Backpacking.se

Hos sysslingen

Det har väl inte hänt sådär jättemycket sen sist, eller inte så jättemycket som är värt att skriva om.
Efter "bedbugs-incidenten" bytte både jag och Joana hostel. Vi bytte till samma kedja, men hamnade i olika hus, ca 2 kvarter från varandra. Men vi hängde ändå rätt mycket. På det nya hostelet träffade jag bland annat en Ashley, en Charlotte och en Paul, sköna allihopa. Ashley blev min slagpåse av någon anledning, alla kvällar slutade med att vi lådsasslogs. Och så träffade en helt underbar Brasilian, Vitor, som jobbade på hostelet, som jag hängde väldigt mycket med. Även han ska ut och resa nu om någon vecka, och vi kom fram till att vi förmodligen kommer vara i Colombia samtidigt. Så vi kommer träffas där, är planen iaf. Så det avskedet vart inte så sorgligt som det kunde ha vart annars. Men andra tråkiga avsked var jag tvungen att genomlida som tex med Ashley, en av de mest störda men ändå skönaste människor jag träffat. Och även Joana som drog för ca en vecka sen.
Sista kvällen på hostelet hängde jag i allrummet/receptionen, och en kille som jobbade där kom fram till mig och komenterade för ca 10e gången att min tatuering på ryggen ser ut som en empanada (piråg). Berusad som han var kunde han inte låta bli att skräna ut det över hela hostelet, varpå hela receptionen + ca 10 argentinare till började mobba sönder mig! Endel försökte ta kort på min empanada. Det skränades en hel del, och efter ett tag kom en australienare fram till mig och sa att han hade hört talas om mig, men hade inte haft "turen" att få träffa mig än. Och att han tyckte att det var kul att han äntligen fick se den omtalade tatueringen! Och nu pratar vi om ett hostel som rymmer ca 200 pers! Ryktet sprider sig ganska fort. Så inom loppet av några dagar blev man något av en "lokalkändis" tack vare en lite misslyckad tatuering.
Så i söndags checkade jag ut från mitt hostel och med hjälp av Vitor fixade jag det sista som behövde styras upp innan avresan. Jag hade sagt hejdå till i stort sett alla, och satt i allrummet på hostelet och läste och vänade på att klockan skulle bli så mycket att jag kunde åka till busstationen. Men då börjar ett gäng australienare prata med mig och lite annat folk också. Så jag var tvungen att slita mig från ytterligare enmassa sköna människor. Det sved till i hjärtat när bussen rullade ut från stationen i Buenos Aires.
Jag tog en nattbuss från BA, så vid 14-tiden anlände jag i Rio Cuarto. Och på busstationen stod min underbara syssling och väntade och välkomnade mig med öppna armar! Vi åkte hem till honom och åt lunch, jag tog en siesta och läste en hel del, medan han återgick till sitt arbete. Han kom lite då och då och pratade med mig. Jag kände mig bekväm med honom från första ögonblicket, trots att vi aldrig träffats tidigare. På kvällen gick vi på bio och slängde i oss en pizza. Och efter gick vi hem till hans morföräldrar och hälsade på en sväng. Medan vi var ute och flängde ringde hans kusin (en annan av mina sysslingar), och han räckte över telefonen till mig. Jag hörde inte mycket av vad han sa, men uppfattade iaf att han ville att jag skulle komma och hälsa på honom också i Cordoba. Även han verkar jättegullig, så funderar på att ta mig en detour till honom också, men det får kanske bli efter Chile, har inte någon spikad plan än, men kommer komma tillbaka till Argentina. Frågan är bara vart jag kommer korsa gränsen, om jag kommer åka till San Pedro, så kommer jag ta den vägen tillbaka och kommer inte åka förbi Cordoba. Så lite planerande är på sin plats tror jag. Fast impulsena kommer ta över, det vet jag.