Australien – Mitt nya hemland!

Att flytta till ett nytt land är aldrig lätt, det är så mycket som måste fixas med flytt, visum, skatt, bankkonton, lägenhet m.m.I den här artikeln tänkte jag försöka att beskriva processen som jag gick igenom när jag bestämde mig för att bo i Australien. Detta är med andra ord ingen guide utan en beskrivning av en personlig upplevelse.

Första gången jag anlände till Australien var i slutet av april 2005. Jag hade just avslutat ett säsongsjobb i Thailand och ville nu uppleva Australien och spendera lite tid med mina kusiner som bor här. Det bästa alternativet var förstås att anlända med ett ”Working Holiday Visa” och därmed kunna kombinera besöket med ett par jobb.
 
Förutom att umgås med familjen under de första dagarna så var jag även upptagen med att ansöka om ett skattenummer (TFN), öppna ett bankkonto samt att ansöka om rätt till gratis sjukvård under min tid här (Medicare).
  
Eftersom jag anlände i Sydney i stort sett utan pengar (efter Tsunamin i Khao Lak gick det åt betydligt mer pengar än vad jag tjänade) så var jag tvungen att börja jobba på en gång. Mitt WHV tillät mig bara att stanna 3 månader på samma företag innan jag var tvungen att hitta ett nytt jobb. Under de förutsättningarna så är det inte lätt att hitta ett bra jobb utan jag tog i stort sett allt jag kunde hitta som betalade mer än AU$18 i timmen. Som tur var så finns det gott om kontorsjobb i Sydney så jag hade aldrig några problem att hitta jobb.
 
Efter bara ett par månader i Australien så insåg jag att jag verkligen trivdes här. Sydney är en underbar, vacker stad med en enastående hamn, människorna är trevliga och lätta att umgås med, utelivet är fantastiskt samt att vädret är riktigt schysst. Jag beslöt mig för att börja kolla upp möjligheterna att flytta hit.
 
 
 
Det finns ett par olika sätt att migrera, ett av dem är genom sin familj med tyvärr så anses inte kusiner som nära släkt (i storstadsområden, hade jag bott ute i ”The Bush” så hade det inte varit några problem). Möjligheten för mig var genom ett s.k. ”Skilled Resident Visa”. Eftersom jag har en Fil. Kand. och har jobbat inom IT så besitter jag såna kunskaper som de eftersöker. Problemet var dock att jag inte kunde visa att jag hade 5 års arbetserfarenhet inom IT (jag låg på ca 4½ år) så jag var tvungen att vänta ett tag….vilket inte var något problem.
 
När mitt år här närmade sig slutet så bestämde jag och min flickvän (en australiensisk tjej jag mötte här) oss för att vi skulle resa runt ett par månader. Eftersom jag var tvungen att lämna landet så kunde vi lika gärna passa på. Efter 5 månader var vi tillbaka i Sydney där jag nu tillbringade 3 månader under ett turistvisum – och inte kunde jobba – innan vi drog vidare till Nya Zeeland.
 
Vid det här laget hade vi bestämt oss för att jag skulle ansöka om uppehållstillstånd genom vårt samboförhållande men då vi bägge ville se och uppleva Nya Zeeland så beslutade vi oss för att vänta och ansöka om det då vi kom tillbaka.
 
Jag skaffade mig ett WHV för Nya Zeeland och hittade ett bra jobb. Efter 8 månader var det dags att resa vidare igen och denna gång reste vi till Sverige för att närvara vid syrrans bröllop (och passade på att besöka ett par andra länder också på vägen hem). Efter att ha återvänt till Sydney denna gång så var vi äntligen redo för att ansöka om mitt uppehållstillstånd.
 
Mängder av dokument måste förberedas. Förutom de vanliga dokumenten som behövs för att kunna bevisa vem man är, behöver man även ett par underskriva handlingar där olika personer beskriver hur de känner dig, om man är en bra person etc. Man behöver göra en läkarundersökning och det viktigaste dokumentet måste vara polisintygen som man måste ha för varje land man har spenderat minst 12 månader i.
 
