Okavangodeltat
Jag sitter för tillfället och blickar ut över Victoriafallen i Zimbabwe. Kläderna har just börjat torka efter mitt besök vid världens kraftfullaste vattenfall. Trots att vattenångan, som gjorde mig lika blöt som om jag hoppat i floden, skymmer sikten förstår jag varför detta räknas som ett av naturens stora underverk. Kraften i de fallande vattenmassorna är verkligen överväldigande. Det är dock snarare en sevärdhet än en naturupplevelse och det lyxhotell, i vräkigaste tänkbara kolonialstil, vars restaurang jag just nu sitter i symboliserar exploateringen av detta världsarv. För några dagar sedan upplevde vi raka motsatsen till denna exploatering.
Jag vet inte exakt när jag för första gången fick för mig att jag ville besöka Okavangodeltat, men det har länge känts som definitionen av exotisk vildmark. Floddeltan är ofta artrika platser, men det som utmärker Okavangodeltat är att det inte rinner ut i havet, utan istället ligger floddeltat mitt i det Afrikanska savannlandskapet.
Vi korsar Okavangofloden via en färja omedelbart efter att vi tagit från Namibia till Botswana. Därefter kör vi 7 mil på en gropig grusväg, kantat av diverse tamboskap, till det lilla samhället Seronga. Det transportmedel som gäller för utflykter i området är små träkanoter, kallade mokoros. Efter att ha förhandlat fram ett rimligt pris med två mokoroförare gav vi oss ut på ett tredagars äventyr i området.
Hela den första dagen färdades vi nedför floden. Även om insekter, spindlar, spindelnät, andra småkryp och vid ett tillfälle en orm föll ned i båten då vi gled genom de tätbevuxna delarna av floden var resan en härlig upplevelse. Utöver de djur vi fick se på ibland lite för nära håll i båten såg vi mängder av fåglar, bland annat de majestätiska vithövdade örnarna och de för området så typiska jacanorna som promenerar fram över näckrosbladen.
Strax innan vi kom fram till vår övernattningsplats hör vi ett brummande läte och några ögonblick senare får vi syn på den flodhäst som åstadkommit det. Det enorma huvudet ser nästan overkligt ut och då den visar varningssignaler känns det inte längre så märkligt att detta är det djur som dödar flest människor i Afrika.
Vi ser färska spår från både flodhäst och elefant på den strand vi övernattar och på kvällen sitter jag vid lägerelden och lyssnar till de många flodhästarna som befinner sig bara några meter ut i vattnet. Då vi nästa dag lämnar platsen i våra båtar får vi syn på en enorm elefanthane, bara en bit bort från den plats där vi övernattat. Precis som flodhästen dagen innan ogillar den vår närvaro och än en gång accepterar vi varningssignalerna och ger oss iväg.
Den andra natten spenderar vi bara någon timme från byn. Denna natt har vi fullmåne i kombination med en vacker stjärnhimmel. Då jag ligger och blickar upp mot denna ständigt lika fängslande syn och för andra natten i rad hör hur flodhästarna emellanåt bryter av den konstanta ljudväggen av grodors och insekters alla läten känner jag alltjämt att Okavangodeltat är definitionen av exotisk vildmark.
Jag vet inte exakt när jag för första gången fick för mig att jag ville besöka Okavangodeltat, men det har länge känts som definitionen av exotisk vildmark. Floddeltan är ofta artrika platser, men det som utmärker Okavangodeltat är att det inte rinner ut i havet, utan istället ligger floddeltat mitt i det Afrikanska savannlandskapet.
Vi korsar Okavangofloden via en färja omedelbart efter att vi tagit från Namibia till Botswana. Därefter kör vi 7 mil på en gropig grusväg, kantat av diverse tamboskap, till det lilla samhället Seronga. Det transportmedel som gäller för utflykter i området är små träkanoter, kallade mokoros. Efter att ha förhandlat fram ett rimligt pris med två mokoroförare gav vi oss ut på ett tredagars äventyr i området.
Hela den första dagen färdades vi nedför floden. Även om insekter, spindlar, spindelnät, andra småkryp och vid ett tillfälle en orm föll ned i båten då vi gled genom de tätbevuxna delarna av floden var resan en härlig upplevelse. Utöver de djur vi fick se på ibland lite för nära håll i båten såg vi mängder av fåglar, bland annat de majestätiska vithövdade örnarna och de för området så typiska jacanorna som promenerar fram över näckrosbladen.
Strax innan vi kom fram till vår övernattningsplats hör vi ett brummande läte och några ögonblick senare får vi syn på den flodhäst som åstadkommit det. Det enorma huvudet ser nästan overkligt ut och då den visar varningssignaler känns det inte längre så märkligt att detta är det djur som dödar flest människor i Afrika.
Vi ser färska spår från både flodhäst och elefant på den strand vi övernattar och på kvällen sitter jag vid lägerelden och lyssnar till de många flodhästarna som befinner sig bara några meter ut i vattnet. Då vi nästa dag lämnar platsen i våra båtar får vi syn på en enorm elefanthane, bara en bit bort från den plats där vi övernattat. Precis som flodhästen dagen innan ogillar den vår närvaro och än en gång accepterar vi varningssignalerna och ger oss iväg.
Den andra natten spenderar vi bara någon timme från byn. Denna natt har vi fullmåne i kombination med en vacker stjärnhimmel. Då jag ligger och blickar upp mot denna ständigt lika fängslande syn och för andra natten i rad hör hur flodhästarna emellanåt bryter av den konstanta ljudväggen av grodors och insekters alla läten känner jag alltjämt att Okavangodeltat är definitionen av exotisk vildmark.
Kommentarer