Transirbiriska Järnvägen
Till att börja med vill jag säga att vissa händelser från detta tåg kommer jag inte kunna återberätta,
då alkohol på en veckas tågresa genom världens största land är som vägsalt är för renar, lockande men farligt.
Jag fick först upp ögonen för detta äventyr när en vän till mig skrev en resdagbok om hur hon använde sig av järnvägen
för att ta sig till Kina och så småningom sydost-asien.
Efter ett år av drömmande så stod jag där, med min bästa vän Frida, på perrongen i ett kyligt Moskva och tåget
rullade sakta in på stationen. Det var mäktigt. Det var nervöst.
Men vi backar bandet litegrand.
Transirbiriska är den allmänna benämningen på järnvägen, men den är egentligen uppdelad i tre olika delar.
Transsibiriska som går från Moskva till Vladivostok i östra Ryssland.
Transmongoliska tar dig till Mongoliet och huvudstaden Ulan Bator, samt transmanchuriska som leder till Peking.
Man behöver inte åka hela rutten i samma veva, utan man kan stiga på och av vid alla små stationer längs järnvägen,
om man skulle vilja besöka någon avlägsen by i sibirien.
Det finns två olika sätt att boka sina biljetter. Antingen så köper man sina biljetter själva direkt på stationen,
eller så köper man dem i förväg via ett resebolag. Att köpa sina biljetter själv på plats kan vara svårt, men betydligt billigare.
Problemet är att språkbarriärerna kan vara ganska stora i dessa länder (Ryssland, Mongoliet, Kina).
Men vill man ha en utmaning, så kan man testa detta.
Dock så kan det bli problematiskt om man inte lyckas få tag på biljetter pga platsbrist eller liknande,
då man i sitt ryska visum måste uppge när man ska lämna landet.
Alternativt gör man som vi gjorde, man köper sina biljetter genom en resebyrå. Som purfärska backpacking-oskulder
valde vi detta, för enkelhetens skull. Kilroy och Iventus är två företag som erbjuder bra hjälp och information.
Det skulle visa sig vara nog spännande att hitta till Jaroslavskaij tågsation, där tåget avgår ifrån, då Moskva har
flera stationer.
Det absolut bästa sättet att ta sig dit är via moskvas metro, den är väl värd ett besök! Enklast är att googla;
Moscov Metro Map, skriva ut kartan och ha med sig. Jaroslavskij Vokzal (tågstation på ryska),
ligger vid Komsomol'skaya metrostation.
Vi hade använd oss av google maps och skrivit ut lite kartor och vägbeskrivningar för att hitta dit.
Går det helt åt pipsvängen och avgångstiden för tåget närmar sig, ta en taxi, då man lätt kan bli lite rörigt under jorden.
Men det är väl så, man upptäcker bäst om man går vilse.
Vi åkte från centrala Moskva ca 6 timmar innan avgångstid, för att slippa stressa.
Ta gärna 1 timme eller 2 och bara åk runt i metrosystemet för att beundra konsten och kristallkronorna.
När vi klev på tåget och lyckades lokalisera våran hytt så slogs vi direkt av hur enormt trångt det var.
Det var verkligen jättelitet. Jag tänker inte ge er en jämförande beskrivning, utan bjuder på den överraskningen.
Ett stalltips är att inte lida av social fobi..
Vi baxxade in våra väskor och hoppades innerligt att vi skulle bli ensamma i denna 4-bäddshytt. In kom Tonga från Mongoliet.
Tonga var en ganska rund dam i 45-årsåldern som verkade ha packat med sig både jurta och vävdon. Hon pratade absolut ingen
engelska och vi låg på våra sängar medans hon möblerade, tryckte, ja nästan byggde om hytten för att få plats med alla sina
saker.
Vi kände oss mest ivägen och gick ut i korridoren för att kolla läget, och hörde direkt svenska röster. Hytten bredvid våran
inhystes av 4 killar från Falkenberg, som i framtiden skulle bli nära vänner. 1 år senare umgås vi fortfarande, och planerar
nya äventyr.
Vi fortsatte att kolla in vilka som bodde i våran vagn, och stötte på ytterligare två svenskar. Några holländare, engelsmän, ja en
salig bladning av etniciteter. De allra flesta turister väljer att åka österut, alltså mot asien.
Vi åkte i andraklass som är det absolut vanligaste för medelsvenssons. Det är cirka 30 passagerare per vagn, och man delar på
två plåttoaletter som skriker fängelse. Tappa inte telefonen i toan, risken är då stor att du blir "facerapead" av en rysk bonde.
