Hemma hos en mångsysslare i Jujuy

En av de största klichéerna med eller myterna om att resa ensam, är att man per automatik träffar så många intressanta människor. Huruvida det är sant eller inte är, kan jag tycka, upp till var och en att avgöra.

Dock är det helt klart så att om man är öppen för att bekanta sig med människorna man träffar, i synnerhet de med större anknytning till platsen ni befinner er på än du själv, kan nya möjligheter till förståelse för en plats öppna upp sig väldigt enkelt.

Det hände mig i Tilcara i norra Argentina. När jag mötte María i Chile någon månad innan den dagen då floden svämmade över och vår enda väg in till staden Tilcara blev till gropig lera som Marías bil knappast klarade av att köra i, hade hon bjudit in mig till sitt hem uppe i norra Argentina för att jag skulle, som hon sade, ”hjälpa till med skörden”. Eftersom jag sakta men säkert var på väg norrut mot Bolivia, kunde jag passera förbi hennes hus på vägen. Det visade sig bli ett av resans bästa beslut.

När skördandet av majskolvar och tomater var till ända efter sisådär en dag, frågade jag María om jag kunde få stanna och hjälpa till med den kommande såningen av hennes lilla åker. Arbetet med åkern utfördes utav en familj från trakten, som använde hästar och plogar av järn för att ploga och så åkrarna runt omkring i den sparsamt bevuxna omgivningen. Då María inte kunde ta hand om åkern på egen hand, men ogillade tanken på att en hel åkermark skulle stå obrukbar, arrenderade hon ut den till den familj som bodde några hundra meter bort, högre upp på kullen.
”Självklart!” svarade María på min fråga. ”Känn dig som hemma! Tänka sig, nu är jag inte den enda gringon i trakten!”

María hade kommit till Tilcara och Jujuy tio år tidigare från Buenos Aires. Som ljushyad kvinna i en av de mest rurala delarna av Argentina, där större delen av befolkningen är av andisk härkomst och förhållandena mer liknar de funna i Bolivia än i Argentina, mötte hon mycket skepsis när hon tog jobb som lärare i en av de små skolorna i trakten för att lära ut engelska till barn vars föräldrar inte hade råd med skolavgiften.

”Många tycktes tycka att jag gjorde intrång på den kultur som råder här uppe. Att jag kom som representant för det Argentina som väldigt få här uppe kan identifiera sig med.” María berättar medan Facundo, hennes tioårige son, löper kors och tvärs genom köket på det hus hon köpte och rustade upp strax efter att hon kommit till Tilcara. ”För tio år sedan såg inte Tilcara ut så här. Nu finns här turister, och vi har fått ett museum som berättar historien för dem som är intresserade. När jag kom hit var det bara en vanlig liten andisk stad i dalen. Klart att de var misstänksamma!”

Som dotter till en professor på University of North Carolina flydde María med sin familj till USA när Argentina blev militärdiktatur 1976. Under uppväxtåren kunde hon följa oroligheterna i hemlandet nära, och hennes starka latinamerikanska identitet förankrades i såväl oroligheterna i hemlandet som den politiska styrning som man upplevde att USA utövade på grannarna i söder. María är idag lite av en mångsysslare.

Under diktaturåren försvann ett stort antal människor spårlöst i Argentina, varpå väldigt många barn togs ifrån sina föräldrar för att tvångsadopteras till andra familjer. Idag söker många föräldrar med ljus och lykta i förhoppning om att deras barn överlevt och blivit adopterade, och det finns åtskilliga organisationer i Argentina som jobbar med att utreda alla dessa fall av bortadoptering för att kunna hitta de barn som adopterats och återförena de nu vuxna personerna med sina föräldrar. En av dessa organisationer är Madres de Plaza de Mayo, där María i sin egenskap av socialantropolog har jobbat sedan länge.

