Transsibiriska Jarnvagen

Resan pa den transsibiriska jarnvagen var allt ifran en barnlek. (En sak ar i alla fall saker, jag kommer aldrig att klaga pa nagon mer tagresa i Sverige, spelar ingen roll om det sa ar tunnelbanan eller taget till gotet.) Det var pa nagot satt skont att lamna Moskva och till en borjan var det kul att titta ut genom fonstret och se vad som passerade forbi. Det var intressant att ga igenom vagnarna och halsa pa folket ombord. Men efter nagra timmar pa den forsta dagen borjade tyvarr detta att bli lite langtrakigt...



Timmarna gick forvisso ganska fort och sa aven dagarna. Det blev natterna som blev den storsta plagan. Dar ingen av oss hade nagon storre lycka i att kunna sova.



Abstinensen fran att inte kunna rora pa sig tillrackligt och bli fysiskt utmattad under dagen tillsammans med otroligt mycket guppande och skumpande gjorde det svart att somna. Det hjalpte inte mig heller att sangen var 180 cm lang och 190 cm mellan vaggarna, vilket gjorde att jag aldrig kunde ligga ner utstrckt i min overslaf..



Val framme vid Irkutsk kom jag pa en rolig ide, den gick ut pa att springa ner till den enorma Bajkal sjon, som ar varldens djupaste sko och innehaller 22% av allt sotvatten i varlden, vid nasta stopp. Denna ide fick jag efter att ha last i Lonely Planet boken att forr i tiden nar det gjordes langre stopp sa brukade backpackers ga ner dit och svalka sig darfor att det sags att vattnet ar helande. Men nu for tiden var det tydligen omojligt i.o.m. att det bara var 10 minuters stopp och att dessutom sa blev man forbjuden av provodnitsan (vagnvardinnan) att lamna plattformen. Men som sagt abstinensen var for stor for mig vid denna tidpunkten. Sa vid den lilla staden Slyudyanka kl 0800 pa morgonen har jag lyckats att overtala i alla fall Richard att folja med pa detta pa forhand idiotiska uppdrag. Vi gor oss startklara och star vi dorren och precis nar taget stannar kastar vi oss ut och borjar springa for varan overlevnad kan tyckas. Vi har ingen aning vart vi ska springa forutom kompasskursen. Jag tar taten och springer genom grander mellan gardar och ovar angar. Hundar skaller pa oss och lokalbefolkningen gnuggar sig i ogonen och tittar pa oss hapet. Till slut ser jag vattnet och okar takten, tid 3 minuter. Val nere kastar vi vatten pa oss och tar nagra snabbt tagna bilder, tid 5 minuter.



Nu handlar det verkligen om overlevnad, det ar minus grader i luften i en liten liten sibirisk stad. Jag och Richard, har short och T-shirt pa oss, min kamera samt mina 100 rubel (23 kr). Vi visste att vi skulle vara saaa fucked om vi inte lyckades att komma tillbaka till taget innan det akte. Inget pass, inga pengar, inga klader, jag har inte ens vagat tanka pa varat ode...
Mjolksyran borjar spruta i benen och blodsmaken kommer upp i munnen, och jag tanker att detta kan nog ha varit mitt dummaste pahitt hitintills i livet om detta inte gar vagen. En uppvarmningen hade ocksa kanske varit pa sin plats.
Vi lyckas ta oss tillbaka till taget, tid 7 minuter. Provodnitsan skrattar at oss och vinkar in oss i vagnen och sager nagot pa rysska och gymnastiska och skrattar annu mer nar vi kommer springande blota i ansiktet och haret.
Val ombord skrattar jag och Richard at denna roliga handelse, fast forst efter att trott att vi skulle do i 30 minuter dar blodsmaken inte forsvinner, vi hostar, fryser och haller pa att svimma och mar sa illa, det peekar med att Richard gar a spyr galla nagra ganger pa den ackliga toaletten.



Nu var det inte langt kvar, vid midnatt kommer vi att passera den rysk-mongoliska gransen.
Vid den ryska gransen tar det 3 timmar, 3 timmar dar vi inte far ga ut pa tagstationen, ga pa toaletten, eller lamna varan hytt for att hamta vatten till maten. Vi spelar neger och president. De rysska granspoliserna vander upp och ner pa varan hytt och vi far skriva pa mangder med papper, de flesta med all information pa ryska?
Sen rullar vi over till den Mongoliska sidan, dar vantar 2 timmar av samma sak. Vi fortsatter spela kort och blir bara annu mer hungriga, dock sa ar de Mongoliska granspoliserna engelsktalande och ler till och med till skillnad fran de rysska.
Till slut vi 0200 tiden pa natten borjar vi rulla fram mot Ulaan Baatar. Jag, Fredrik och Richard kan inte sova sa vid 0400 gar vi upp och kokar nudlar och pratar lite till kl 0600. Tva timmar kvar innan vi ankommer Ulaan Baatar.