Dusch finns endast i första klass, så lyckas du inte flirta till dig en dusch hos någon där, så är våtservetter det som
håller dig någorlunda fräsch. Efter två dygn utan dusch så luktar man inte hallongrotta, men å andra sidan är alla i vagnen på samma nivå.
I varje vagn finns det en samovar där man kan tappa upp kokande vatten, perfekt till nudlar och pulvermos. Detta kommer troligtvis
bli eran basföda under resan, då maten som erbjuds i restaurangvagnen inte är så mycket att hänga i julgranen.
Att pressa ner en extra tub kräftost i väskan kan vara guld värt, speciellt när man vaknar upp dag 4 med betongkeps och
allt som ligger på bordet är en torr limpa och kapsyler.
Tåget stannar 4-5 gånger per dygn, ibland stopp upp till en halvtimme, ibland bara några minuter. Då måste man passa
på att förhandla med alla babuschkor som säljer bröd, fisk, cigaretter och vodka. Men gå för guds skull inte för långt bort på perrongen,
tåget börjar rulla när kolen är påfylld och väntar inte på någon. Att bli fast i sibirien utan packning, pass eller vänner
är inget jag skulle rekommendera.
Några timmar efter att tåget lämnat Moskva så hade vi hälsat på människorna i våran vagn, och vips så satt vi ett blandat gäng
inträngda i en kupé och vodkan flödade. Vi skulle först åka raka vägen till Ulan Bator i Mongoliet, vilket tar 5 dygn. Under dessa
dygn kom vi varandra väldigt nära, och det kändes som alla i vår vagn var en enda stor familj.
Efter ett tag så hade man kommit i underfund med hur allt fungerade, och man kände sig som hemma. 5 dygn kan verka som en evighet, men faktum är att
tiden går ganska fort. Kortspel, bokläsning, ölspel och allsång. Vi kunde ligga i timtal och bara titta ut genom fönstret, och se hur landskapet
förändrades från tallskog till tundra, från tundra till berg.
Många gånger när tåget passerade genom en by stod barnen vid dikeskanten och vinkade åt oss.
Just tiden brukar vara ett intressant samtalsämne. När man har åkt hela vägen till Peking så har man passerat 7 tidszoner, så ingen vet egentligen
vad klockan är på tåget. Viktigt att tänka på om man kliver på tåget längs vägen, är att tåget går efter Moskva-tid.
Under natten på det 5e dygnet kom vi till gränsen till Mongoliet, och det dags för passkontroll. Vi väcktes upp av ryska militärer som bankade
på våra kupédörrar. Trötta och alkoholstinna försökte vi leta reda på våra pass, medans schäfrar nosade oss i skrevet och militärerna sökte igenom
våra väskor och vände upp och ner på hytten. Transsibiriska tåget har länge använts av smugglare som försöker föra både människor och droger
mellan europa och asien. Gränsvakterna kan verka lite hotfulla och elaka, men dem gör bara sitt jobb. Så länge man håller sig inom ramen för
vad man får ta med sig, och har koll på sitt pass och visum, är det inga problem.
Med tågets rytmiska gungande kvar i benen klev vi av i Ulan Bator för att spendera en vecka i Mongoliet tillsammans med våra nyfunna
vänner från Falkenberg. Ulan Bator är en av världens fattigaste huvudstäder, men på ett sätt väldigt charmig.
Trafiken är helt galen, så håll lite extra koll på vägen när du korsar den. Ett litet tips är att gå över vägen tillsammans
med lokalbefolkningen, dem vet hur man tar sig över säkert.
Vi hade förbokat rum på U.B guesthouse, ett av de populäraste vandrarhemmen i staden. Under denna vecka var vi ute på en 3-dagars utflykt
till Terelj Nationalpark, där vi bodde i traditionella
hyddor, Jurtor. Vi togs väl omhand om av en familj bestående av mor, far och son. Deras engelska var bristfällig, men det fungerade,
och kroppsspråket är ett internationallt språk vi alla förstår!
Vi åkte på hästturer uppe i bergen, låg ihopkurade under filtar under stjärnhimmelen samt kollade på tempel. Helt underbara dagar i ett land med magnifika vyer
och bergsformationer. Det var ömsomt svinkallt, ömsomt kokande hett i våra tält, och att lägga upp ett eldningsschema under nätterna så att man håller
jämn värme i jurtan är ett tips.
En natt vaknade vi upp pågrund av syrebristen i tältet, och yrade om tåget som fortfarande gungade i våra huvuden.
