Backpacking.se

Det är söndag i Vientiane och det är lugn stämning förutom i kvarteren intill floden där det pågår en marknad. Backpackers irrar omkring i diverse försök att antingen se överdrivet coola ut eller hitta mat som inte är för lokal men inte heller för västerländsk. Från de franskägda caféerna (och det skandinaviska för all del) plingar kassorna i kör.

Men nu var inte tanken att skriva om backpackers utan om Christopher of the wolves som för tillfället håller till på Vientianes gator. Jag var på väg hem efter att ha tittat på engelska medelklassare som på utstuderat LP-sätt beställt Beer Lao på thai och allt var så coolt runt omkring dem att de hade behövt en utkastare ifall någon som inte hörde till sällskapet hade velat börja kommunicera. Trött på backpackerattityden och att titta på en stor skylt som det stod "Tex-Mex food" på så gick jag mot mitt guesthouse en kilometer därifrån.

Vanligtvis är jag inte en beundrare av street artists men när jag gick förbi Christopher så vände jag efter ett par hundra meter och gick tillbaka. Det lät bra. Jag frågade ifall jag fick ta några bilder och han nickade medan han var i full gång med att spela didgeridoo, handtrummor, fottrummor och på något sätt lyckades han också ha en egenhändigt snidad gopichand även kallad ektara på gång. Jag satte mig ner vid ett av borden framför guesthouset han spelade och det tog en timme ungefär tills han slutade. Efteråt så pratade vi lite kort och jag frågade ifall jag fick komma och göra en intervju med honom dagen därpå.

Christopher är amerikan, har tidigare jobbat inom databranschen men nu vid 50 års ålder jobbar han inte längre. Eller snarare, han jobbar inte inomhus längre men däremot ute på gatorna där han spelar musik. Inspirationen för den musik han spelar började komma för ungefär 14 år sedan då han flyttade mycket mellan väst- och östkusten i USA då han även tog trumlektioner från en Ghanan. Han märkte att han hade rytm och känsla för musiken, något som han tror kommer från barndomen då han spelade klarinett i skolan. Av de olika trummor han provade så fastnade han för "Djembe" ett liggande truminstrument från Ghana som spelas medan man sitter på den. Han menar på att nuförtiden är Djembe väldigt populärt eftersom den inte direkt tar någon plats och tillför ett annorlunda trumljud.

Totalt har han mellan 6-8 olika instrument som han alla spelar på själv. Jag frågar varför han inte har någon som hjälper honom men han tycker inte att andra delar hans idéer. Dessutom tillverkar han sina instrument själv och njuter av att få vara oberoende. Det handlar inte om antalet instrument utan snarare om friheten att skapa något som inte låter statiskt. Han kallar sin musik "akustisk trance" och med tanke på att hans samling inkluderar Djembe, ståltrummor ifrån Schweiz (finns bara upp till 700 av dem i hela världen), Ektara/Gopichand (ett indiskt stränginstrument) som ger ett väldigt svävande ljud ifrån sig, en burmesisk gonggong, didgeridoo och förstås en shrutibox ifrån Indien så är det kanske inte konstigt att hitta någon som delar tanken bakom musiken. Shrutiboxen är det första i sitt slag som jag träffar på och den är av stilen där den ena sidan pumpas som ett dragspel och noterna har redan ställts in ifrån början.

Intervjun hade kunnat gå vilken väg som helst. Jag visste inte ifall han skulle ha en hippieattityd eller vara mer konkret i sitt skapande. Lyckligtvis är han inte alls så flummig som man skulle kunna tro vid första anblicken och med att ha spelat i över 20 länder på sina resor så har han behållit sin sinnesnärvaro. Det betyder inte att han är en luffare som drar världen runt utan snarare försöker han hitta en plats där det går att framföra det som han erbjuder. Av de länder han varit i så ligger England honom varmt om hjärtat, speciellt Oxford och han tror det beror på att England alltid har haft en kultur där street performers har ingått. Han jämför med Australien som ligger sist på hans lista över vad han gillar och menar på att Australiensarna har en arrogant attityd. Ett exempel han berättar om var när han fick klagomål på att varför han spelar digderidoo när det inte är hans kulturarv utan Australiensarnas. Ja, han svarade förstås att didgeridoo snarast är Aboriginernas kulturarv och inte vice versa. Han fick lämna stället i rask takt för att undvika ett mer fysiskt övertalningssätt.