Jag behövde ansöka om polisintyg från 3 länder; Sverige, Irland och Australien. Det svenska och australiensiska intyget kostade mellan 100-200kr och den Irländska var gratis vilket jag då tyckte var riktigt bra.
 
Efter 2-3 veckor hade jag hunnit med att göra en full hälsoundersökning som gick på ca AU$300 och även mottagit det svenska och australiensiska intyget. Det irländska lyste med sin frånvaro så jag bestämde mig för att ringa polisen in Dublin.
 
Svaret jag fick var att de hade mottagit min ansökan, att handledaren var polismannen Larry och att jag borde få intyget inom 2 veckor.
 
 
 
Nu när jag i stort sett hade alla dokument som jag behövde (två pärmar fyllda med olika slags dokument) så lämnade jag in min ansökan, betalade de AU$2000 som den kostar och tänkte att jag skulle komplettera den veckan därpå med det irländskan polisintyget.
 
1, 2 och 3 veckor hann komma och gå… fortfarande inget intyg. Jag hade ringt och pratat med Larry ett flertal gånger och han sa att min ansökan låg hos huvudkontoret och att han skulle se om han kunde skynda på min ansökan (jag hade berättat att det var brådskande eftersom mitt visum var beroende av detta intyg).
 
Problemet med att få tag på Larry var att han jobbade skift. Om jag ringde under dagtid så jobbade han natt, om jag ringde under natten så var han inte där. Många gånger ringde jag från Sydney kl. 1 på morgonen bara för att få ett meddelande att han skulle vara där om en timme. Kl. 2 på morgonen ringde jag igen och samma sak igen, om jag hade tur så kunde jag få tag på honom runt 3-4 på morgonen.
 
3 månader kom och gick och jag började bli irriterad, Larry hade blivit ett stort internt skämt för de närmaste. De frågade alltid om vi hört något från Larry och vi svarade att vi inte visste eftersom han fortfarande satt på puben och drack Guinness.
 
Till slut fick jag även intrycket att Larry inte ville prata med mig längre, jag ringde och samma person som gick för att se om han var ledig kom tillbaka och sa att Larry inte hade hört något nytt och att han skulle kolla upp vad som pågick.
 
Till slut sa Larry att dokumentet hade skickats runt den 20:e december och jag bestämde mig för att vänta ett par veckor och se vad som skedde. Den 5e januari hade jag fortfarande inte mottagit något så jag ringde igen och fick denna gång ett besked av en kvinna att hon hade skickat det dagen innan…. Vad snackade Larry om??

Fredagen 11e januari så dök mitt intyg äntligen upp (poststämplat den 4e januari). Det tog den irländska polisen 4 månader att skicka mig ett A4 dokument där de berättar att jag inte hade begått något brott medan jag bodde där….
Måndagen därpå kompletterade jag min ansökan till min handledare och 2 dagar senare så hade mitt uppehållstillstånd godkänts. Snacka om effektivitet!
 
Dagen efter ansökte jag än en gång om Medicare, denna gång inte som besökare utan som bofast. Jag besökte även motorförbundet (RTA), visade dem mitt visum, pass samt mitt svenska körkort. Jag fyllde i ett formulär, fick mitt foto taget och 10 minuter senare hade jag mitt australiensiska körkort i handen….. jag var nu verkligen på väg, äntligen kunde jag känna att jag bodde här på ”riktigt”.
 
Nu var det dags att börja ta itu med nästa steg…. att fixa ett jobb! Jag har alltid använt mig av www.seek.com.au för att söka jobb, skillnaden den här gången var att jag kunde söka efter permanenta jobb och inte bara temporära. Jag skickade iväg 10-15 ansökningar och väntade sedan på att telefonen skulle börja ringa. I Sydney är det inte svårare än så att få ett jobb, redan dagen efter hade jag två intervjuer spikade. En av dem ledde till ytterligare en intervju, denna gång via telefon för att kontrollera mina tekniska kunskaper och vips så var jobbet klirrat (det var inte lätt att börja jobba igen efter att ha varit ledig i 7 månader….hehe).
 