Mongoliet är ett fantastiskt vackert land, och ett perfekt stopp under resan. Jag råder varmt att stanna ett par dagar. Det är ett land
jag garanterat kommer att besöka igen!
Vi klev på tåget igen, som skulle ta oss till Peking. En resa på ungefär 2 dygn. Det började bli bergigt och grönt utanför våra tågfönster, och vi kom till
den kinesiska gränsen. Vi upprepade passkontrollerna, denna gång med mongoliska vakter. I Kina använder dem sig av ett annat mått på tågrälsen, så vi blev
sittande i enorma hallar medans dem hissade upp alla vagnar i luften, och flyttade över dem till en ny räls. Detta kan ta flera timmar, och medans dem byter räls
så låser dem alla toaletter på tåget, av förklarliga skäl. Så passa på att göra era bestyr innan detta sker!
Varje vagn har en konduktör som kommer hjälpa till så gott det går, att svara på frågor och visa hur saker och ting på tåget fungerar.
Det är absolut en bra idé att försöka göra sig vän med denna människa, då han är den som styr över el-uttagen! Men även
pågrund av den enkla devisen att vänner är roligare att ha omkring sig än fiender.
När vi började närma oss Peking så märkte vi hur enorm skillnad det är på infrastrukturen länderna emellan. Från lervägar och ruckel på den ryska
landsbygden, till motorvägar och skyskrapor i Kina. Vi satt som klistrade vid fönsterrutorna och försökte ta in alla intryck, när vi sakta
tuffade fram bland bergen i norra Kina. När tåget till sist saktade in på stationen i Peking så kände man både glädje och sorg. Glädje över att
få uppleva Kina och allt vad detta innebär, sorg över att ett äventyr har tagit slut.
I vimlet på stationen skiljs man åt från många ur sin egen vagn, och det är inte säkert att man någonsin får träffa dessa människor igen.
Men ett som är säkert är, att oavsett vilka man
träffar igen eller inte, så har det grott fast ett minne i ditt huvud, och en känsla i din kropp. Titt som tätt återkommer dessa känslor hos mig,
och påminner mig om att rikedom och lyx inte är det viktiga här i livet, utan vilka människor du har omkring dig och vilka äventyr du tar dig an!
då alkohol på en veckas tågresa genom världens största land är som vägsalt är för renar, lockande men farligt.
Jag fick först upp ögonen för detta äventyr när en vän till mig skrev en resdagbok om hur hon använde sig av järnvägen
för att ta sig till Kina och så småningom sydost-asien.
Efter ett år av drömmande så stod jag där, med min bästa vän Frida, på perrongen i ett kyligt Moskva och tåget
rullade sakta in på stationen. Det var mäktigt. Det var nervöst.
Men vi backar bandet litegrand.
Transirbiriska är den allmänna benämningen på järnvägen, men den är egentligen uppdelad i tre olika delar.
Transsibiriska som går från Moskva till Vladivostok i östra Ryssland.
Transmongoliska tar dig till Mongoliet och huvudstaden Ulan Bator, samt transmanchuriska som leder till Peking.
Man behöver inte åka hela rutten i samma veva, utan man kan stiga på och av vid alla små stationer längs järnvägen,
om man skulle vilja besöka någon avlägsen by i sibirien.
Det finns två olika sätt att boka sina biljetter. Antingen så köper man sina biljetter själva direkt på stationen,
eller så köper man dem i förväg via ett resebolag. Att köpa sina biljetter själv på plats kan vara svårt, men betydligt billigare.
Problemet är att språkbarriärerna kan vara ganska stora i dessa länder (Ryssland, Mongoliet, Kina).
Men vill man ha en utmaning, så kan man testa detta.
Dock så kan det bli problematiskt om man inte lyckas få tag på biljetter pga platsbrist eller liknande,
då man i sitt ryska visum måste uppge när man ska lämna landet.
Alternativt gör man som vi gjorde, man köper sina biljetter genom en resebyrå. Som purfärska backpacking-oskulder
valde vi detta, för enkelhetens skull. Kilroy och Iventus är två företag som erbjuder bra hjälp och information.
Det skulle visa sig vara nog spännande att hitta till Jaroslavskaij tågsation, där tåget avgår ifrån, då Moskva har
flera stationer.
Det absolut bästa sättet att ta sig dit är via moskvas metro, den är väl värd ett besök! Enklast är att googla;
Moscov Metro Map, skriva ut kartan och ha med sig. Jaroslavskij Vokzal (tågstation på ryska),
ligger vid Komsomol'skaya metrostation.
Vi hade använd oss av google maps och skrivit ut lite kartor och vägbeskrivningar för att hitta dit.
