Kilimanjaro

Dagbok från vår vandring uppför Kilimanjaro i februari 2005. En fantastisk upplevelse, på många sätt! Men även bland det jobbigaste jag gjort (fast nu drömmer jag om flera berg.) Artikeln har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad.

Jag vet inte riktigt när jag fick idén. Det var någon gång under hösten, när jag planerade och drömde om en resa i februari. Jag funderade på några olika resmål och länder, läste i tidningar och på Internet. Någonstans där bland alla foton, reseberättelser, biljettpriser, broschyrer och guider, dök Kilimanjaro upp.

När jag väl tänkt tanken om ”Afrikas tak” gick det inte att släppa. Jag tilltalades av den fysiska utmaningen och äventyret. Att Tanzania också har mycket annat intressant att erbjuda var en härlig bonus. För det var trots allt Kili som lockade mest. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer att glömma, helt fantastiskt! Men jag skulle förmodligen aldrig göra om det.

Snön på Kilimanjaro Dagbok från en vandring till Afrikas högsta punkt Dag 0 11 februari: Dagen före Kilimanjaro. Vi hade planerat att åka till Moshi idag, och boka vandringen med något företag där. Men inget blir som planerat. (Som så ofta här i Tanzania.) Istället övertalades vi att boka vandringen med samma företag som arrangerade vår safari.

Vi får ett bra pris och kan ge oss av redan imorgon. Vi ska gå Machame-leden upp, så vi ska sova i tält. Sex nätter och sju dagar tar det, upp och ner, men det är med en extra dag, för acklimatisering. Äntligen, har verkligen sett fram emot det här. Vill så gärna komma ända till toppen och tror att jag kommer att bli mycket besviken om jag inte klarar det. – Har jag packat rätt? Ska jag ta med mera kläder? Vad tar du med? frågar jag resekamrat Nicke. Han ställer samma frågor till mig. Trots att vi pratat om Kili och packning innan, och noga (nåja) planerat packning och kläder, blir jag osäker. Nervös, förstås. Men också väldigt förväntansfull.

Dag 1 12 februari: Vi åker från Arusha efter frukost. Stanley, vår guide, kocken och bärarna är med i bussen. Det blir nåt tjafs med bärarna, de är tydligen ovänner om vem som ska få följa med, och de andra skrattar gott åt han som inte får något jobb den här gången. Konkurrensen är hård och lönerna är låga.

Vid ”Machame gate” är det mycket folk och rörelse. Det är andra grupper som också ska påbörja sin vandring, och försäljare som viftar med hattar och t-shirts. Jag köper en hatt. Visserligen ser jag inte riktigt klok ut i den, men den visar sig vara väldigt praktisk. Vi skriver vi in oss med passnummer i en stor röd bok. BÄRARNA GÖR SIG KLARA, fördelar utrustningen och deras packning vägs, så att ingen ska bära för mycket.

Själva bär vi bara varsin liten ryggsäck, med vatten, kamera och lite kläder. Vi går i cirka fyra timmar. Det börjar platt och fint, på en bred stig. Allteftersom blir det brantare. Det är otroligt vackert. Vi går genom tät regnskog. Alla nyanser av grönt, stora träd täckta av tjock mossa. Vi tar det lugnt, väldigt lugnt. Stannar och fotar och har det trevligt, vi skrattar mycket . Vi är nog de sista som kommer till lägret. Där får vi registera oss igen. Middag, ris och grönsaker, tillagas på gasolkök, i ett av de små tälten.

Vi är nu uppe på 3 100 meter över havet, imorgon ska vi gå upp till 3 800. Stanley berättar att det är en brant och tuff vandring. Cirka fyra timmar beräknas det ta. Kanske längre. Här uppmanas alla till att gå långsamt, eller pole som det heter på swahili. Långsamt tempo och mycket vätska är det enda som hjälper mot höjdsjukan, som alla pratar om. Natten är stjärnklar och vi ser den snöklädda toppen.

Dag 2 13 februari: Vi går sakta, det tar över fem timmar. Vi vill spara på krafterna och stannar ofta, korta och längre pauser, för att fota, eller bara för att njuta av utsikten. För här kan man snacka om utsikt att beundra! Vi går ovan molnen och borta i väster ser vi Mount Meru. HÖGRE UPP är landskapet är magiskt, spöklikt och sagolikt på en och samma gång. Det kanske låter överdrivet, men tja, det är de orden jag tänker på när vi går bland svarta trädstammar som vittnar om en brand för några år sedan.

