Så hur var Kuba?

Hur sammanfattar man en resa och går det verkligen att göra det utan att man förminskar upplevelsen? Och vad är det värsta med att resa ensam? Jag var på Kuba i april och maj 2006 och fyra månader senare börjar jag nu försöka få ordning på alla intryck.

-Så hur var Kuba?
-Ja…vad ska jag säga?

Alla frågar och jag har inga svar.

Jag kan inte säga att det var bra och inte att det var dåligt, men jag kan inte heller göra en utläggning så att min Kubaupplevelse kommer till sin rätt för det är inte därför folk frågar, de vill bara höra att det var bra. Och det kan jag inte säga. Jag kan inte strukturera ihop alla intryck och sammanfatta dem med ett enda litet ord, tyvärr. Min kubaresa är mer än så. Den är ett sammelsurium av känslor, möten, resor, nätter, dagar, platser, händelser, intryck…

   Det var första gången jag åkte någonstans själv. Och det gick alldeles utmärkt, men vet ni vad som var värst? Att komma hem och inte ha någon att gå omkring och sucka uppgivet med över att resan var slut och i samförstånd njuta av alla bilder och skratta åt alla knäppa minnen.

…Vem ska förstå när jag vill prata om första kvällen i Santiago? Om José, proffsboxaren som bott i Norge och som drog med mig på ferian, in bland folkmassorna som drack rom och dansade reggaeton, åt helstekt gris och pollo frito, han stammade och tyckte jag var så söt, det var så jag lärde känna Luis som har en flickvän i Frankrike och som ska komma hit…

Hur hela gatan sjöng i kör när Paulito FG’s Te boté spelades, hur jag inte kunde tacka nej till romen jag blev bjuden på eller till att äta middag hos nån släkting som tog 10 dollar för en visserligen utsökt måltid men…

…Vem håller med mig när jag vill utbrista vilken tur jag hade som sprang på José så att jag sprang på Luis som tog med mig på så mycket! Hur otroligt att han gick hela vägen till El Morro i stekande sol bara för att jag var för snål för att ta en taxi, och hur han pekade ut alla mangoträd och guayabaträd och jordnötsplantor. Hur jag efter några dagars turistande med honom fick komma hem till honom fast folk snackar skit och det är helt eller halvt olagligt att ha turister på besök utan tillstånd…

…Vem skrattar och håller med om hur sjukt det kändes när skomakaren som jag gick till i Baracoa, han som jag satt och pratade med en stund medan han lagade min stackars sko och som såg ut att vara tio år äldre än han var, när han dök upp på Casa de la Trova dit jag gick på kvällen och blygt satte sig bredvid mig för att få chans till en dans och för att sen smita därifrån. Vem kan le tillsammans med mig över minnet av min förvånade blick när han kom in där och hälsade glatt som om ingenting?

Eller åt den Luis som jag samma kväll träffade i Baracoa och som tog mig med förbi hans hus innan vi kunde gå vidare till El ranchón, så han kunde hämta en 5-dollarsedel att bjuda mig på en öl för…säkert en pinsamt stor del av hans statliga lön…men en trevlig stund hade vi för den, det var han som förklarade att Paulito FG gjorde Te boté ihop med Roldán från Orishas, och efter att ha pratat massa musik insåg han att jag måste ha en skiva av honom så han kom och mötte mig på terminalen dan därpå innan jag skulle åka…

…Ingen.

Ingen att dela minnena med. Alla dessa flyktiga möten, alla underbara och hemska och roliga och konstiga människor man stöter på. Alla casas particulares och deras husmammor som på ett eller annat sätt försökte göra reklam för sitt hem… vem håller med mig om att Yirelsy och Cesars hem som var det renaste fräschaste och finaste av alla jag bodde i ändå var det värsta för att de var så smöriga och inställsamma och ljög om telefonen och om de andra husen?

Vem är snabb att säga att jag hade det mycket bättre hos Ana Liz i Sancti Spiritus fast det var trångt och läckte vatten i badrummet, sprang myror på golvet och en kackerlacka i kylen, men ändå var bästa casa:t på hela resan eftersom hon hjälpte mig hitta billiga transporter istället för att lura av mig pengar som hon visade hur de andra uthyrarna gjorde på terminalen, eftersom hon erbjöd sig att skicka rakapparaten till Havanna när jag i bakfyllan och tröttheten glömt den hos henne, eftersom hon tog med mig på sonens gymnastiktävling och hjälpte mig att sätta mig in i baseboll. Vem påminner mig om att jag måste skicka någonting till henne som tack?

Och till Wilfred och Angel, halvbröderna som bjöd på cerveza Tínima och som jag och den där jobbiga italienaren tog med på disco, den där kvällen innan jag skulle åka, då jag blödde näsblod och blev alldeles för full så jag glömde packa rakapparaten… då jag tog risken att ta med kameran ut och fast alla sa att man inte skulle lita på nån överlät den i Angels ansvar, för inte kan man dansa salsa och ha koll på kameran samtidigt, det var bäst att han hade den i sin ficka. Och vilka roliga kort det blev!

…Vem skrattar med mig åt dem? Åt hur kul vi hade med kameran när discot stängde och jag satte etiketten från guayabitaromen på tröjan och vi låtsades spela baseboll med flaskan… Sancti Spiritus var i semifinal och allt var frid och fröjd, inte tänker man väl på att man ska upp 7 och inte har packat än en sån natt?
 
Näe… Jag behövde inte någon att åka med, resandet gick bra och jag träffade massa folk.

Men jag skulle behöva någon att dela mina minnen med…