En natt från helvetet
Efter för många timmar i en för liten buss på en för guppig väg är vi äntligen framme i Vang Vieng. Vi kommer rätt sent så vi bestämmer oss för att gå ut på byn och ta ett glas, eller närmare bestämt X antal buckets. Vi börjar prata med några svenska killar och bestämmer oss för att gå till vårat hotellrum och lyssna på musik. Vi hade ju köpt en ny högtalare.
Väl framme på rummet märker vi att högtalaren är borta, liksom ett antal andra saker. Vi går upp till killen i receptionen som motvilligt låter oss kolla på övervakningskameran från dom gångna timmarna. ”Ni kommer aldrig se något” sa han, men där hade han fel.
Vi lämnade lägenheten 19.00 och på bandet ser vi , 19.15, hur två extremt stora tatuerade killar bryter sig in i vårat rum. Dom rotar runt i en kvart. Man ser hur den ena håller vakt och den andra gräver i sängar och väskor. Jag får panik. ”Vad hade hänt om vi var kvar i rummet? Jag lämnar landet NU” tänkte jag.
Vi visar receptionisten detta och han säger att monsterkillarna bor på hotellet. Han föreslår att vi tjejer ska gå dit och fråga om vi kan få tillbaka våra saker. Han vill inte dra in polisen, det ser dåligt ut för hotellet. Sen vet han inte heller vilket nummer man ska ringa. Sure.
Efter många om och men skjutsar han oss till polisstationen där vi möts av en skylt där det står ”Today closed”. Det var som fan.
Receptionisten börjar mjukna och ringer sin kompis som är polis. Det kommer en tanig kille i skinnjacka. Han drar av jackan och under har han en uniform som kan liknas vid en pyjamas.
Vi följer med ”polisen” och knackar på hos de misstänkta tjuvarna. Dom ser slitna ut. Vi känner igen tatueringarna. Polisen sätter ihop dom med handbojor, men dom nekar, dom har inte tagit våra saker. ”Följ med och kolla på videon då” säger vi.
Dom erkänner. Visar oss sakerna som ligger gömda i mitt örngott ute i trädgården för att sedan få spendera natten i fängelse.
Morgonen därpå ska vi komma till polisstationen för att få tillbaka våra saker. Vi tvingas då ta kort med tjuvarna. En bild där dom ger oss sakerna. En bild där polisen ger oss sakerna. En bild där alla står tillsammans. Ska man le eller se ut som ett offer?
Detta var nog den obehagligaste händelsen hittils, på mina 21år. Men det löste sig. Dom fördes ut ur Laos och fick aldrig mer komma tillbaka.
Väl framme på rummet märker vi att högtalaren är borta, liksom ett antal andra saker. Vi går upp till killen i receptionen som motvilligt låter oss kolla på övervakningskameran från dom gångna timmarna. ”Ni kommer aldrig se något” sa han, men där hade han fel.
Vi lämnade lägenheten 19.00 och på bandet ser vi , 19.15, hur två extremt stora tatuerade killar bryter sig in i vårat rum. Dom rotar runt i en kvart. Man ser hur den ena håller vakt och den andra gräver i sängar och väskor. Jag får panik. ”Vad hade hänt om vi var kvar i rummet? Jag lämnar landet NU” tänkte jag.
Vi visar receptionisten detta och han säger att monsterkillarna bor på hotellet. Han föreslår att vi tjejer ska gå dit och fråga om vi kan få tillbaka våra saker. Han vill inte dra in polisen, det ser dåligt ut för hotellet. Sen vet han inte heller vilket nummer man ska ringa. Sure.
Efter många om och men skjutsar han oss till polisstationen där vi möts av en skylt där det står ”Today closed”. Det var som fan.
Receptionisten börjar mjukna och ringer sin kompis som är polis. Det kommer en tanig kille i skinnjacka. Han drar av jackan och under har han en uniform som kan liknas vid en pyjamas.
Vi följer med ”polisen” och knackar på hos de misstänkta tjuvarna. Dom ser slitna ut. Vi känner igen tatueringarna. Polisen sätter ihop dom med handbojor, men dom nekar, dom har inte tagit våra saker. ”Följ med och kolla på videon då” säger vi.
Dom erkänner. Visar oss sakerna som ligger gömda i mitt örngott ute i trädgården för att sedan få spendera natten i fängelse.
Morgonen därpå ska vi komma till polisstationen för att få tillbaka våra saker. Vi tvingas då ta kort med tjuvarna. En bild där dom ger oss sakerna. En bild där polisen ger oss sakerna. En bild där alla står tillsammans. Ska man le eller se ut som ett offer?
Detta var nog den obehagligaste händelsen hittils, på mina 21år. Men det löste sig. Dom fördes ut ur Laos och fick aldrig mer komma tillbaka.
Kommentarer