Det är mycket sten, och färre och mindre växter. Allt går i dovgrönt, grångrå och alla nyanser av grått och brunt. När vi går i detta stenlandskap glider molntussar förbi oss, en efter en. Först små, sen blir de större och större. Till slut omsluter de oss helt och det blir kallare. Vid ”Shira camp” pratas det om en kvinna som vänt om, hon mår inte bra. Själv mår jag lite konstigt, har ont i magen.

Dag 3 14 februari: Det här är dagen D. D som i diarré. Det börjar på natten. Natten som för övrigt är kall, vi kunde inte tro att vi redan skulle behöva ligga nästan fullt påklädda i dunsovsäckarna. Och det gör att det är extra besvärligt när man måste ut på dass och har väldigt bråttom. (Krångla sig ur sovsäcken, famla efter ficklampan, hoppas att jag inte väcker Nicke, leta efter blixtlåset till tältöppningen, det måste ju vara här någonstans, dra upp det, leta efter andra blixtlåset, dra upp det, krypa ur tältet, fan nu väckte jag Nicke, knöla på sig tennisskorna, höger sko på vänster fot spelar ingen roll, stappla iväg i mörka natten, tusan nu är det bråttom!)

Upprepa tre gånger. Det är en lång natt. Men natten är stjärnklar och tyst. Och ska man må illa är det en fördel om man gör det i vacker miljö, tänker jag. Någon gång under morgonen bestämmer jag mig också för att ta tabletterna jag köpte mot diarré. FRYSER SÅ JAG SKAKAR och under darrande ficklampa läser jag på asken. Och jag fattar ingenting. Läser en gång till. Fattar ingenting. Det enda jag är säker på är att man ska ta två tabletter om dagen. Men vad är de för? Eller mot? Diarré står inte nämnt en enda gång. Jo, där står diarré! Som en av biverkningarna, tillsammans med illamående, kräkningar, yrsel och anorexia. (?)

Det kan inte bli värre, tänker jag och sköljer ner två tabletter med vatten som smakar simbassäng. (Vattenreningsmedlet innehåller klor.) Jag känner mig ynklig och frusen. Hemma har nog aldrig varit så långt borta. Letar fram maskoten Villgott, som jag fått av min moster, och hänger honom runt halsen. Det känns bättre. Han hänger där tills vi kommer ner. De första fyra, fem timmarnas vandring är… jobbiga. Magen är inte alls bra, och jag måste sicksacka mellan stenar stora nog att dölja min bleka häck.

Jag tror tyvärr att andra bergsvandrare skymtade blekheten någon gång. Men vem sa att det skulle vara lätt? (För dem, alltså…) Sen kräks jag lite, får inte behålla vatten eller mat. Kanske beror det på höjden. MEN JAG FUNDERAR aldrig på att vända om. Det kanske låter konstigt, men förutom magkrångel och kräkningar, mår jag bra och jag känner mig pigg. Efter lunch mår jag bättre. Vi vandrar i drygt åtta timmar och på slutet är jag väldigt trött. Lägret är på nästan 4 000 meter, men vi har varit uppe på 4 400 i dag. Landskapet ser ut som om vi är på en annan planet.

Dag 4 15 februari: Det är i dag vi har vår ”extra” dag. Vi går bara en halv etapp, cirka fyra timmar, och det känns bra, med tanken på gårdagen. Men jag har sovit gott och mår bra, bättre. Vi tar inte så många höjdmeter, det går upp och ner. När vi kommit en bit på väg, pekar Stanley vart lägret ligger, och det är inte långt borta. Men… när vi kommer närmare upptäcker vi att det är en dalgång emellan och vandringen avslutas med en mycket lång och brant uppförsbacke.

DET BLÅSER OCH GRUS och damm fastnar i ansiktet, på läpparna och i håret. – Men vad finns inte i håret nu? frågar Nicke. Och där har han en poäng. För vi är inte precis rena. Och flera dagar återstår. Tyvärr är det mulet, och vi kan inte se toppen, men vi skymtar snön. Jag längtar efter något riktigt kallt att dricka, något som inte smakar bassäng. Vi pratar om mat vi vill ha, och godis vi saknar, och… Till vår glädje överraskar oss kocken med friterad potatis till lunch! Ah… ibland är det allt man kan begära.