Nästa steg på listan var att hitta en lägenhet, vi har nu i ett par månader delat en lägenhet i södra Sydney (dörr i dörr med Cronulla). Nu ville vi ha vår egen lägenhet och mer centralt. De bästa webbsidorna för att se vad som finns tillgängligt är www.domain.com.au och www.realestate.com.au. Vi var bara ute efter att hyra och satte vår budget på högst AU $350 i veckan.
 
De flesta lägenheter har visningar under lördagar då folk är lediga och vi planerade in ett par ställen som vi var intresserade av. Redan efter 3 visningar visste vi vad vi kunde vänta oss; mängder av människor sugna på samma lägenhet som vi, samt att de som ansvarar för visningarna inte riktigt bryr sig om oss som hyr lägenheter (de får kommission när de säljer ett hus, inget när de hyr ut det).
 
Under vår andra lördag så var den första visningen kl. 9.15 på morgonen. När vi anlände så såg vi att det var minst 60 personer som väntade för att se lägenheten. Så är hyresmarknaden i Sydney för tillfället….helt otroligt!!
 
Tyvärr så dök aldrig någon upp för att visa oss lägenheter och 9.50 så beslöt vi oss för att dra vidare till vår kl. 10.00 visning. Här fann vi bara 4-5 personer som väntade (de flesta satt antagligen fortfarande utanför den förra lägenheten) och det var trevligt att se en lägenhet utan alla andra människor.
 
Vi gillade den här lägenheter på en gång, dock så hörde vi ett annat par när de snackade med agenten;
 
– Gick inte min syster i skolan med dig?
– Jaaa, jag tyckte att jag kände igen dig, hur har hon det nuförtiden?
 
Skit också…. så var det med den lägenheten tänkte vi. Men, skam den som ger sig. Vi hade lärt oss från den förra helgen och denna gång hade vi alla papper klara för att lämna in dem. Vi fyllde snabbt i ansökan för lägenheten och lämnade in den en timme senare.
 
Lite senare så fick vi ett samtal där de undrade ifall vi ville komma in och betala en vecka i förskott (handpenning) för att säkra vår ansökan under tiden som de kontrollerade våra referenser (jobb, familj och vänner).
 
Vi var snabbt tillbaka på deras kontor och frågade receptionisten efter vår agent. Hon var inte där för tillfället så hon bad oss sitta ned och vänta i 5 min. Just då stiger det andra paret in genom dörren (de som hade pratat med henne i lägenheten). Våra glada tankar och känslor störtdök just då…. men sen hörde vi att de bara skulle lämna in en ansökan… Vi var fortfarande före dem.
 

 
Receptionisten frågade oss vilken lägenhet vi var ute efter och när vi svarade så såg vi att det andra paret tittade på varandra och visste att de hade konkurrens.
 
Två dagar senare, på måndagen så fick vi ett samtal där de sa att vi hade fått lägenheten och kan flytta in i slutet av februari.
 
Allt börjar nu verkligen lösa sig och jag är nu stadgad i mitt nya hemland. Det har varit ett par stressiga månader men det var helt klart värt det. Nu måste vi ”bara” planera inför vårt kommande bröllop i november men efter allt vi nyss gått igenom så säger vi bara – ”No Worries Mate!”
  

15 kommentarer på Australien – Mitt nya hemland!

  1. Marie Petersson

    Intressant läsning!
    Men oj, vad det gick lätt för dig ändå!
    Hade det någon betydelse för myndigheterna att du hade en fil.kand. när du sökte partneruppehållstillstånd?
    Jag har nämligen inte en sån fin utbildning…

    Marie

  2. Amaru Medina

    Visserligen kan en utbildning hjälpa en när man söker efter residens, men jag tror inte att de lägger all vikt på det heller.

