En vandrares och ormtjusares dröm – Tasmanien

Tasmanien är ön för särpräglade naturupplevelser på en mycket kompakt yta, särskilt mätt med australiensiska mått.

Det är ingen partyö, utan en väldigt lugn och fridfull plats för personer som gillar friluftsliv. Vill man festa är det bäst att stanna kvar i den närmast belägna fastlandsstaden Melbourne som har ett enormt brett utbud, men det hör till ett annat reseavsnitt.

Allmän info och tips

Ta sig hit och dit

Lättast och billigast (går att hitta biljetter från 49 AUD) är att flyga med JetStar till Launceston som är öns näst största stad och är placerad i norr. Flygresan tar cirka en timme. Det går även att ta färja från Melbourne vilket kan vara lämpligt om du har egen bil men är annars dyrare och tar betydligt längre tid. För att ta sig runt rekommenderar jag att gå ihop ett gäng och hyra en bil eller att genomföra en väldigt välplanerad resa.

Bussarna går nämligen inte dagligen och det är dessutom väldigt svårt att ta sig ut till nationalparkerna (som är de största sevärdheterna på ön enligt min mening) utan eget fordon Dessutom skjuter busspriserna i höjden till de nationalparker som det faktiskt går att ta sig ut till eftersom de lever enbart på turistnäringen. Bensinen kostade 2007 bara ca 6 kr/l vilket inte gör hyrbil till ett allt för dyrt transportmedel.

• Läs mer om att hyra bil.

Tänk dock på att försäkringen inte gäller för grusvägar som oftast leder till nationalparkerna så ta det extra försiktigt och rengör bilen lite innan ni lämnar tillbaka den. Med det sagt går det att lifta, men det är inte alltid man har lika stor tur som vi hade när jag och min kompis var ute och reste. Med tanke på de dåliga kommunala kommunikationerna så är det inte jätteovanligt att se en liftare efter vägarna.

Vandringsinformation

För dig som gillar vandringar finns det ett jättebra häfte som är gratis på turistinformationen där en mängd endagarsvandringar finns beskrivna. I häftet finns även information om faciliteter, svårighetsgrader och övriga intressanta noteringar, som t.ex. möjlighet till att fiska på de olika ställena. Självfallet är det svårt att avgöra hur mycket tid man behöver på ön, men eftersom den är kompakt går det fort att nå sydspetsen från nordspetsen (en halv dag kanske).

Tiden kommer dock att öka drastiskt om du vill genomföra det som Tasmanien lämpar sig bäst för – nämligen att vandra! Jag och min kompis som kombinerade bussresande en vecka med hyrbil en andra vecka hann med ungefär sju stycken endagsvandringar från sex olika utgångspunkter. Jag rekommenderar er med tidsbrist att inte tillbringa allt för mycket tid i städerna som inte är vidare intressanta.

Australiensare brukar ofta älska Hobart, och det brukar vara bra att lyssna på lokalbefolkningen, men kanske inte i det här fallet. Jag upplevde Hobart som vilken liten europeisk fiskestad som helst, om än snäppet omysigare. För en australiensare kan dock staden vara mer ”exotiskt” eftersom australiensiska städer tenderar att vara mer utformade i enlighet med den amerikanska standarden.  

Att tänka på vid nationalparksbesök

För att besöka nationalparkerna behöver du ett särskilt pass som varierar beroende på om du har bil eller ska vandra/ta bussen in i nationalparkerna. För bil behöver du bara ett per fordon medan du som vandrare/busspassagerare behöver ett per person. Dessa går att köpa på turistinformationen och gäller minst en månad, kommer inte ihåg exakt tid (kan eventuellt även finnas dagpass). Det går även att köpa av skogsvakterna om de har särskilda kontor vid vandringsledens start.

Lämplig årstid att resa hit

Jag reste dit i slutet av januari till mitten av februari vilket var en perfekt restid för det var fortfarande väldigt behagligt klimat med många soliga dagar samtidigt som de flesta australiensiska skolelever hade slut på sommarlovet och därmed inte belamrade samtliga campingplatser och vandringsleder. Det var även tillräckligt mycket folk på vandrarhemmen så att man kunde socialisera efter en lång dags vandring.

Reseskildring

Killen i receptionen på vandrarhemmet hade sagt att det inte skulle vara några problem att gå till nationalparken Douglas Aspley utanför Bicheno på Tasmaniens östkust. Uppenbarligen var damen på turistinformationen av annan mening när vi skulle köpa vårt nationalparkskort.
 
– Det är omöjligt, det är alldeles för långt! Ni kommer att vara helt slutkörda innan ni ens börjar vandra! Ni måste i så fall lifta om ni inte har något eget fordon!
 