Dag 5 16 februari: Vi vandrar i cirka tre timmar, 600 höjdmeter, och allt känns bra. Härligt! Allt är liksom bekvämt, och jag mår bättre än jag gjort de senaste dagarna! Solen skiner och det blåser kraftigt, vilket gör att det tar lång tid att sätta upp tälten, vinden rycker och sliter. I en ojämn ström kommer folk ner. Vi ser inga bekanta ansikten, men folk är inte lätta att känna igen bakom mössor, glasögon och halsdukar. Vi ser toppen tydligt härifrån. Snön är gnistrande vit, har tittat uppåt hela dagen. Utsikten är oslagbar. Kommer jag dit? Jag ska dit! Vid midnatt ska vi börja gå mot Uhuru, då gäller det. Vi ska ta över 1 200 meter i natt…Jag känner mig lite nervös, men försöker att inte tänka på det.

Dag 6 17 februari: Vi klarade det! 5 895 meter. Femtusenåttahundranittiofem meter! Gôtt. GÔTT! Jag tror inte att jag fattar det riktigt än, men det håller på att sjunka in. Vid elvatiden på kvällen väckte Stanley oss och vi drack te och åt kex. Sen ger vi oss av. Uppåt. Tyvärr har Stanley glömt pannlamporna, vilket gör det besvärligt. Det är som ett lämmeltåg längs berget. Sakta, sakta, pole, pole, går grupperna upp.

På håll ser det ut som en ljusslinga (De andra guiderna tycks ha bättre minne!). Hela tiden möter vi folk som är på väg ner. En del måste ledas av guiderna, de är så yra och illamående att de knappt kan stå upp. Efter någon timme glesas leden ut, och vi går i stort sett för oss själva. ETT STEG I TAGET. Det är kanske minus tio eller så, men det värsta är vinden. Det blåser nåt fruktansvärt, och jag är rädd att jag ska förfrysa kinderna, jag snör åt huvan på anoraken så mycket det går, och drar ner mössan ännu längre.

De första timmarna minns jag väl. Men sen blir jag så trött som jag nog aldrig varit. Timmarna flyter ihop och jag minns bara mörker, grus, vind och trötta ben. Det känns som om vi går i en stor grushög, fötterna kanar och snubblar och det känns ibland som jag inte kommer någonstans. Ibland vill jag bara lägga mig ner och vila och vinden är alltid emot eller ger mig en knuff när jag inte är beredd och jag tappar balansen. Ibland är det som om marken rör sig, jag ser inte om det går upp eller ner, och har ingen aning om var jag ska sätta fötterna.

Men.. så kommer det några meter där det inte är så brant, när kängorna inte kanar på grus och lösa stenar och när vinden faktiskt ger mig en knuff i rätt riktining. Jag vet inte riktigt hur, men till slut kommer vi fram till ”Stellas pont”, 5732 meter över havet. Och det är så vackert! Solen håller på att gå upp! Jag får ny energi, det är i allafall lättare att gå om man ser vart. Jag mår inte direkt bra, har kräkts några gånger också, men känner ändå att jag vill forsätta.

Försöker jag inte, kommer jag att ångra mig. Trots att den sista biten är ganska plan, och en lätt vandring, måste jag stanna och vila ofta. Vi går förbi stora galciärer, isen skiftar i grönt och blått. NÄR JAG SER SKYLTARNA som säger ”Välkommen till Uhuru peak”, kommer nästan tårarna. Jag har klarat det! Enorm glädje, det går inte att beskriva! Vid åttatiden på morgonen är jag framme. Nicke är redan där och vi kramar om varandra. Vi klarade det! Där är det en del folk som väntar på att fotograferas framför skylten, och vi får vänta på vår tur.

Sen väntar en dammig och jobbig tur tillbaka, nedåt, till lägret. Jag plockar sten att behålla som minne. Benen värker av trötthet och ansiktet är täckt av damm som fastnat i solkrämen. (När jag drar tröjärmen över ansiktet blir den grå av smuts.) När vi väl kommer tillbaka till lägret gratuleras vi av folk som precis anlänt. På eftermiddagen går vi vidare till nästa läger, några timmars vandring. Går förbi en amerikanska som måste bäras ner, hon har stukat foten och kan inte stödja på den.