    Det viktigaste var att vi kunde bevisa att vi verkligen är ett par. Du måste kunna visa upp varje papper eller dylikt där båda era namn finns, vissa är ganska självklara som t.ex. hyreskontrakt och ett gemensamt bankkonto. Andra kanske man inte riktigt tänkter på så som bilhyrning i bådas namn, boardingpass som visar att ni reser tillsammans, foton av er själva tagna här och där runt om i världen m.m.

    Spara ALLT! Vi hade två stora pärmar med oss med mängder av info =))

  3. Sarah

    Jättebra artikel! Känns skönt att det kan vara så lätt att få visumet.

    Marie – Jag pratade med en rep från DIAC nyligen, som tidigare hade varit ansvarig för spousevisum, och hon sa att det är det lättaste visumet att söka så länge man kan bevisa att man är ett par. Och även om man inte har stor inkomst (och mannen inte kan försörja dig) så är det bara att skriva på ett intyg att du inte ska söka några centrelink bidrag, eller att du lovar att betala tillbaka dom. Så det ska nog gå! 🙂

  4. Grottis

    Utbildning har inget att säga i en sån ansökan inte heller att man ska bo på ett ”remote” ställe där de skriker efter arbetskraft. Detta anser de höra hemma i ansökan om skilled immigration.

  5. lea

    hej hej.. bra artikel. Om man gifter sig efter två månader att man kommit till australien, får man stanna utan krångel då? mvh

  6. Eleonor

    Valdigt intressant artikel! Jag håller på att søka ett skilled immigration visa och det ar ett heltidsjobb att samla alla dokument. Jag kanner verkligen igen mig i artikeln och det ar ett projekt att få intyg från polisen. Jag ska ha intyg från UK, Australien och Sverige…

  7. Henke

    Hey! Mycket intressant artikel, tanken på att dra føds lætt nær det ær juni och regnet øser ned på Oslos gator..

    Hælsa syster (tror att jag pluggade med henne i Uppsala med tanke på ditt namn..)

  8. Markus Hansson

    Hej!

    Jag sitter och planerar en flytt till Australien. Denna artikel har varit till stor hjälp och är nu bokmärkt. Tack!

  9. annakarlssonau

    Har precis gatt igenom denna process med ett prospective marriage visa och just flyttat till Cronulla/ Sydney… gick ganska smidigt anda men shit vad papper att fylla i! Nu ar det dags att soka jobb! Kollat igenom lite av dina artiklar och vill ge lite berom for fint arbete!:) Ha det fint!

  10. Therese

    Jag är glad för din skull,för mig har det varit svårare. Gör man detta så måste man vara riktigt företagsam och tålmodig och det verkar du ju vara 🙂

  11. Elinor

    Hej! Härlig artikel, vet att den skrevs 2008, men jag skulle vara för evigt tacksam om du eller någon som läser detta skulle vilja hjälpa mig lite på traven, skall söka partner visum men har tusen frågor och funderingar.
    elinoroldenburg@gmail.com
    Tack tack tack på förhand! Mvh Elinor

  12. Richard

    Hej, jag undrar hur verkligen är det med att hitta andra jobb, inte bara advokater, läkare eller IT område OSV. utan en vanlig jobb. I Sverige är nästan omöjligt att hitta jobb, arbetsförmedlingen är en av värsta myndighet i landet, jag fick absolut inget hjälp from dom sedan 2006 (när jag bästemde flytta hit), sen i svenska samhälle händer nästan ingenting, är ett mörk, stängd, konstigt land där man kan inte göra nåt på absolut inget sätt. Frågan om hur många svenska kompisar skaffat jag i desse 6 år? ZEROOOO. Största besvär är att hitta jobb och att kontakt med myndigheterna.
    Jag är inte glad i Sverige. Tänkte flytta till Australien (kanske Kanada). Jag skulle vilja besöka Australien 2013 och se liten hur verkligen är där ute.

Svara till