Går det helt åt pipsvängen och avgångstiden för tåget närmar sig, ta en taxi, då man lätt kan bli lite rörigt under jorden.
Men det är väl så, man upptäcker bäst om man går vilse.
Vi åkte från centrala Moskva ca 6 timmar innan avgångstid, för att slippa stressa.
Ta gärna 1 timme eller 2 och bara åk runt i metrosystemet för att beundra konsten och kristallkronorna.
När vi klev på tåget och lyckades lokalisera våran hytt så slogs vi direkt av hur enormt trångt det var.
Det var verkligen jättelitet. Jag tänker inte ge er en jämförande beskrivning, utan bjuder på den överraskningen.
Ett stalltips är att inte lida av social fobi..
Vi baxxade in våra väskor och hoppades innerligt att vi skulle bli ensamma i denna 4-bäddshytt. In kom Tonga från Mongoliet.
Tonga var en ganska rund dam i 45-årsåldern som verkade ha packat med sig både jurta och vävdon. Hon pratade absolut ingen
engelska och vi låg på våra sängar medans hon möblerade, tryckte, ja nästan byggde om hytten för att få plats med alla sina
saker.
Vi kände oss mest ivägen och gick ut i korridoren för att kolla läget, och hörde direkt svenska röster. Hytten bredvid våran
inhystes av 4 killar från Falkenberg, som i framtiden skulle bli nära vänner. 1 år senare umgås vi fortfarande, och planerar
nya äventyr.
Vi fortsatte att kolla in vilka som bodde i våran vagn, och stötte på ytterligare två svenskar. Några holländare, engelsmän, ja en
salig bladning av etniciteter. De allra flesta turister väljer att åka österut, alltså mot asien.
Vi åkte i andraklass som är det absolut vanligaste för medelsvenssons. Det är cirka 30 passagerare per vagn, och man delar på
två plåttoaletter som skriker fängelse. Tappa inte telefonen i toan, risken är då stor att du blir "facerapead" av en rysk bonde.
Dusch finns endast i första klass, så lyckas du inte flirta till dig en dusch hos någon där, så är våtservetter det som
håller dig någorlunda fräsch. Efter två dygn utan dusch så luktar man inte hallongrotta, men å andra sidan är alla i vagnen på samma nivå.
I varje vagn finns det en samovar där man kan tappa upp kokande vatten, perfekt till nudlar och pulvermos. Detta kommer troligtvis
bli eran basföda under resan, då maten som erbjuds i restaurangvagnen inte är så mycket att hänga i julgranen.
Att pressa ner en extra tub kräftost i väskan kan vara guld värt, speciellt när man vaknar upp dag 4 med betongkeps och
allt som ligger på bordet är en torr limpa och kapsyler.
Tåget stannar 4-5 gånger per dygn, ibland stopp upp till en halvtimme, ibland bara några minuter. Då måste man passa
på att förhandla med alla babuschkor som säljer bröd, fisk, cigaretter och vodka. Men gå för guds skull inte för långt bort på perrongen,
tåget börjar rulla när kolen är påfylld och väntar inte på någon. Att bli fast i sibirien utan packning, pass eller vänner
är inget jag skulle rekommendera.
Några timmar efter att tåget lämnat Moskva så hade vi hälsat på människorna i våran vagn, och vips så satt vi ett blandat gäng
inträngda i en kupé och vodkan flödade. Vi skulle först åka raka vägen till Ulan Bator i Mongoliet, vilket tar 5 dygn. Under dessa
dygn kom vi varandra väldigt nära, och det kändes som alla i vår vagn var en enda stor familj.
Efter ett tag så hade man kommit i underfund med hur allt fungerade, och man kände sig som hemma. 5 dygn kan verka som en evighet, men faktum är att
tiden går ganska fort. Kortspel, bokläsning, ölspel och allsång. Vi kunde ligga i timtal och bara titta ut genom fönstret, och se hur landskapet
förändrades från tallskog till tundra, från tundra till berg.
Många gånger när tåget passerade genom en by stod barnen vid dikeskanten och vinkade åt oss.
Just tiden brukar vara ett intressant samtalsämne. När man har åkt hela vägen till Peking så har man passerat 7 tidszoner, så ingen vet egentligen
vad klockan är på tåget. Viktigt att tänka på om man kliver på tåget längs vägen, är att tåget går efter Moskva-tid.