Dag 7 18 februari: Ger oss av tidigt. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte mycket av den här delen av vandringen. Antar att mina tankar är där uppe, bland molnen. På toppen! Lyckokänslan sitter i. Och den kommer att göra det länge. Än, faktiskt. ANNA SJÖSTRÖM Afrikas tak. 5 895 meter. Kilimanjaro är afrikas högsta berg och ett populärt besöksmål för äventyrslystna, därför kallas det ibland ”Everymans Everest”, ungefär ”Everest för vanliga människor.”

Kilimanjaro Kallas också för Afrikas tak. 5 859 m ö h och är afrikas högsta berg och världens högsta fristående berg. Toppen kallas Uhuru Peak, vilket betyder frihet på swahili. Är ett vulkaniskt bergsmassiv i nordöstra Tanzania, nära gränsen till Kenya. Blev nationalpark 1973. Kilimanjaro National Park omfattar berget från 2 700 m höjd och uppåt. Berget har ett par olika vegetationszoner. Längst ned, efter det öppna och brukade landet kring berget, finns tät bergskog. Därefter följer ett öppet hedlandskap med jätte- eller makroväxter, där djurlivet är mer sparsamt, följt av alpin öken och slutligen glaciärer med evig snö längs upp.

Bästa tiden att bestiga berget är under torrperioderna, från slutet av juni till oktober, eller från slutet av december till början av mars. Det finns flera leder upp, men mot toppen går de ihop till tre stycken. Fem dagar och fyra nätter får man räkna med att det tar, om man vandrar den ”enklaste” leden och inte lägger in någon extra dag för acklimatisering. (Vilket många rekommenderar.)

Man kan boka genom företag från Sverige, men vi valde att boka på plats. Det är oftast billigare och i Arusha och Moshi finns åtskilliga organisatörer att välja bland, vilket också kan vara svårt. Priset varierar lite mellan företag och hur många dagar man ska vandra, från cirka 600 USD och uppåt. Vi betalade 900 USD för Machame-leden, med en extra dag, sammanlagt sex nätter och sju dagar. Sedan tillkommer dricks till guider, kock och bärare.

11 kommentarer på Kilimanjaro

  1. micke79

    Lite sent kanske men grattis !! spännande läsning. jag lurar själv på knalla upp för Kilimanjaro.

  2. Hannah

    Hejsan! Det var verkligen rolig läsning! Ska till tanzania i februari och har planerat att bestiga kilimanjaro, men tänkte fråga lite försiktigt om ev. tips du kan tänkas ha! Tex hur mycket utrustning (sovsäcka, varma kläder, pannlampa osv) måste man ha med själv? Vore otroligt tacksam om du ville maila!

    hanjo662@student.liu.se

    Har du inte tid så förstår jag!

    Mvh Hannah

  3. Eva

    Kul läsning! Kilimanjaro är som ett drömmål för mig! Ska upp i oktober -hoppas jag också når toppen. Enda rädslan är höjdsjukan, och nu när jag läst berättelsen, även MAGSJUKA!

  4. Anna

    Lycka till, Eva! Det kommer säkert att gå jättebra!
    Oroa dig inte för att må dåligt, de flesta mår lite illa av höjden, men så länge man inte mår jättedåligt så är det bara att knata på. (Magsjuka är inte kul, men det brukar ju gå över ganska snabbt.)
    Jag var uppe på 6 000 meter i höstas, och jag mår illa på hög höjd. Men det funkar…

  5. Johanna Lindahl

    Hej!
    Vill bara veta lite mer om utrustningen. finns sovsäckar att låna eller bör dessa tas med hemmifrån? Vi vet inte om vi kommer göra det pga tid så därför vill vi inte ta med dem i onödan. sen undrar jag så klart, hur kallt det är där uppe?

  6. Emma

    Hej Anna,
    låter som du har fina minnen av berget trots magen. Själv ska jag dit i okt och undrar hur kallt det är…vad ska det vara för sovsäck?? Min har komfort på -9, funkar det tror du?
    Hoppas det blir många äventyr för dig i framtiden. Tack för trevlig läsning!
    Mvh. Emma

  7. Emma

    Hej Anna,
    låter som du har fina minnen av berget trots magen. Själv ska jag dit i okt och undrar hur kallt det är…vad ska det vara för sovsäck?? Min har komfort på -9, funkar det tror du?
    Hoppas det blir många äventyr för dig i framtiden. Tack för trevlig läsning!
    Mvh. Emma

  8. jakob

    kilimanjaro äger fett!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  9. greate

    i love kilimanjaro!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Svara till