Backpacking.se

Staden Borodino utanför Moskva är mest känd som platsen för det i Krig och Fred omskrivna "slaget vid Borodino". En salig blandning av män i uniform, föräldrar släpandes på barnvagnar, unga kvinnor i klackskor, barn med leksaksgevär och utlänningar med systemkameror ger sig i september varje år ut på fältet för att bevittna rekonstruktionen av ett av napoleonkrigets viktigaste slag. Alla andra dagar på året kan du själv få rida över det gamla slagfältet på en av Borodinskij Hutors hästar!

  Slaget är över...

Kanonerna har tystnat, gevärselden dött ut och röken över slagfältet skingrats. Fortfarande ljuder toner av marschmusik ur högtalarna tills skivan börjar hacka och någon barmhärtig människa stänger av den. Publikhavet på säkert 70 000 har dragit vidare och tagit festyran med sig. Barnen har slutat leka krig i det torra gräset och blivit instuvade i stekheta bilar för transport tillbaka till Moskva. Kvar sitter några fikande tanter och en bit bort ligger ett par lättklädda unga tjejer som tar chansen att i den heta septembersolen bättra på brännan inför hösten.

Själva showen var verkligen kul att se, nästan lika kul som den brokiga publiken. 800 personer från olika militärklubbar i Ryssland, Ukraina och Vitryssland deltog i rekonstruktionen av en episod ur det stora slaget i Borodino. Förmodligen svettades soldaterna floder under sina ylleuniformer men ändå sprang de hit och dit i över en timme i fina geometriska formationer. Ett trettiotal hästar och en hel del pyroteknik satte fart på föreställningen. En berättarröst hördes ur högtalarna men drunknade fullständigt i mullret av kanoner så man fick gissa sig till vem som var vem och vad som egentligen pågick därute på fältet.

Ryssarna kan förstås sin historia. De hade full koll på sina soldaters uniformer och kunde hänga med även utan att höra berättaren.

Då, för 200 år sedan, när slaget stod på blodigt allvar mellan ryssar och fransmän deltog inte ynka 800 man utan närmare 300 000 och till skillnad från detta leksakskrig där ingen ens spelade död så kan det förutsättas att slagfältet då fullkomligt badade i blod. Förlusterna uppgick nämligen till närmare 75 000 man, båda sidor räknat.

Trots att slaget självklart fått minskas i skala så var det en imponerande förevisning i historisk strategisk krigsföring vi fick.

På min sida avspärrningen uppvisades en annan sorts föreställning. Det jublades när ryssarna anföll. Det hurrades när fransmännen retirerade. Man viftade med ryska flaggor som vore det landskamp i fotboll. Och allt detta faller förstås landets ledare i smaken. Med hjälp av historiska händelser, kryddade med en rejäl dos nutida «vi mot världen-prat» förstärker man nationalkänslan hos både unga och gamla och plötsligt behöver man inte ändra på något. Ryssarna älskar sitt land som det är och med rätt mängd propaganda (om jag får vara så fräck att kalla det så) kommer de att fortsätta göra det vad som än händer.

Rekonstruktionen av slaget i Borodino äger rum varje år runt den 7:e september. Jag rekommenderar alla (även bilburna) att ta bussen från stationen i Mozjajsk för att slippa gå från parkeringsplatsen, som ligger en bra bit från fältet (ca 3 km). Medtag matsäck! Pendeltåg till Mozjajsk går från Belorusskij vokzal och tar ungefär två timmar.

På fältet ligger även ett museum över slaget. Det är säkert intressant om man gillar gamla krig. Tyvärr har det varit stängt de gånger jag ändå befunnit mig i Borodino och personligen skulle jag inte ta mig ända ut till Borodino bara för att gå på museet där. Om jag tvunget skulle besöka ett Borodino-museum så tog jag nog hellre metron till panoramamuseet i centrala Moskva.

Men det finns även andra anledningar att styra kosan mot Borodino!

Ungefär en mil bortom Mozhajsk står en hemskriven skylt ute vid vägen, "Прокат лошадей". Ett par hundra meter in på grusvägen ligger Borodinskij Hutor. Ridning har aldrig varit min starka sida men jag vill verkligen slå ett slag för det ändå! Borodinskij Hutor erbjuder ridturer varje dag året om!

På hemsidan lovas dyrt och heligt att du inte behöver ha några förkunskaper och att instruktörerna lär dig allt du behöver veta. Om allt man behöver veta är hur man sitter rätt i sadeln så stämmer det. Jag, för mig del, skulle gärna ha velat veta hur man får stopp på en skenande häst. Men det var det minsann ingen som talade om! Jag vill för allt i världen inte skrämma upp er, andra dagen hade jag en väldigt bra instruktör (fast då var det ju i och för sig redan för sent!) och hästarna är i allmänhet lugna och fina.

Ridturerna går i varierad terräng, ute på Borodinofältet, genom skogen, längs Mozjajskoe vodohranilisjtje (vattenreservoaren) och genom ån Kolotj vid vadstället.

Mina vänner och jag utnyttjade specialerbjudandet som för futtiga 1800 rubel per person gav oss fem timmars ridning, två timmar första dagen och tre den andra, med övernattning i en av stugorna i anslutning till stallet samt två timmar i bastun. På kvällen hamnade min grupp mitt i tjock dimma ute på fältet, så tjock att man knappt såg hästen framför, vi vadade genom floden. På kvällen sjöngs det vid lägerelden och bastun gick varm. Trästugorna som vi övernattade i värmdes upp av vedeldad kamin och var utrustade med diskbänk (vatten hämtade man själv i brunnen) och kokplatta. Nästa dag ignorerade vi smärtan i baken och satt upp i sadeln igen. Denna gången travade vi i solsken längs vattenreservoaren. På vägen hem till Moskva stannade vi till vid densamma i ett par timmar och fick oss en dos av sol och bad. Härligt!