På besök hos bergsgorillorna i Rwanda
I nordvästra Rwanda ligger ett bergområde som delas med grannländerna Uganda och Kongo. På sluttningarna av de vulkaner som ligger här lever världens sista bergsgorillor. För 500 dollar kan man besöka en familj i en timme. Priset är visserligen högt, men ett besök är samtidigt ett minne för livet.
Tidigt på morgonen samlas dagens besökare vid parkentrén där vi delas in i grupper om 8 personer. Varje grupp tilldelas en grupp gorillor som vi ska få besöka. Vi har tur och får den största gruppen, hela 39 individer utgör Sousa gruppen. Vår guide berättar lite om dagens upplägg och går igenom parkens regler. De är både många och stränga, man får exempelvis inte stanna hos gruppen mer än en timme. Är man sjuk tillåts man inte träffa gorillorna överhuvudtaget, eftersom många mänskliga sjukdomar kan överföras till dem.
Efter genomgången hoppar vi in i en minibuss och beger oss till den del av parken där vår grupp brukar hålla till. Efter att ha hört sig för hos de spårare som arbetar i parken tar vår guide täten och leder oss in i bambuskogen. När vi vandrat i någon timme kommer vi till en öppen plats och plötsligt är vi mitt bland dem.
Aporna verkar inte ta någon större notis om oss utan ägnar sig lugnt åt att äta, sova och leka. Ibland är man tvungen att akta sig så man inte står i vägen för någon av dem.
Den timme vi spenderar hos gorillorna är inte bara en av mina dyraste, utan också bland de allra kortaste. Framförallt är det dock en av de absolut mest minnesvärda. Det är en helt fantastisk upplevelse att få en inblick i vardagslivet hos några av våra närmaste släktingar och därmed också en förståelse för vårt eget ursprung.
Tidigt på morgonen samlas dagens besökare vid parkentrén där vi delas in i grupper om 8 personer. Varje grupp tilldelas en grupp gorillor som vi ska få besöka. Vi har tur och får den största gruppen, hela 39 individer utgör Sousa gruppen. Vår guide berättar lite om dagens upplägg och går igenom parkens regler. De är både många och stränga, man får exempelvis inte stanna hos gruppen mer än en timme. Är man sjuk tillåts man inte träffa gorillorna överhuvudtaget, eftersom många mänskliga sjukdomar kan överföras till dem.
Efter genomgången hoppar vi in i en minibuss och beger oss till den del av parken där vår grupp brukar hålla till. Efter att ha hört sig för hos de spårare som arbetar i parken tar vår guide täten och leder oss in i bambuskogen. När vi vandrat i någon timme kommer vi till en öppen plats och plötsligt är vi mitt bland dem.
Aporna verkar inte ta någon större notis om oss utan ägnar sig lugnt åt att äta, sova och leka. Ibland är man tvungen att akta sig så man inte står i vägen för någon av dem.
Den timme vi spenderar hos gorillorna är inte bara en av mina dyraste, utan också bland de allra kortaste. Framförallt är det dock en av de absolut mest minnesvärda. Det är en helt fantastisk upplevelse att få en inblick i vardagslivet hos några av våra närmaste släktingar och därmed också en förståelse för vårt eget ursprung.
Kommentarer