Ett Argentina som sjuder av politik

De som har besökt Argentina har knappast kunnat undgå att se en demonstration eller två. Argentina är en nation där politik genomsyrar allt, och argentinarna är inte de som sitter hemma på stugorna och muttrar när de är missnöjda med något, nej de beger sig ut på gatorna för att protestera.

En av de mest kända grupperna i Argentina är Las Madres de Plaza de Mayo, som varje torsdag sedan 1977 protesterat på Plaza de Mayo framför presidentpalatset i Buenos Aires för att få veta vad som hänt deras söner, döttrar och andra släktingar som försvann under den senaste militärdiktaturen och för att de ansvariga ska ställas till svars.

År 2001 kraschade Argentinas ekonomi totalt efter en svår lågkonjunktur. Fram till dess hade pesons växelkurs varit knuten till USA-dollarn, så en peso var lika mycket värd som en dollar. Denna falska valutastabilitet i kombination med en massa andra faktorer såsom utbredd korruption och en extrem nyliberal ekonomisk politik blev i längden ohållbar. Inför en förestående devalvering av valutan beslöt regeringen att frysa alla vanliga bankkonton för att undvika en valutaflykt.

Den 20 december 2001 fick argentinarna nog och protesterade massivt över hela landet och presidenten som såg sig tvungen att avgå fick fly presidentpalatset i helikopter eftersom det var omringat av uppretade folkmassor. Tiden som följde var kaotisk, presidenter kom och gick och det tidigare så välmående Argentina stod nu inför fattigdomssiffror på runt 60% och arbetslöshet på över 20%. Inför det politiska kaos som landet befann sig i började Argentina sjuda av politisk aktivitet.

Folk organiserade sig i på gräsrotsnivå asambleas i sina kvarter för att hjälpa varandra och i piqueteros-rörelser, som främst består av arbetslösa som protesterar mot situationen genom att bland annat genomföra vägblockader. Argentina har lyckats återhämta sig otroligt bra på de sex år som passerat sedan landet i princip blev bankrutt, och även om fattigdomen och arbetslösheten inte ännu är nere på de låga nivåer de hade tidigare, men de är på väldigt god väg. Kvartersorganiseringen har runnit ut i sanden allt eftersom, och nu finns det bara några få asambleas kvar. Men argentinarnas politiska engagemang fortsätter på alla möjliga håll.

Fackrörelsen är stark, och piqueterosrörelsen lever, och det finns en växande feministisk rörelse i landet. De flesta argentinare har en åsikt om politik, och de drar sig inte för att uttrycka den, eller för att kräva sina rättigheter. Efter att ha genomlevt fem militärkupper och totalt 35 år av militärdiktaturer bara under 1900-talet är argentinarna inte beredda att kuva sig för någon. Argentina anses nu vara en stabil demokrati, om än med korruptionsproblem, men det är frågan ändå om inte den verkliga demokratin i Argentina är den som lever på gatorna.

Var den första som kommenterar

Svara till