Bussyrande

Ibland är resan halva nöjet. Ibland är det bara svettigt, omständigt och utmattande. Så här skrev Martina om Argentina i dagboken den 28 november i fjol…

Lämnade Montevideo i går strax efter lunch. Sedan åkte vi på en riktig turne. Vi åkte om, håll i er nu, Argentina, Paraguay, Brasilien och nu är vi i Argentina igen. Tog 40 timmar, blev lite trött pa slutet, tropisk värme och någon hade spytt pa toaletten. Tack. Första bussen, till Asuncion, var lyxig. Typ. Det är ingen bra ide att servera kålpudding på ett färdmedel, såvida det inte drivs med naturgas… Fick förutom det (som faktiskt var gott), mängder av kex och kakor. Mycket dulce de leche. Till och med min stackars paj hade ddl! Bara semicama, halvsäng, men lyckades sova några timmar, fick skön kudde.

I Asuncion hann vi äta, rejäl macka, med milanesa, ägg, ost och sallad. Billigt land, nästan lika billigt som Bolivia. Lite för likt Bolivia på andra sätt också, tog oss därifran snabbt. Men vägarna var åtminstone asfalterade. Ta mig inte fel, Bolivia är bra, men vi kan den biten. Biljettförsäljaren erbjöd oss mate genom luckan men jag tackade nej. Varmt té ur sugrör på varm busstation känns inte inbjudande av så många anledningar.Fran Asuncion till Punta del Este, gränsstaden. Varm buss, trång buss. Någon hade spytt på toa, över hela toan. Toan är längst bak i bussen.

Vi satt längst bak. De packade in så många det bara går att packa in på en buss och sedan några till. En kille gjorde det bästa av tiden och fick ett ragg. Jag svettades floder. Hoppade av på terminalen, frågade efter buss till Argentina. Fanns tydligen inte, eller så fanns det, vad vet vi, men tog i alla fall buss till brasilianska sidan. Körde forbi gransen utan att stämpla in oss. Eh, hej.Blev avsläppta vid hållplats där det stod Argentina, men fanns ingen tidtabell. Språklådan, kille vi satte uppe med vid Laguna Colorada (Bolivia) kom förbi, liten värld.

Väntade en timme eller så men klämde till slut in oss i taxi med tre israeler. Blev trångt, minst sagt. Fick ingen utstämpel fran Brasilien, däremot in i Argentina. De hade en konstig ritual vid gränsen, alla får kliva på en stor skumgummisvamp. Dolda kameran?

Känner sig inte alltid så pigg… Avsläppta, slutligen, efter plågsamt många timmar, vid bussterminalen i Puerto Igauzu. En pantburksamlande, äldre man erbjöd sig guida oss till boende, men så såg vi Kate och Luke från La Paloma (Uruguay), och de visade oss istället. Blev Corre Caminos, det springer ödlor pa väggen ovanför TVn, det finns pool och pool och snuskigaste köket hittills. Jag blev nödgad äta gröt ur en sån där liten kanna man kokar vatten i normalt sett.

Var den första som kommenterar

Svara till