Salar de Uyuni, världens största saltöken
Utflykten till Salar de Uyuni (världens största saltöken, precis som Aralsjön en saltsjö som har torkat ut, men här finns inga strandade båtar eftersom denna torkade ut innan det fanns människor) blev uppskjuten en dag för att min resekamrat Tejler drabbats magbesvär.
Innan de bröt ut hann vi med en ridtur i omgivningarna. Det är riktiga västern omgivningar, det var i de här bergen som den beryktade Sundance Kid och hans band till slut fångades i början av 1900-talet.
Efter vår extra dag i Tupiza kom vi så iväg på turen. Den första dagen var den minst spektakulära, men bjöd ändå på en hel del vackra vyer, livsfarliga vägar, lamaflockar och en helt otrolig solnedgång över de snöklädda bergen (det är riktigt kallt på de här höjderna).
Dag två började vi med att åka till en gammal ruinstad och se en lika vacker soluppgång över samma berg. På vägen genom öknen stannade vi vid flera laguner med olika färger och mängder av flamingos. Vattnet får olika färg beroende på vilka mineraler som finns i berget. Det påverkar även flamingona som blir rosa av alla rosa små mikroorganismerna de äter.
När vi på eftermiddagen åkte upp till toppen av en vulkan gick det utför för mig. I en vulkan finns det massor av giftiga gaser, det är dom och inte lavan som dödar flest människor vid vulkanutbrott. Eftersom Bolivia är ett land där man inte alltid sätter säkerheten i första hand gick vi väldigt nära dessa vulkaniska områden.
Jag råkade hamna mitt i ett moln av den giftiga gasen som sprutar ut emellanåt och på bara några sekunder drabbades jag av ett kraftigt illamående. När vi kom till boendet för kvällen blev jag tvungen att spy och sedan fortsatte jag med det resten av den kvällen. Det som händer när man får "vulkansjukan" är att gaserna hindrar kroppens syreupptagning och symptomen är ganska lika dom vid höjdsjukan, vilken naturligtvis inte är så positivt eftersom man nästan uteslutande befinner sig på hög höjd när man besöker vulkaniska områden. Som tur var hade vi en mycket bra guide med massor av knep för att bota detta.
Nästa morgon mådde jag väl inte lysande, men ändå förvånansvärt bra och kunde fortsätta åka runt och beundra det otroliga landskapet i sydvästra Bolivia. På kvällen kom vi fram till utkanterna av själva saltöknen och sov i ett hotell byggt helt i salt.
Den sista dagen gick vi upp långt innan solen för att köra ut i öknen. Första stoppet var på en före detta ö, bestående av gamla koraller, där det nu växer tusentals kaktusar. Efter en frukost där åkte vi vidare genom den blandande vita terrängen till staden Uyuni.
Innan de bröt ut hann vi med en ridtur i omgivningarna. Det är riktiga västern omgivningar, det var i de här bergen som den beryktade Sundance Kid och hans band till slut fångades i början av 1900-talet.
Efter vår extra dag i Tupiza kom vi så iväg på turen. Den första dagen var den minst spektakulära, men bjöd ändå på en hel del vackra vyer, livsfarliga vägar, lamaflockar och en helt otrolig solnedgång över de snöklädda bergen (det är riktigt kallt på de här höjderna).
Dag två började vi med att åka till en gammal ruinstad och se en lika vacker soluppgång över samma berg. På vägen genom öknen stannade vi vid flera laguner med olika färger och mängder av flamingos. Vattnet får olika färg beroende på vilka mineraler som finns i berget. Det påverkar även flamingona som blir rosa av alla rosa små mikroorganismerna de äter.
När vi på eftermiddagen åkte upp till toppen av en vulkan gick det utför för mig. I en vulkan finns det massor av giftiga gaser, det är dom och inte lavan som dödar flest människor vid vulkanutbrott. Eftersom Bolivia är ett land där man inte alltid sätter säkerheten i första hand gick vi väldigt nära dessa vulkaniska områden.
Jag råkade hamna mitt i ett moln av den giftiga gasen som sprutar ut emellanåt och på bara några sekunder drabbades jag av ett kraftigt illamående. När vi kom till boendet för kvällen blev jag tvungen att spy och sedan fortsatte jag med det resten av den kvällen. Det som händer när man får "vulkansjukan" är att gaserna hindrar kroppens syreupptagning och symptomen är ganska lika dom vid höjdsjukan, vilken naturligtvis inte är så positivt eftersom man nästan uteslutande befinner sig på hög höjd när man besöker vulkaniska områden. Som tur var hade vi en mycket bra guide med massor av knep för att bota detta.
Nästa morgon mådde jag väl inte lysande, men ändå förvånansvärt bra och kunde fortsätta åka runt och beundra det otroliga landskapet i sydvästra Bolivia. På kvällen kom vi fram till utkanterna av själva saltöknen och sov i ett hotell byggt helt i salt.
Den sista dagen gick vi upp långt innan solen för att köra ut i öknen. Första stoppet var på en före detta ö, bestående av gamla koraller, där det nu växer tusentals kaktusar. Efter en frukost där åkte vi vidare genom den blandande vita terrängen till staden Uyuni.
Kommentarer