”Det är mycket jobb.” säger hon en kväll när barnen har gått och lagt sig och vi dricker te vid köksbordet. När María inte jobbar med Madres de Plaza de Mayo pendlar hon till San Salvador de Jujuy, provinshuvudstaden där medborgarrättsrörelsen Tupac Amaru har sitt kontor. Där arbetar hon med utformningen av de projekt som organisationen driver för att minska kvinnovåldet i området. Hon undervisar också privatlektioner i engelska för de i trakten som är intresserade.

”Intresset är inte så stort” säger hon. ”Många vill lära sig, men det är inte många som tror sig ha tid till att bli undervisade. Men jag klarar mig på det jag håller på med, och så fort någon behöver och vill ha undervisning ser jag till att jag har tid för dem”.

Marías och hennes söners hus ligger någon kilometer norr om Tilcara. För att komma in till stan vandrar vi längs med grusvägarna, som ofta blir översvämmade av den närliggande Rio Grande. På vägen möter vi många människor som alla är på väg till eller från staden, och de flesta har en relation till María på ett eller annat sätt. Många är hennes elever eller föräldrar till elever.

Det tar ett bra tag att komma fram, då María ständigt tvingas stanna för att påminna om lektionstider och samtidigt lyckönska alla som kommer i vår väg. Man får känslan av att den lilla staden verkligen lever sitt eget liv, och att María gör sig bästa för att hålla ihop den plats som hon kommit att älska så mycket. När vi kommer fram till torget har jag hunnit hälsa på minst tjugo personer som alla undrar vem jag är och var jag kommer ifrån.

Under de kommande veckorna besöker jag dessa människor på deras arbetsplatser, och stöter ihop med dem på stan när jag spatserar mellan caféer, torget och huset borta på kullarna. Hade jag inte fått den personliga relation till platsen som jag faktiskt fick, hade jag utan tvekan blivit uttråkad och fortsatt utan att egentligen ha gett Tilcara en chans.

Det slog mig hur många av alla platser som man besöker när man reser, som man aldrig hinner få någon personlig relation till, eller lär känna några faktiska människor i. Vilket är synd, för det visade sig att denna helt vanliga lilla stad uppe i bergen sade mer om min resa i helhet än någon annan plats som jag besökte under de månader jag befann mig i Sydamerika.

Området kring Tilcara och Quebrada de Humahuaca kännetecknas av ett kargt ökenlandskap där robusta kaktusar växer längs med bergsluttningarna. Erosion och tidens gång har gjort sina avtryck i stenen, vars olika geologiska tidsperioder har lämnat olikfärgad berggrund som är synlig med blotta ögat längs med hela dalgången, på väg upp mot Bolivia. Ett band av färger följer bergen ut ur dalen. Strax söder om Tilcara finner man den mindre byn Purmamarca, känd för de berg där detta fenomen är allra tydligast.

Södra Jujuy liknar resten av nordvästliga Argentina, men när man kliver in i dalgången blir det plötsligt väldigt tydligt att Anderna är i antågande. Först och främst inser du hur annorlunda det är jämfört med resten av Argentina, som ändå är så otroligt mångsidigt att det förtjänar en egen artikel. Värmen på dagen, kylan på kvällen. Människorna med sina majsbröd och lerhus.

Många turister kommer till området för att besöka de mer än 10 000 år gamla ruinerna av Pucará de Tilcara, och staden är ett naturligt stopp för de på väg mot den bolivianska gränsen. Dalen i sin helhet har blivit uppförd på Unescos världsarvslista, något man hoppas ska locka fler turister till området.

Jag vandrar runt bland majsfälten tillsammans med Pachamama, en av Marías fyra adopterade hundar, och blir nyfiket granskad av en av bönderna som tyst nickar åt mitt håll.

Att ha tillgång till en sådan kontakt som María under min tid i Tilcara visade sig vara en enorm tillgång. Saker som man som vanlig turist inte får reda på, historier och vardagsberättelser från området kan tolkas direkt i sina sammanhang.

Det är inte alltid lätt att komma in under huden på ett samhälle som man betraktar utifrån, men den enklaste vägen, fick jag lära mig, går genom dess invånare. Lär känna någon bosatt eller uppvuxen i området, och platsen blir något mer än en rubrik i en guidebok.

Var den första som kommenterar

Svara till