Kongo – ett land i konflikt

Kongo-Kinshasa, landet mitt i Afrika, har sedan européernas intåg hamnat i konflikt efter konflikt. För mindre än tio år sedan pågick det senaste kriget i landet, och befolkninger lider fortfarande av dess sviter. Idag befinner sig FN-styrkor i landet för att bevara freden, och organisationen Läkare utan gränser är verksam här. Läs Christers artikel om det krigshärjade Kongo.

Kongo är ett land som härjats av konflikter och våld i århundraden. Det är ett land med otaliga naturtillgångar men som p.g.a. politik, konflikter och kolonialisering aldrig fått den ärliga chans landet förtjänar. Att beskriva problemen i Kongo är inget som kan göras med en kort och enkel förklaring utan är mycket mer komplext än så.

Historiska årtal i Kongos historia

• 1482 Diego Cão, portugisisk sjöfarare upptäcker Kongoflodens utlopp och grundar en koloni där.
• 1870 Léopold II intar Kongo-deltat. Invånarna tvingas till slavarbete. Landets tillgångar av elfenben och gummi skövlas.
• 1874-78 John Rowland (också känd som sir Henry Morton Stanley) genomför upptäcktsresor i landet.
• 1876 Léopold II av Belgien anordnar en internationell geografisk konferens med syftet att ”öppna Afrika för civilisationen”.
• 1878 Överenskommelse mellan britterna och kung Léopold II angående Kongo.
• 1880 Kongo blev ”fristaten Kongo” eller Kongostaten som den också hette. Kung Leopold II var den som skapade staten och drev den som sitt privata bolag med hjälp av Henry Morton Stanley och mjölkade ut Kongo så mycket han kunde på naturtillgångar och rikedomar.

• 1908 Blev Kongo officiellt en belgisk koloni. Landet styrdes i helt av Belgien och tog upp Kongo i toppen bland de afrikanska länderna vad gäller BNP och vägar, järnväg, skolor och sjukvård mm. Det syrdes fram till 1960 då landet blev självständigt och Joseph Kasavubu utsågs till president och Patrice Lumumba till premiärminister med Joseph Mobutu som armechef. Redan efter 2 veckor gjorde armestyrkor myteri mot Lumumba och två stater utropade sig som oberoende. Belgien skickade trupper för att lösa krisen och skydda sina invånare som fanns i landet och även FN skickade trupper 1961 som fanns i landet fram till 1964. Lumumba mördades efter att ha gripits av Mobutu och lämnats till upprorsmakarna. Upproret avvärjdes 1963.
• 1965 Utropade sig Mobutu till både president och premiärminister efter en kupp stödd av CIA. Han bytte namn på landet till Demokratiska Republiken Kongo och bytte alla gamla Belgiska namn på städer och huvudstaden blev nu Kinshasa istället för Leopoldville. År 1971 bytte Mobutu åter namn på landet, denna gång till Zaïre (som han redan ändrat Kongoflodens namn till). Själv antog han namnet ”Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga” (översatt: ”Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och obändliga vilja att vilja går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår”), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph som var alltför europeiskt strök han.

Första Kongokriget
Mobutu skapade stort missnöje bland folket och under 1992 utbröt stora kravaller som ledde till att utländskt bistånd stoppades och det i sin tur ledde till stora ekonomiska bakslag som gjorde att sjukvården led enormt utav det. 1993 fick 80 000 människor fly i strider mellan olika folkgrupper i Burundi och dessa hamnade i flyktingläger i Kivuprovinsen i Kongo. Det, tillsammans med ett flygattentat som tog livet av Rwandas och Burundis ledare, är startskottet på folkmorden i Rwanda. Ca. en miljon människor flyr in till Kongo och sätts i flyktingläger. Hutumilisen använder även flyktinglägret för nattliga räder in i Rwanda och sedan sprider sig våldet in i Kongo och 300 000 människor kommer på flykt.

1996 bildas ADFL (Kongos befrielsearme) ledd av Laurent Kabila. ADFL bestod till största del av tutsimilis. Kabila med sin tungt beväpnade milis drev då Mobutu till landsflykt och tog tillbaka namnet Demokratiska Republiken Kongo. Kabila blev då president och ca. 900 000 flyktingar återvände tillbaka till Rwanda och Burundi.
 

Andra Kongokriget
Den så kallade RCD rörelsen som hade stöd av Uganda och Rwanda försökte 1998 störta regeringen och Kabila. Kabila, som fick stöd av Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan, slog dock tillbaka upproret. Nu var landet delat in i delar som var fick stöd från olika håll i Afrika. Först den 10 Juli 99 fick man fram ett vapenstillestånd. Alla utländska trupper drogs då tillbaka och FN satte in fredsbevarande styrkor i landet. Stridigheter fortsatte även efter fredsfördraget och styrkor från Rwanda tränger in i landet. Kabila mördades i juli 2001. Hans son tillsattes då tillfälligt som regeringschef. Kabila den yngre fick fram ett fredsfördrag och de Rwandiska styrkorna drog sig tillbaka i oktober 2002.

I april 2003 bildade man en så kallad samlingsregering med representanter från alla folkgrupper i landet; Den tidigare regeringen under president Joseph Kabila, de båda rebellrörelserna Samling för Kongolesisk Demokrati, RCD (ofta kallad RCD-Goma efter den stad i östra Kongo där dess högkvarter ligger), Kongos befrielserörelse, MLC samt den civila oppositionen. Två utbrytargrupper ur RCD, RCD-Befrielserörelsen och RCD-National, den löst sammansatta regeringstrogna jägarmilisen Mai-Mai samt ”det civila samhället.

Decenniers vanstyre och en svagt utvecklad nationskänsla i den kolonialt skapade, konstlade statsbildningen talade mot en stabil, fredlig utveckling. En ny författning togs fram 2005 och inkluderade att allmänna val och presidentstyret skulle vara 5 år i taget. En premiärminister skall utses av av presidenten i det parti som har majoriteten av parlamentets ledamöter. Den 30 juli höll Kongo sitt första demokratiska val, med flerpartisystem, sedan självständigheten 1960.

Nära tiotusen politiker tävlade om de femhundra platserna i parlamentet medan det i presidentvalet fanns trettiotre kandidater att välja mellan. Joseph Kabila vann 45 procent av rösterna i presidentvalet och hans huvudmotståndare, vicepresidenten Jean-Pierre Bemba fick 20 procent och de var de två med flest antal röster. Stora stridigheter utbröt i Kinshasa mellan anhängare av de båda presidentkandidaterna. 23 personer dog och FN fick gå in med trupper för att lösa upp stridigheterna.

Eftersom ingen av presidentkandidaterna fick över 50% av rösterna hölls då omval mellan de båda som fick flest antal röster, i oktober 2006. Valmyndigheten meddelade onsdagen den 15 november att Joseph Kabila vunnit presidentvalet med 58,05 procent av rösterna. Anhängare till Bemba attackerade högsta domstolen i Kinshasa och Kabila ställde då ett ultimatum till FN:s fredsbevarande styrkor att se till så Bembas styrkor lämnade huvudstaden. Större delen gjorde det förutom uppskattningsvis ca. 500 soldater som finns kvar i staden. Bemba överklagade utslaget i valet men fick avslag och accepterar nu sin roll som oppositionsledare.

Stridigheter har fortsatt i de östra delarna av Kongo och försvårar för freden i landet. Det är ett problem som innefattar folkgrupper, ekonomi, korruption och gamla konflikter. Inget som kan lösas i en handvändning, och det kräver att gamla stridsyxor läggs ner.