Klockan är halv sex på morgonen då vi sätter oss på bussen, en liten stund senare är vi där, några meter från klippan som ännu ligger höljd i mörker. Luften är varm då vi stiger ur bussen och sakta börjar gå längs stigen som leder runt den enorma klippformationen. Då solen börjar gå upp stannar vi till och ser andäktigt på naturens skådespel. Hur den stora mörka skuggan sakta förvandlas till en röd klippformation, ibland spräcklig, ibland skimrande, men hela tiden betagande. Vi är tidigt ute och den första stunden på vandringen runt Uluru, även känd som Ayers Rock, möter vi inga andra människor. Det är en fantastisk upplevelse, och trots vetskapen om att en enorm mängd turister varje dag besöker klippformationen spelar det ingen roll, just då finns bara jag och den röda helgedomen.
Det tar oss strax under en timme att vandra runt Uluru. Då vi kommer tillbaka till utgångspunkten slår vi oss ner på bänkarna vid startpunkten för klättringen. Längs med Ulurus ena kant klättrar turister enträget uppför en av aboriginernas heliga platser. Efter att lyckligt ha vandrat runt Uluru, fyller synen av klättrarna mig med vemod. Några av dem, som i samma stund kämpar sig upp för klippan, är människor jag är bekant med. Vi har skrattat och rest tillsammans och ändå känner jag mig i det ögonblicket så totalt främmande inför dem.
 Att bestiga Uluru är inget aboriginerna förbjuder, däremot är det något de starkt avråder ifrån. Den enorma klippformationen består av flera heliga platser och därför var valet givet för mig att hellre vandra runt Uluru.
Jag talar med vår guide om varför det inte är förbjudet. Hur ett land som äntligen stegvis börjar erkänna sitt brutala agerande mot sin urbefolkning, ändå kan tillåta att turister klampar på något som för urbefolkningen är heligt, och varför aboriginerna själva inte förbjuder det. Frågorna gör henne obekväm. Jag vet att jag sätter henne i en svår situation, själv har hon aldrig bestigit Uluru, trots att hon varit där flertalet gånger, men som representant för sitt företag är det inte mycket hon kan säga.
Hon svarar ändå lite dröjande, att de flesta som bestiger Uluru är australiensare och att det politiskt sätt skulle vara omöjligt att driva frågan. Dessutom är många turister som kommer till Uluru först omedvetna om att aboriginerna inte vill att man klättrar.
”It is hard. Because so many of them have already decided that they are going to climb Uluru. It is hard to tell them that they really shouldn’t. I also think it is hard for people to understand why, because they can’t grasp the importance of these sacred places. The aboriginals will not tell us the importance of all the places and it makes it hard for people to understand why and how it is so important to them.”
Jag nickar, även fast jag inte på något sätt håller med. För mig spelar det ingen roll huruvida jag vet alla anledningar varför Uluru och området däromkring är heligt. Lika lite som jag behöver ha en mängd anledningar till varför muslimer inte äter griskött eller varför hinduer ser kon som helig. Lika lite som jag skulle klättra på Uluru, skulle jag bjuda muslimska vänner på
gris eller slakta en ko i Indien. Det handlar inte om att förstå det handlar om att respektera.
Någon timme senare är alla nere igen, extatiska över att de klarade av klättringen. Det lyser om dem och de säger saker som: ”You know, you will probably only come here once. May be you will not even be allowed to climb it in the future.” “It’s a once in a lifetime experience.” På något sätt är uttalandena syftade till att förklara varför mina bekanta valt att bestiga Uluru. En del verkar till och med helt omedvetna om att de faktiskt, i mina ögon, gjort ett moraliskt val. Att välja att inte respektera något som för en folkgrupp, som genom historien blivit brutalt behandlade, anser vara heligt - allt för att få några minuters tillfredsställelse över att ha bestigit ett berg som inte ens är så högt. Jag ser på dem och undrar om deras minuter på toppen i deras ögon rättfärdigar det förtryck aboriginerna lidit av och fortfarande lever under.
Genom bussfönstret försvinner Uluru gradvis. Jag fäster blicken på klippformationen och försöker hålla kvar känslan från morgonens promenad, men istället lämnar det en bitter smak i munnen, smaken av människors ignorans och respektlöshet för de platser och de folk de besöker.
|
Sara har flyttat från Rwanda till Australien där hon för tillfället pluggar. Ett "måste" för många Australienresenärer är att besöka Ayers Rock, eller Uluru som det kallas bland aboriginerna. Tyvärr saknar många turister respekt för denna plats som är en helgedom för Australiens ursprungsbefolkning..jpg&width=100)
