Backpacking.se

Tobaski närmar sig och Saras gambiska hemort, Fajara, förvandlas sakteligen till ett getternas Mecka. Dessa högljudda djur, vilka är en central del av högtiden, syns överallt - i skottkärror, bilar, bussar och trädgårdar. Samtidigt som landets befolkning förbereder sig för fest beger sig Sara en morgon tillsammans med sina rumskamrater och besökande föräldrar till Senegal. Det ska dock visa sig att de får betydligt fler som resesällskap.

Get 1

Vi väcks utav granngetens bräkande. Den har stått några meter utanför mitt fönster i två månader, allt för att bli tillräckligt fet för tobaski. Det eviga bräkandet har bidragit till att jag och rumskamraten sett fram emot tobaski (eid-al-adha) lika mycket som våra gambiska kollegor, dock utav vitt skilda anledningar. Granngeten visar ingen hänsyn för tid på dygnet, den är pratglad och tystnad är helt enkelt inte en prioritet, i tid och otid hörs bräkandet som kastas mellan stenväggarna och som fungerar likt ett högtalarsystem. Klockan är halv sex på morgonen och det är bråttom. Målet är att hinna med första färjan som ska ta oss över Gambiafloden för att sedan kunna fortsätta mot Sine-Saloum deltat i Senegal. Med sömndruckna ögon ger vi oss iväg.

Get 2-3

Vi debatterar priset med en hårdnackad taxichaufför. Men han får dock ge sig för tre stycken ännu mer hårdnackade toubabs som bott i landet i närmare ett år. Med gambiskt pris ger vi oss iväg mot hamnen i Banjul. Framför oss lastas två bräkande getter in i bilens bagagelucka. Med benen ihopbundna hänger de med huvudet utanför bilen då vi kör på motorvägen mot Banjul.

Get 6-25

I hamnen råder det full aktivitet. Långhelg och alla är på väg någonstans, hem till byarna, till övriga familjen eller till marknaden. Fadern trampas på fötterna utav getskocken som tränger sig in bland folkhopen. De stångas, trycker sig in bland människoben medan herdarna försöker få dem under kontroll. Föräldrarna beordras att hålla sig nära intill för att vara med då det väl kommer släppas på folk. Det råder mer eller mindre kaos. Men så lyckas vi ta oss fram till biljettkassan och segervisst kan vi med biljetterna i hand ta oss igenom kontrollen.

Get 26-147

Färjan lägger till och ut myllrar de; getterna, ett hav som aldrig riktigt vill ta slut. Herdarna manar på dem, håller dem i kontroll bland bilar, bussar, människor, bagage och ännu flera getskockar. Vi lyckas tränga oss på färjan, men måste invänta pirogbåtarna, fullastade med getter som måste ta sig ur färjans resväg.

Get 148-177

Geten ser avvaktande på oss. Vi har nått den senegalesiska gränsen och inom fem minuter lyckats vara dagens höjdpunkt. Oense med geligelichauffören divideras det högljutt om priset som ska betalas för färden från färjan till gränsen. Geten får sällskap av ännu en. Människorna samlas. Föräldrarna vill att vi ska betala de extra pengarna. Italienskan vägrar. Ytterligare getskockar dras med av sina herdar och där står vi: jag som försöker få föräldrarna att sätta sig i taxibilen och hålla sig ur vägen samtidigt som jag försöker få italienskan och amerikanskan att gå med på prisökningen på 30 kronor, chauffören som hytter mot amerikanskan, italienskan som går i taket och börjar svära på alla språk hon kan, föräldrarna som oroligt vill att vi ska ge oss, människohopen som snabbt ökar i storlek och snart uppgår till ett fyrtiotal människor och getterna som stirrar på oss och uppenbarligen samtidigt tappar tron till människans sunda förnuft.