Sydostasien är ganska nytt för honom, han spelade 3 år i Chiang Mai och tyckte att det var väldigt bra fram tills både myndigheter och andra lokala förmågor försökte sätta käppar i hjulen för honom. Han har även suttit på Khao San Rd i Bangkok och samma sak inträffade där. Han tror att det beror på att han fick för mycket folk som gillade honom och dessutom något som är mycket vanligt i Thailand - den thailändska avundsjukan. Presterar någon för bra (i det här fallet en västerlänning) så kommer det förstås både på gott och ont innebära att den som gör något nyskapande antingen blir kopierad eller tillbakahållen. Nu är det inte så lätt att kopiera det som Christopher gör så istället valde de affärer runtom honom att förbjuda CD-försäljning samt att han var tvungen att betala en viss procent av inkomsten från spelandet till dem. Det är inte så lätt för de flesta att se maffiabiten bakom kulisserna i Thailand, men den finns alltid där.

Trots att han ofta får en stor publikmassa så tycker han sig själv vara förhållandevis blyg, han är privat av sig och låter sin flickvän sköta försäljningen. Tyvärr är hon också ganska timid och dessutom thai vilket innebär att hon har en inneboende rädsla för myndigheter. Jag berättar att jag också har en thailändsk flickvän och genast startar en diskussion om Thailand, thailändare och hur vi som individualister gentemot kollektivister ser på saker och ting. Vi passar förstås på att tala om hur det är att ha en thailändsk flickvän, något jag utelämnar i den här artikeln och låter de som är intresserade uppleva det själva.

Jag frågar ifall det finns någon skillnad i hur han upplever lokala människors reaktion på musiken mot turisternas, backpackersen och andra. Nä, han tycker inte det finns någon skillnad på det sättet utan snarare ser han att de välbeställda ser ner på honom. Kanske har det med den sociala skillnaden att göra som är så viktigt för de som råkar ha lite pengar på kontot. Han berättar om när han spelade i södra Frankrike då det inte gick något vidare. De rika fransoserna var inte intresserade av en amerikan som spelade på gatan. Det passade inte, inte i deras sociala umgänge att titta på en street performer och vi båda delar åsikten att personlig integritet går framför pengarna sålänge man klarar av att göra och tänka som man gör utan att bli tvingad av sociala remmar.

Musikbranschen är givetvis väldigt tuff och som en enmansperformer som försöker sig på något nytt är det inte helt lätt att behålla sin skaparintegritet när man nyss fyllt 50. Christopher vill inte spela ute på gatan när han är 60 men tänker däremot inte tumma på stilen bara för att uppfylla det. Det finns ingen säkerhet men han vill göra som han vill och inte likt sin far som alltid satte säkerhet och pengar i första hand. Som han säger när jag vill gå vidare på den biten: "It´s a long story" och vi lämnar den därhän. Att bli övertaxerad vid taxiresor är dock något som han måste när han tar med alla sina instrument men det går inte längre än så när det gäller ekonomiska säkerheter.

Christopher får sina CD-skivor köpta i Vientiane av resenärer och lokala som tycker det är bra. Jag sitter ett par meter bakom honom och det finns inget fast pris. Han frågar oftast vad folk tycker de vill betala för skivorna och han ger en rekommendation vilken de bör köpa beroende på vilken låt de gillar. Några betalar 200 baht, en annan 500 och det finns ingen av dem som klagar på priset. De har bestämt de själva. Kanske är det en smart grej men som Christopher säger så har han tidigare haft fasta priser, något som inte fungerat. När folk själva får välja så köper de, vare sig priset är för högt eller för lågt.

Under de två kvällar jag lyssnar till Christopher så kommer det en förvånansvärt stor del laotier jämfört med rundresande backpackers och turister. Jag frågar ifall det är värt att stanna i Vientiane och Christopher tycker att eftersom det är första gången han är i Laos så bör han prova för att se hur det går. De som lägger pengar är oftast lokala, inte backpackers. När jag frågar vad han ska göra under de 3 kommande månaderna så säger han att han ska stanna i Laos under den tiden. Kanske ni träffar honom på någon av de restauranger eller uteställen som finns i Vientiane och isåfall får ni gärna hälsa ifrån Goski.

Christopher of the wolves har en egen sida förstås med lite smakprov:

http://www.trancevision.com/

Här är en video ifrån en engelsk festival där han framför en av de låtar jag gillar bäst i uptempo:

http://www.trancevision.com/media.htm

Thank you Christopher for being a straightforward guy with some original ideas!