Det hela började –96/97 då jag som 16-åring åkte till Adelaide, Australien för ett år som utbytesstudent. Jag fullkomligen älskade landet, människorna, kulturen och åkte tillbaka till Sverige med otroliga erfarenheter och en hel bunt med spännande historier. Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag plugga på gymnasiet och försökte anpassa mig till det lugna livet i en mindre ort i Värmland. Men så fort jag tagit studenten så var väskorna packade för ännu en resa ner till mitt nya “hemland”. Denna gången hade jag bestämt mig för att plugga Hotel Management genom IBS, i Blue Mountains utanför Sydney. Tanken var att bara göra ett år men det året blev till två, och tre år senare tog jag examen med en Bachelor of Arts och en karriär inom hotell i sikte.
Utbildningen jag gått kostade en hel del och även om CSN-lånen täcker det mesta var jag ändå tvungen att jobba en hel del extra i restauranger etc för att ha råd med hela utbildningen. Men det var helt klart värt allt slit. Människorna jag mötte och vännerna jag skaffade under de åren är folk som jag än i dag har väldigt bra kontakt med och det var den roligaste tiden i mitt liv.
Efter examen i Australien bar det iväg till Florida för ett 18-månaders Management traineeship på ett femstjärnigt hotell på västkusten. Visumet som jag åkte dit på är ett sk J-1 visum, vilket man som nyutexaminerad kan få för 18 månader. Hotellet fixar allt sådant och det enda man behöver ta tag i själv är att se till att ha en riktigt bra försäkring för att bli sjuk i USA utan försäkring är som säkert de flesta av er redan vet, inget att rekommendera!
Innan jag flyttade till USA måste jag erkänna att jag var fruktansvärt "Anti-USA" och ganska så skeptiskt till deras system och kultur men jag trivdes faktiskt helt okej. Inget land jag vill bosätta mig i för gott men inte alls lika hemskt som jag hade föreställt mig och året där borta tog död på många fördomar.
Även om jag verkligen älskade mitt nya jobb så tröttnade jag på att inte få betalt för det jag gjorde (hotellen kan lätt köra över en eftersom man inte har några som helst rättigheter där borta) och när hotell ledningen vägrade befordra mig så bestämde jag mig väldigt hastigt och lustigt för att lämna Florida, pojkvännen sen flera år tillbaka, alla nya vänner etc för att istället prova på Irland. En vecka senare landade jag i Dublin för att försöka mig på en karriär inom Front Office där istället. Detta var 2003 och Dublin bubblade av aktivitet och de fullkomligen skrek efter folk med arbetslivserfarenhet så det tog mig bara några dar innan jag bestämde mig för att ta ett jobb uppe i Wicklow, 1,5 timme bussresa utanför Dublin.
Hotellet jag skulle jobba på erbjöd gratis boende, mat och lön. Efter några månader började det så först idylliska lant hotellet gå mig på nerverna och eftersom jag inte hade varit hemma i Sverige ens på besök på nästan tre år, blev hemlängtan till slut ett faktum och hemresan till Sverige bokad.
Det där med hemlängtan är nåt som många frågar mig om. Och visst, jag blir som alla andra, jublande glad när någon skickar ett paket saltlakrits, ahlgrens bilar, Kalles kaviar eller något annat typiskt svenskt. Det sjuka är att jag egentligen inte ens gillar varken Kalles kaviar eller Annas pepparkakor, men får man tag på det utomlands så smakar det så gott. Gärna alltihopa på en och samma gång. Mycket märkligt. Andra saker jag saknar hemifrån är till exempel konceptet fika. Att träffas över en fika antingen hemma i någons kök eller ute på stan..åhhh!! Folk dricker ju kaffe överallt och det finns en hel del mysiga fik världen över och australiensarna gör grymt bra cappuccinos men det är ändå inte som en svensk fika.
Sen är det vänner och familj. Saknar du inte din familj? Frågar folk mig ständigt och det är väl klart att jag saknar mina närmaste men med dagens teknik och internet så måste jag erkänna att jag nog har bättre kontakt med mina föräldrar nu genom email och på telefon ( Go Skype!) än vad jag skulle haft om jag bodde fyra timmar från dem hemma i Svedala.
Vänner är väl egentligen det enda problemet med att leva som jag gör. Vännerna hemma är i en helt annan fas i livet än mig och det kan ibland kännas jobbigt att komma hem och se vad stadgade de är jämfört med mig. I början var många lite avundsjuka på att jag hade vågat ta steget ut och göra allt det som jag har på min så kallade lista. Jag fick ibland känslan av att ingen ville lyssna på mina upplevelser medan folk förväntar sig att jag glatt ska lyssna på deras berättleser om barnafödande, blöjbyte, husletande etc. Men det är något jag vant mig vid efter så många år och nu har jag slutat försöka hålla kontakten med ALLA. Jag har kommit underfund med vilka de riktiga”vännerna är och som inte tycker jag förändrats alltför mycket och sen har jag ju som tur är MÅNGA vänner världen över som lever likadant som jag och som jag kan dela mina upplevelser med. Det enda jobbiga med att flytta så mycket och så långa avstånd som jag gör, är att alltid behöva ta avsked från människor som man lärt känna och verkligen bryr sig om.