Get 178

Trettio kronor fattigare anländer vi till Toubakouta och släpps av vid, vad som tycks vara, någons privata bakgård. Skeptiskt ser vi på varandra och inser att det kanske inte var världens smartaste idé att låta mig över telefon boka rummet. Med min minimala franska lyckas jag nämligen få fram dag och antal personer. Jag kan även förstå ”oui”, men efter det så är det så gott som kört. Hemmets get tuggar på sopor som ligger slängda längs husets mur, totalt oberörda över vårt huvudbry över hur ett välrenommerat lodge snarare kan likna en taskig svensk återvinningscentral.

Get 179-180

Vi förs ner till vattnet. Sätts i en liten båt och knuffas ut i deltat. Mangroveträsket sträcker ut sig längs båda sidor och så långt vi kan se täcks landskapet av flodfåror som ramas in av mangroveträd. Vid bryggan står två getter som väntar på nästa båt som ska föra dem ut i deltat.

Get 181-183

Båten kör in till strandkanten efter en halvtimmes färd längs flodfårorna. Där står en åsna med en liten kärra, två senegalesiska män som ler brett och tre getter som flanerar längs strandkanten. Entusiastiskt sätter sig rumskamraterna på kärran, men blir tillsagda att gå av. Äldst går först och i sakta mak rullar åsnekärran fram med föräldrarna och bagage pålastade. Själva promenerar vi framför dem i den heta senegalesiska eftermiddagssolen.

Get  184-188

1,5 kilometer senare når vi det – det ekolodge jag lyckats boka. Jag och rumskamraterna slås av tystnaden – inga getter som bräker, inga bilar, inga böneutropare, inga som talar, skriker eller bråkar. Vi sjunker ner i stolarna som är placerade så att utsikten över deltat är precis framför oss. Så kommer de spatserande, lodgens getter, dock för en gångs skull i tystnad.

Get 189-223

En natt spenderas på lodgen. Vi åker ut i deltat, det som klassats som världsarv utav UNESCO. Ser det rika fågellivet. Betraktar de mäktiga baobaoträden. Går i land på ön helt gjord utav snäckor. Paddlar kajak fram längs flodfårorna. Möter folket som bor i deltat, korsar deras väg i våra lika stora båtar. Vi dock med betydligt mer benutrymme, de ihopkrupna bland getter, barn och packning. Kvällsturen tar oss igenom ett delta i skymning. Fåglarna som samlas i mangroveträdens grenar. Fiskarna flyr undan båtens framfart och människorna får skjuts med vår båt mellan bryggorna.

Get 224-315

Tillbaka till färjan för att ta oss hem till Fajara. Ännu en gång kaos. Getter i skottkärror körs fram till kajkanten. En del har dem hängande från axeln. De lastas på båtar, tappas i vattnet, bräker, bökar och stångas ibland för att ge igen. Surras på busstaken och står med vingliga ben på den vita plåten då minibussarna trycks på färjan som verkar ha en obegränsad förmåga att svälja folk.

Get 316-317

Hemma i Fajara bjuds vi till den amerikanske kollegan och tillika grannen för tobaskimiddag. Hans fru från Mali möter oss med världens största leende. Det här är hennes högtid, hennes absoluta favorit. Vi samlas i vardagsrummet, sittandes på ett hopplock av stolar blandas språken av de länder som finns representerade; Sverige, Mali, Gambia, Kanada, USA, Kongo-Brazzaville, Finland och Italien. Get 316 och 317 dukas fram. Tystnaden sänker sig.

Get 318
Klockan är halv fem på morgonen efter tobaski, utanför bräker grannens get. Vi börjar återigen räkna ner till ramadan, men hoppas i hemlighet på det muslimska nyåret eller Muhammeds födelsedag. Samtidigt som det ändå känns lite rättvist att en och annan get fick vara med om tobaski med livet i behåll. Jag lägger kudden över huvudet och försöker hindra husets inbyggda högtalarsystem från att förstöra sömnen allt för mycket. Geten däremot håller sig och alla övriga grannar vakna.