Eduardo, Juan, Héctor och alla andra snickare…

I min lägenhet i Buenos Aires, som jag delar med mina argentinska vänner Sol och Vero, finns tre sovrum, ett kök i kokvråstorlek och ett ganska litet gemensamt mat- och vardagsrum.

Två av sovrummen är alldeles lagom stora, men det tredje är pyttelitet. Längst in i det rummet fanns nämligen en liten toalett och ett balkongliknande utrymme som bara användes till att stuva undan saker i. En massa outnyttjad plats, alltså. Därför bestämde vi oss för att ta bort toaletten och slå ut väggarna däremellan, för att göra det lilla sovrummet en aning större.

Eftersom projektet krävde lite mer snickar- och rörmokarkunskaper än vi besitter fick vi lov att anlita en snickare. Vi fick namn och telefonnummer till en viss Eduardo, som hade jobbat hos någon bekant till någon släkting, och i Argentina är det bäst att gå på rekommendationer när det gäller snickare och mycket annat, annars vet man aldrig. Vi ringde alltså Eduardo och han kom och tittade på rummet. Vi var noga med att påpeka att vi ville att det skulle gå snabbt, kunde han garantera att det skulle ta max en vecka, annars föredrog vi att behålla rummet som det var. Det var ju fullt beboeligt, om än litet. Jodå, det var inga problem, det skulle han fixa på ett par dagar.

Sagt och gjort, Eduardo började jobba. Han jobbade en hel dag, slog ut väggarna och monterade bort toalett och handfat och gjorde att rummet förvandlades till en byggarbetsplats. Som tur var skulle ju det tillståndet inte vara länge; äntligen skulle vi ju få ett större sovrum. Efter en dags jobb fick Eduardo sin förskottsbetalning, lovade att komma tillbaka dagen efter, åkte hem och sågs aldrig till mer.

Efter att ha försökt få tag på honom i ett par dagar var det bara att inse att vi nog aldrig mer skulle se röken av vare sig Eduardo eller pengarna vi betalat honom. Dags att hitta en ny snickare, alltså. Den här gången fick vi tag på Juan, också via rekommendation, han hade gjort flera jobb hos olika släktingar och grannar till Sols familj. Det bådade gott, och dessutom skulle han göra jobbet billigt.

Dagen Juan skulle komma väntade vi hemma hela förmiddagen på honom. Fem timmar efter att han lovat att dyka upp fick vi äntligen tag på honom. Det hade uppstått lite problem hemma, han skulle komma imorgon samma tid istället. Sådant kan ju hända, så visst, inga problem. Dagen efter, samma sak, och sedan varje dag i en hel vecka. Varje dag satt vi hemma och väntade förgäves, helt i onödan. Till saken hör dessutom att Juan varken har mobil eller hemtelefon, så det enda sättet att få tag på honom är att ringa hem till hans brors familj, där han är ibland, och lämna meddelanden.

När vi så gott som gett upp på Juan dök han upp på Veros jobb och lovade dyrt och heligt att han skulle dyka upp dagen efter, för han ville inte förlora det här jobbet. Vero bestämde sig för att ge honom en till chans, men då fick han verkligen se till att dyka upp, annars skulle vi anlita en annan snickare. Och ja, mycket riktigt dök Juan äntligen upp!

Han kom i sällskap med en kompis som nog hade tagit sig både en och två styrketårar på morgonen. De två jobbade hela dagen och rummet började ta form alltmer. En dags jobb till, så skulle det nog vara klart. Juan och hans kompis lovade att komma tillbaka dagen efter och den här gången gjorde vi inte om misstaget att betala i förskott, utan gav en minimal peng som inte alls var värd en dags arbete för två personer, så att de verkligen skulle komma tillbaka och avsluta och få resten av betalningen sedan.

När Juan en dryg vecka senare fortfarande varken återvänt eller hört av sig blev det dags att hitta en tredje snickare. Eftersom det här med rekommendationer uppenbarligen inte är någon garanti för någonting alls gick Vero helt sonika över till byggarbetsplatsen längre ner på gatan och frågade första bästa snickare där om han hade lust att komma över och göra ett snickarjobb hemma hos oss. Jovisst, inga problem, sa snickaren, Héctor. Hör och häpna, nästa dag dök faktiskt två snickare upp som Héctor skickat, tidigt på morgonen, och efter en dags jobb var det färdigt! Tredje gången gillt.

Nu fattas det bara att måla väggarna och bli av med allt överblivet byggmaterial och gamla saker så är äntligen rummet färdigt att flytta in i. Det som skulle ta en vecka eller två tog två månader och mycket frustration, men den som väntar på något gott…
 
Och Eduardo och Juan? Tja, Eduardo ringde vi en gång för att försöka få tillbaka pengarna vi betalat, men allt vi fick var en utskällning innan han slängde på luren. Å andra sidan lämnade han kvar sin verktygslåda, så det kanske gick på ett ut rent ekonomiskt. Juan dök upp helt oannonserad klockan halv elva en lördagsmorgon, någon vecka efter att Héctors snickare redan gjort färdigt allt. Utan förklaring till någonting, för att hämta lite kläder och några verktyg han lämnat kvar sist.
 
Att renovera kräver mycket tålamod var som helst i världen, men kanske extra mycket i Argentina. För det är inte så att vi hade otur på något sätt, inte en enda av mina argentinska vänner lyfter ens på ögonbrynet när jag berättat om vår situation, utan säger bara att ja, så är det med snickare. Hur de lyckas tjäna ihop till en vettig lön med det sättet att arbeta förblir mig en gåta, men en sak är säker, måste jag (ve och fasa) någonsin renovera något i Argentina igen får det bli Héctor jag ringer direkt!

5 kommentarer på Eduardo, Juan, Héctor och alla andra snickare…

  1. Fredrik

    Haha, underbart! Verkar som de argentinska snickarna tom brädar de spanska inom detta område. Och det säger inte lite =)

  2. Ingemar

    När jag läser denna artikel kan jag inte låta bli att undra om man som svensk utbildad snickare eller som jag elektriker, o har en brinnande lust at resa och se lite av världen och kanske bo och jobba där ett tag skulle kunna fixa arbete som exempelvis elektriker, kanske då i BA. Om man e seriös och jobbar på som här i sverige borde det väl inte va nån omöjlighet, jag menar, elektriker behövs väl där oxå. Frågan är hur de ser på oss svenskar som arbetare?? nån som har nån erfarenhet?

  3. Annika

    Ja, det borde nog inte vara sa svart. Men du maste kunna prata spanska flytande, och lönerna, i alla fall i Argentina, är usla…

    Det finns nog ingen speciell uppfattning om just svenskar som arbetare, utan snarare om européer. Och européer är inte arbetar utan välutbildade tjänstemän och chefer (den allmänna bilden alltsa).

Svara till