På hästrygg i Patagonien

Efter sitt första mer eller mindre lyckade försök att rida, tog det mer än tio år innan Sara satte sig på en hästrygg igen. Denna gång var det dock inte i en ridskola i Sverige, utan ute på den patagoniska landsbygden i Argentina.

När jag var 12 år följde jag med en kompis till hennes ridlektion. Hon hade lovat mig att det inte gjorde något att jag aldrig suttit på en häst förut – det var ju trots allt för nybörjare. Efter att jag fått hjälp att göra hästen i ordning står vi nu uppradade allihop framför ridläraren som berättar vad vi ska träna på under dagens lektion.

Hela ridhallen är knäpptyst och arenan är full av föräldrar. Mina byxor sitter obekvämt, så jag kränger till i sadeln för att rätta till dem. Hästen jag sitter på är så lydig och vältränad att den tolkar min rörelse som ett tecken på att jag vill att hon ska gå, så hon sätter av i en stor cirkel i ridhallen. Ridläraren tystnar och följer mig med blicken, väntar på att jag ska komma tillbaka.

Men jag har ingen aning om hur man gör för att svänga eller stanna och jag är för blyg för att be om hjälp, så jag sitter där i sadeln och skäms medan jag försöker se ut som om jag vet vad jag håller på med. Hästen traskar vidare, varv efter varv. Föräldrarna stirrar på mig och viskar.
– Ja, Sara tyckte tydligen att det var dags att starta lektionen, så ni andra kan lika gärna sätta igång ni också, säger ridläraren. Alla tjejerna fnissar i kör. Jag ville dö.

Mer än 10 år senare befinner jag mig i El Chaltén i Argentina, ett land vars starka hästtraditioner går långt tillbaka i tiden, och det verkar helt enkelt passande att prova på det här med ridning igen. Jag har sett turistbroschyrer med bilder på äppelkindade turister i North Face jackor som rider över en forsande floder, galopperar över ängar och beundrar solnedgången från en klippa. Jag vill också vara äventyrlig, så jag bokar en 2 timmars tur.
 
Under promenaden till den närliggande hästgården ser jag framför mig hur min ridgrupp leds av en mörkhårig och muskulös cowboy klädd i Poncho, vars finmejslade ansiktsdrag blivit slitna av hans många timmar i sadeln i Patagoniens hårda väder. När jag kommer fram till stallet, en vindbitet garage i korrugerad plåt bredvid en upptrampad och lerig paddock, står Pedro, min guide och väntar på mig. Han är lönnfet och klädd i keps och vindjacka.

Han går in i stallet och kommer tillbaka ut med en stor och rufsig hingst med en något labil blick. ”Det här är Patrone” säger guiden och ler. Jag frågar honom om han vet om att jag knappt ridit förut, om han tror att jag klarar av denna allt annat än förtroendeingivande best. Han säger att det är okej, Patrone är lugn och fin. Jag tvivlar i tystnad.
 
Redan efter 10 minuter har jag halkat långt efter. Min häst är inte särskilt brydd om att klara av den här turen just idag, eller någonsin. Pedro skrittar lugnt en bit fram med ena handen vilandes på höften, som en äkta gaucho. När han upptäcker hur långsam jag är gestikulerar han åt mig att sätta fart, och jag försöker, men Patrone ignorerar mig vänligt men bestämt. Efter ett tag blir Pedro frustrerad och bestämmer sig för att undersöka hästen.

Jag kliver av, han kliver upp och så rider han några varv. Han startar, stannar, svänger höger och vänster, galopperar lite. För varje kommando tittar han menande på mig som för att understryka det uppenbara: det är uppenbarligen inte hästen det är fel på, det är bara du som inte vet vad du håller på med.

När jag sitter i sadeln igen väntar jag tills Pedro är utom hörhåll och sedan pratar jag med Patrone. Efter en stunds förhandling ingår vi en överenskommelse – han får gå i den takt han vill och stanna och äta gräs när han känner för det, och i utbyte låter han mig sitta kvar i sadeln och se ut som om det är jag som bestämmer. Det går framåt i en behaglig hastighet av ca 1km/h, solen skiner i ansiktet och utsikten över bergskedjan som omringar byn är uppenbarligen en kuliss stulen från Sagan Om Ringen. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är riktigt roligt att rida – det är hur skönt som helst att sitta där i sadeln och filosofera.
 
Stigen vi rider på är smal och skogen runtomkring blir tätare och tätare. Till slut kan jag bara hålla i tyglarna med en hand för jag behöver den andra till att slå undan grenar. Så småningom kommer vi fram till en stor glänta där vi korsar en mindre flod och för en liten stund får jag känna mig precis så äppelkindad och äventyrlig som personerna i turistbroschyren. Jag njuter i fulla drag.
 
På vägen tillbaka rider vi en annan väg, över kullar och ängar. Plötsligt ser jag hur Pedro försöker mana på sin häst att gå nerför sidan av kullen. Lutningen är så skarp att man inte kan kalla det för något annat än ett stup. Jag känner hur paniken kommer krypande – om guiden har problem att ta sig ner, hur i hela friden ska då jag klara det? Hans häst tar trevande några steg framåt men får inget fotfäste. Stenar, grus och sand rasar ner från kanten. Pedros häst tycker uppenbarligen inte heller att det är en bra idé – efter flera hårdhänta försök stegrar den sig och går baklänges tillbaka på stigen. Guiden blir tvungen att välja en annan, enklare väg och jag drar enorm suck av lättnad.

Innan jag vet ordet av är tiden slut och det är dags att vända hemåt. I sann patagonisk anda har jag hunnit uppleva solsken, regn, hagel, storm och snö inom denna futtiga tidsram och jag känner mig precis lagom väderbiten. Jag är täckt av sand och damm från topp till tå, håret står på ända och låren är så ömma att det är svårt att gå den korta sträckan tillbaka till vandrarhemmet. När kan jag göra om det?

4 kommentarer på På hästrygg i Patagonien

  1. Ingemar

    ahh, så ruggigt bra du skriver, och med glimten i ögat ;)kanon alltså.. o fina bilder oxå.

Svara till