Tillbaka till Sverige
Så jag landade hemma i Sverige i september 2003, totalt pank, utan någon som helst plan. Fick jobb på Hotel Rival i Stockholm, flyttade runt bland kompisar, försökte hitta lägenhet men det vet vi ju alla vilket omöjligt projekt det kan vara. Till slut tröttnade jag och bestämde mig för att titta tillbaka på min lista av saker jag ville göra och bestämde mig för att söka jobb på kryssningsbåt. Jag hade inte en aning om hur jag skulle gå tillväga men hade otrolig tur och hittade ett jobb supersnabbt (har skrivit en artikel om det för er som är intresserade).
Jobbade på båt i åtta månader men kände att allt festande och de långa timmarna inte riktigt passade mig längre, plus att jag och killen jag lämnat i Florida, bestämde oss för att försöka en sista gång och stadga oss. I september 2004 åkte jag tillbaka till Dublin med syftet att hitta ett ordentligt jobb och stanna åtminstone några år. Både jag och C, min kille, fick chefspositioner på olika hotell inne i stan och skaffade en lägenhet tio minuter från centrum. Dublin är en hyfsat lätt stad att flytta till eftersom man inte behöver oroa sig för arbetstillstånd etc men det där med att skaffa bankkonto och andra nödvändiga dokument var ofta minst sagt frustrerande! Vi hade tur eftersom jag hade bankkonto etc sen min korta vistelse året innan men det var ändå en ganska jobbig tid innan man fick allt ordnat.
Jag fullkomligen kastade mig in i det nya jobbet som receptionschef och mitt och C's förhållande var inget vidare så det tog inte lång tid innan vi kom överens om att vi är mer bästa kompisar än ett par. Vi gjorde slut men eftersom vi hade en trea och det är så otroligt dyrt att bo i Dublin så kom vi överens om att fortsätta dela lägenhet och det funkade bra i lite över ett år innan det började skrika i restarmen för mig igen. Jag behövde helt enkelt en ny start.
Så ännu en flytt planerades, denna gång till Kanada.
Kanada var också ett av länderna på min lista och återigen med mycket tur lyckades jag få ett “Working Holiday visum” (sker en utlottning varje år där cirka 100 svenskar får det visumet) och när min gamla rumskompis från kryssningsbåten behövde ny “flat mate” i Vancouver var jag snabb med att tacka ja. Jag landade i Vancouver i början på februari med en sparkassa som täckte 2 månaders hyra plus mat och fickpengar. Fick problem redan efter en vecka då jag råkade befinna mig på fel plats vid fel tillfälle och blev rånad på gatan. Förlorade pass, working permit, kredit kort, telefon, kamera etc, etc..ALLT! Hade som tur var en jättebra försäkring så jag fick tillbaka allt men blev tvungen att vänta med att leta jobb i några veckor innan jag lyckades fixa till alla mina papper igen och skaffa bank konto, Social insurance number etc. Men kanske är det så att allt har sin mening.
Jag hade planerat att fortsätta inom hotell men det fanns inga chefspositioner tillgängliga i stan i mars så jag söke till en Tour operatorplats istället, för en Tour Director-position och var en av 200 sökande som fick jobb!
Mitt nya jobb gick ut på att ta australiensiska grupper genom Canadian Rockies och Alaska. Som reseledare fast du reser med gruppen i tre veckor och är ansvarig för att alla hotellincheckningar, middagar, aktiviteter m.m. löper smidigt. Det är ett australiensiskt bolag och jag hoppas kunna fortsätta med guidejobbet i åtminstone några år till.
Har precis avslutat säsongen här i Kanada och om några veckor ska jag åka tillbaka till hemlandet Australien för en månads semester. Har inte varit där på 4,5 år så det kommer nog bli en nostalgi tripp som heter duga.
Sedan är det meningen att jag ska träffa mina chefer och diskutera min framtid som guide för nästa år. Det lutar mot att jag kanske ska köra turer i Skandinavien och Europa nästa sommar och det skulle vara kul att få visa australiensarna min backyard. Men det återstår att se. Jag har bokat en resa hem till Sverige i mitten på november och får se hur länge jag pallar vara hemma men ska försöka hålla mig hemma hela vintern iallafall. Efter så lång tid utomlands så får man nog börja med babysteg och göra ett par månader i taget.
Känner för tillfället inget sug för att flytta hem till Sverige permanent och även om jag är stolt över att vara svensk och entusiastiskt berättar för alla som vill lyssna på vilket himla bra system vi har när det kommer till föräldraledighet, skola sjukvård m.m. så älskar jag livet som utlandssvensk och trivs bra med kortare visiter hem.
Visst har jag haft det oerhört tufft ekonomiskt vid ett flertal tillfällen och de första månaderna i ett nytt land är ofta ganska frustrerande innan man kommit in i allt, men jag hoppas att någon läser detta och bestämmer sig för att prova på det. Jag lever efter ett motto och det är: Man ångrar bara det man aldrig gjorde. Så åk ut, prova på och funkar det inte så finns alltid Sverige kvar, eller hur?
|
.JPG&width=160)