Under natten på det 5e dygnet kom vi till gränsen till Mongoliet, och det dags för passkontroll. Vi väcktes upp av ryska militärer som bankade
på våra kupédörrar. Trötta och alkoholstinna försökte vi leta reda på våra pass, medans schäfrar nosade oss i skrevet och militärerna sökte igenom
våra väskor och vände upp och ner på hytten. Transsibiriska tåget har länge använts av smugglare som försöker föra både människor och droger
mellan europa och asien. Gränsvakterna kan verka lite hotfulla och elaka, men dem gör bara sitt jobb. Så länge man håller sig inom ramen för
vad man får ta med sig, och har koll på sitt pass och visum, är det inga problem.
Med tågets rytmiska gungande kvar i benen klev vi av i Ulan Bator för att spendera en vecka i Mongoliet tillsammans med våra nyfunna
vänner från Falkenberg. Ulan Bator är en av världens fattigaste huvudstäder, men på ett sätt väldigt charmig.
Trafiken är helt galen, så håll lite extra koll på vägen när du korsar den. Ett litet tips är att gå över vägen tillsammans
med lokalbefolkningen, dem vet hur man tar sig över säkert.
Vi hade förbokat rum på U.B guesthouse, ett av de populäraste vandrarhemmen i staden. Under denna vecka var vi ute på en 3-dagars utflykt
till Terelj Nationalpark, där vi bodde i traditionella
hyddor, Jurtor. Vi togs väl omhand om av en familj bestående av mor, far och son. Deras engelska var bristfällig, men det fungerade,
och kroppsspråket är ett internationallt språk vi alla förstår!
Vi åkte på hästturer uppe i bergen, låg ihopkurade under filtar under stjärnhimmelen samt kollade på tempel. Helt underbara dagar i ett land med magnifika vyer
och bergsformationer. Det var ömsomt svinkallt, ömsomt kokande hett i våra tält, och att lägga upp ett eldningsschema under nätterna så att man håller
jämn värme i jurtan är ett tips.
En natt vaknade vi upp pågrund av syrebristen i tältet, och yrade om tåget som fortfarande gungade i våra huvuden.
Mongoliet är ett fantastiskt vackert land, och ett perfekt stopp under resan. Jag råder varmt att stanna ett par dagar. Det är ett land
jag garanterat kommer att besöka igen!
Vi klev på tåget igen, som skulle ta oss till Peking. En resa på ungefär 2 dygn. Det började bli bergigt och grönt utanför våra tågfönster, och vi kom till
den kinesiska gränsen. Vi upprepade passkontrollerna, denna gång med mongoliska vakter. I Kina använder dem sig av ett annat mått på tågrälsen, så vi blev
sittande i enorma hallar medans dem hissade upp alla vagnar i luften, och flyttade över dem till en ny räls. Detta kan ta flera timmar, och medans dem byter räls
så låser dem alla toaletter på tåget, av förklarliga skäl. Så passa på att göra era bestyr innan detta sker!
Varje vagn har en konduktör som kommer hjälpa till så gott det går, att svara på frågor och visa hur saker och ting på tåget fungerar.
Det är absolut en bra idé att försöka göra sig vän med denna människa, då han är den som styr över el-uttagen! Men även
pågrund av den enkla devisen att vänner är roligare att ha omkring sig än fiender.
När vi började närma oss Peking så märkte vi hur enorm skillnad det är på infrastrukturen länderna emellan. Från lervägar och ruckel på den ryska
landsbygden, till motorvägar och skyskrapor i Kina. Vi satt som klistrade vid fönsterrutorna och försökte ta in alla intryck, när vi sakta
tuffade fram bland bergen i norra Kina. När tåget till sist saktade in på stationen i Peking så kände man både glädje och sorg. Glädje över att
få uppleva Kina och allt vad detta innebär, sorg över att ett äventyr har tagit slut.
I vimlet på stationen skiljs man åt från många ur sin egen vagn, och det är inte säkert att man någonsin får träffa dessa människor igen.
Men ett som är säkert är, att oavsett vilka man
träffar igen eller inte, så har det grott fast ett minne i ditt huvud, och en känsla i din kropp. Titt som tätt återkommer dessa känslor hos mig,
och påminner mig om att rikedom och lyx inte är det viktiga här i livet, utan vilka människor du har omkring dig och vilka äventyr du tar dig an!
Kommentarer
Jacob Brändström (2012-08-13)
Jag får be om ursäkt för textens utformning. Jag skrev den i anteckningarna och klistrade bara in den. Hoppas det blev en rolig läsning ändå!
Challe (2012-10-22)
Härligt att läsa, de här gjorde min dag.. planer snurrar som galet i huvudet på mig hur jag skall få möjlighet att göra en liknande resa. Tack för det! :)