Okej, i ärlighetens namn var det inte den reaktionen vi hade hoppats på, men vi ansåg ändå att vår kondition var tillräckligt bra och om vi i rask takt knatade på skulle hinna fram i någorlunda tid för att genomföra en dagsvandring. Vi tänkte förvisso tanken att vi kunde lifta efter att vägen hade delat sig mot nationalparken och vi hade avvikit från huvudvägen.

Att lifta kändes väldigt främmande för oss eftersom det inte hör till vardagen här hemma. Vi började därmed att gå, och gå, och gå. Det var tidig morgon men temperaturen steg fort när man hade en fullpackad 60 liters ryggsäck (som naturligtvis inte var nödvändigt men vi hade ännu inte införskaffat en dagstursryggsäck) på ryggen, en brännande sol i nacken och ett par raska fötter som skenade iväg. Vi insåg ganska snart att damen på turistinformationen hade rätt. Vi skulle vara framme när det var dags att vända igen.
 
Lik en illusion stannar plötsligt en väldigt bekant bil vid sidan av vägen och frågar om det är vi som är de två svenska tjejerna som ska till Douglas Aspley’s nationalpark. Ryktet hade därmed redan spridit sig till andra turister. Vi blev erbjudna lift av denna urtypiska australiensiska bushman som skulle till nationalparken för att leta efter ormar. Damen på turistinformationen hade sagt att han måste plocka upp oss om han åkte förbi eftersom det var vansinnigt att gå till nationalparken.

Anledningen till att bilen var bekant avslöjades snart. Australiensaren var nämligen lika skeptisk till liftare som vi var till att lifta. Han hade därför kört förbi för att kolla vad vi var för typer. När vi inte såg så läskiga ut så bestämde han sig sedan för att komma och hämta upp oss och vände därmed om (2 gånger). Mycket glada över skjutsen fick vi även en rutinerad vandrare vid vår sida. Att han skulle försöka sig på att hitta någon av Tasmaniens tre ormarter för att fotografera dem var lite mindre roande.
 
Alla har vi hört att Australien har en mängd farliga ormarter men jag trodde faktiskt inte att man skulle se någon. Tasmanien har tre ormarter och samtliga är giftiga. Fördelen är att alla har samma motgift så man behöver inte stanna upp och granska vad det var man faktiskt blev biten av. Det är därför viktigt att man hela tiden kollar var man sätter fötterna så att man inte irriterar någon livsfarlig reptil i onödan. Den australiensiska bushmannen berättade att den som gick först i ledet var mest utsatt, varför han som gentleman intog denna plats.

Efter en dags vandring blev det inte en skymt av några ormar men dock ett myrpiggsvin som tittade fram från sin håla. Australiensaren var uppenbart besviken men väldigt glad att han hade haft trevligt sällskap eftersom han oftast fick vandra ensam. Nationalparken i sig var kanske inte den mest spännande, men det oväntade mötet med den australiensiska bushmannen gjorde dagen väl värd att minnas. Vi tackade så hemskt mycket för allt och begav oss tillbaka till vandrarhemmet.
 
Vandrarhemmet i Bicheno ger en väldigt mysig hemmakänsla. Det är litet och mysigt och man har koll på de flesta som bor där. Bicheno i sig har inte jättemycket att erbjuda men jag kan varmt rekommendera akvariet. Jag har aldrig skrattat så mycket åt ett akvarium och inträdet är bara 3 AUD. Jag kommer inte att avslöja här vad som är så roligt, men ni kommer garanterat att förstå om ni åker dit. På kvällarna kan man även gå ut till närbelägna klippor och kolla på när dvärgpingvinerna stiger upp ut vattnet för dagen. Personalen på vandrarhemmet kan ge ungefärliga tider, för jag misstänker att de kan variera beroende på årstid. Det finns även en strand och det går att bada för en tjockhudad svensk.
  
På vandrarhemmet mötte vi en engelsk pilot som hade varit i Freycinet nationalpark under dagen. Det var dit vi hade planerat att åka morgonen därpå och när han hörde detta erbjöd han sig att köra oss dit och sedan följa med på vår vandring. Det mest kända med nationalparken är Wineglass Bay och det går att gå en cirkulär vandring på 3-4 h via Hazard Beach. Stranden i Wineglass Bay var underbar! Det är fortfarande lika ofattbart att det finns så magnifika stränder i Australien som ligger helt öde!

Vattnet var kristallklart och solen stod högt på himlen. Det var en naturlig följd att ta ett dopp i havet. Vattnet var heller inte så kallt som man kunde ha trott utan väldigt behagligt efter en lång vandring. Delfiner kom in och lekte i bukten och det kändes faktiskt som om man var i paradiset. Väl uppe kommer en australiensare fram till oss och frågar hur vattnet var. Som euroforiska svenskar som flytt vinterkylan gick det inte att undgå hur underbart vi tyckte att det var. Hans svar blev kort och häpnadsfullt:
”You must be from Antarctica or something! That is the coldest water I’ve ever seen!!!”
 
Killen var från Queensland vilket förklarar hans reaktion. Vi träffade även på fransmannen från vandrarhemmet som stolt visade upp en bild på en stor svart orm – Black Tiger Snake, Tasmaniens farligaste orm som kan vara dödlig. Med bildens skärpa och fransmannens kamerakvalitet drog vi slutsatsen att han hade tagit kortet på mycket nära håll. Vi förklarade därför faran i detta och han trodde först att vi skämtade när vi sa att ormen var dödlig.

Så kom ihåg att håll er borta från ormar, och om ni ser en i attacksinne, stå stilla, ormar känner vibrationer i marken och du blir osynlig om du står stilla. Jag har dock aldrig provat på det själv, utan kutat iväg det snabbaste jag kunde när jag såg en Black Tiger Snake första gången; men det var innan jag visste. Den gången klarade dock både jag och min vän oss oskadda och jag vet inte om jag hade agerat annorlunda i ett andra möte (fortfarande inte helt ormvan).
 

 
Även engelskmannen hade en fascination för ormar men hade en annan teori om vem i ledet som var mest utsatt. Han hade hört att den tredje personen i ledet var mest utsatt eftersom den första personen väckte ormen till liv, den andra började irritera ormen och den tredje blev offret. Han lät därför mig gå på tredje plats under vår dag.
 
Vi bestämde oss sedan, på engelskmannens rekommendationer att även bestiga Mt Amos samma dag. Eftersom matsäcken inte var planerad för detta blev magen orolig redan halvvägs upp för berget och eftersom man stundvis var tvungen att krypa på alla fyra för att komma upp så började irritationen att växa. ”Det måste vara en sjujädrans fin utsikt för att gå igenom den här plågan” var tanken som hela tiden cirkulerade inne i huvudet på mig. Eftermiddagssolen som reflekterades mot bergväggen gjorde inte en på bättre humör och jag kunde inte sluta att tänka på hur man faktiskt skulle ta sig ner igen.

Med bättre planering hade nog inte vandringen varit allt för jobbig för någon med någorlunda kondition. På toppen förändrades dock allt. Utsikten var fenomenal och kan visas på bild, men inte beskrivas fulländat. Man kunde se bort till Maria Island och det var bara vi tre (jag, min resekamrat och engelskmannen) som var helt ensamma uppe på toppen. Inte en enda människa hade vi mött på vägen upp heller. Harmoni i sin fulla bemärkelse, det är allt jag kan säga. Det var helt klart den bästa dagen på hela Tasmanien!
 
Tillbaka till vandrarhemmet träffade vi på den engelska pensionären från Bicheno som gladligen cyklade runt bland vingårdarna på Tasmanien i sin karakteristiska gula jacka. Det var dock inte sista gången vi träffade på honom utan även på Tasman Penninsula var han på den mest märkliga plats dit vi tog oss med hyrbil som vi hyrt från Hobart. Det är en av Tasmaniens charm, kompaktheten och den mängd intressanta och annorlunda människor som man stöter på.

Trots att Tasmanien är så pass kompakt så finns det en så stor skillnad i natur och miljö att man inte tröttnar. Från kritvita sandstränder med turkost vatten, branta klipphällar som stupar ner längst kusten, till nationalparker som Cradle Mountain som mer påminner om svensk fjällnatur. Att de sedan alltid serverar råa pommes frites, och pommes frites till allt får man ta med en nypa salt.
 
Vi såg totalt sett tre ormar på Tasmanien, två myrpiggsvin, en massa wallabies (små känguruer), samt några wombats (på nattrundtur som är gratis i Cradle Mountain men man måste anmäla sig hos parkvakterna). Den mytomspunna tasmanska tigern, som trots sin deklarerade utdödhet fortfarande ryktas leva i de täta skogarna sågs inte till, men eventuellt var det en snabb rackare till tasmansk djävul som kutade förbi ens fötter vid en vandring. Djurliv finns alltså att beskåda!
 
Utöver nämnda platser vill jag även passa på att rekommendera dagsvandringen till Cape Hauy på Tasman Penninsula samt att bestiga toppen av Cradle Mountain i nationalparken med samma namn. Fick även en mängd rekommendationer om Maria Island när jag var på Tasmanien men hann inte åka dit personligen.