Intet nytt på hemmafronten

När jag gav mig av på min stora resa var jag full av förväntningar på storslagna upplevelser och äventyr. Jag var full av förhoppningar på att dessa nya miljöer skulle hjälpa mig att växa och utveckla en egen, självständig personlighet som jag kunde vara stolt över. Visst kan det tyckas vara lite väl stora ambitioner med en resa, som oftast i sig själv bara handlar om att ha kul, få lite sol och en paus från livet där hemma. Men allt det fick jag, och för en gångs skull överträffade verkligheten också förväntningarna. Jag stortrivdes med mitt nya liv, mitt ”nya jag”, men när jag kom hem var det som att jag lämnat allt det down-under.

Det var den 17 juni 2005, en vecka efter studenten, som jag satte mig på planet, lika uppspelt som skräckslagen över vad jag gett mig in på. Alldeles ensam skulle jag tillbringa 9 månader på andra sidan jorden, försörja mig själv och lösa alla problem på egen hand. Jag som bara rest någon enstaka gång utan mina föräldrar, hatade att laga mat och aldrig tvättat själv. Visst kunde jag ta ansvar för mig själv, men samtidigt hade jag levt väldigt skyddat och fått det mesta bekvämt serverat. Australien må vara ett idealistiskt land för den första, ensamma backpackingresan, men jämfört med att arbeta som aupair och bo hos en familj i Europa kändes det som ett stort och modigt steg.

Min bild av Australien var ett land fullt av lustiga och farliga djur med vackra stränder och solbrända beachbums. Inte för att den bilden var felaktig, men jag insåg snart hur lika australiensarna var oss och hur enkelt det var att leva där. No worries mate, var ett uttryck man ständigt fick höra, i alla situationer, och det är omöjligt att inte smittas av en så skön livsinställning. Från att ha varit en som alltid måste planera allt och oroa sig över det mesta, började jag inse att det ordnar faktiskt sig.

Det gör inget om pengarna tar slut, för jag hittar ett jobb när jag behöver det. Vad spelar det för roll om jag inte vet var jag ska bo när jag kommer till nästa resmål, alltid finns det nåt hostel som har en säng ledig. Jag träffade aussies ute i outbacken, där livet enbart kretsade kring boskapen och Bundabergs rom och cola, stadsbor som sällan var för stressade för att prata lite eller för snåla för att ge lite dricks till en skoputsande backpacker.
 
Den största utvecklingen fick jag nog ändå genom själva livet som, och bland, resenärerna. För första gången i mitt liv spelade det ingen roll hur man såg ut, pratade eller vad man tyckte om, alla välkomnades in i gemenskapen. Tack vare att alla satt i samma båt var viljan att socialisera och ha kul större än den bisarra glädjen som hån och mobbning tycks ge somliga. Aldrig förr hade jag träffat så mycket människor så enkelt, och haft så oerhört kul när jag festat.

Detta gjorde att jag snart slutade vara blyg och försiktig, och plötsligt dansade på bord och pratade med främlingar om förhållanden och sexuella upplevelser. Plötsligt var det lättare för mig att lära känna killar än tjejer, fastän jag aldrig tidigare haft en killkompis, och jag vågade flörta allt mer. Jag kände att jag äntligen släppts fri och kunde vara hur jag än ville, när jag än kände för det.
 
Under resans gång insåg jag plötsligt hur bra jag egentligen mådde. Till och med vardagen med slitigt jobb blev rolig, och inget kunde irritera mig som det brukade där hemma. Jag njöt över min frihet och mitt ansvar, uppskattade t.o.m. ensamheten som ofta var en del av mitt resande. När helst jag ville kunde jag bara ta mina prylar och sticka, och behövde aldrig stanna på samma ställe så länge att jag blev less på miljön.
    
Det enda jag saknade var familjen, som alltid finns där i livet hemma för att lyssna och bolla idéer eller funderingar. Jag saknade att ha nära kompisar som verkligen kände mig, kunde min historia och faktiskt ville lyssna på mina problem. För där finns problemet med att resa som ensam backpacker. Det spelar ingen roll hur trevliga människor man träffar, så är alla ändå i slutändan själva ansvariga för sin egen situation. Vem skulle märka om jag plötsligt försvann från den där festen? Vem skulle bry sig om att jag gick hem på egen hand?
 
Detta gjorde att jag faktiskt började se fram emot att åka hem, åtminstone en aning. Visst insåg jag att jag skulle sakna mitt kringflackande liv, och att lilla Örnsköldsvik skulle kännas tråkigt i jämförelse, men jag trodde att det skulle kompenseras av härligheten att ha sitt eget rum med garderober och fritt spelrum i köket. Till en början var det faktiskt väldigt skönt. De första dagarna pratade jag oavbrutet med mamma och pappa om allt som hänt, och såg min hemort med nya, fräscha ögon som uppskattade vad de såg.

Men snart gav den känslan vika för en saknad över det jag lämnat bakom mig, och det märktes att folk bara var intresserade till en viss grad av vad jag upplevt. Snart slutade de fråga, och snart förvisades resan till minnets värld. De få nära kompisar som jag behållit kontakten med under resans gång tycktes tro att det var samma Linn som kom tillbaka, medan jag undrade hur det kunde vara möjligt. Kanske är det därför många skaffar en tatuering, rastaflätor eller något liknande, för att det ska synas direkt att de faktiskt inte är precis likadana längre. 
 
Men samtidigt märkte jag mer och mer, med stor frustration, hur jag gick tillbaka in i samma mönster. Jag började irritera mig på samma småsaker som jag en gång gjort, och märkte att min nya framåtanda inte fick spelyta i småstadens diskotek. Trots att jag törstade efter kontakt med nya människor, kände jag att det inte var lämpligt eller möjligt, för tillbaka i min hemmiljö var jag plötsligt blyg igen. Hade jag verkligen inte förändrats?
 
Denna fråga är något som jag funderat en hel del över sedan jag kom hem. Innerst inne känner jag givetvis att jag har förändrats och mognat, upplevelserna och lärdomarna kommer alltid att finnas inom mig. I vissa fall blir det tydligt, men precis som alla mina närmaste säger när de träffar mig efter all denna tid: ”du är ju dig lik trots allt”.
 
Är det kanske denna känsla som driver oss alla vidare ut på nya resor, i jakten efter detta härliga, fria liv som låter oss vara precis som vi vill. Kanske kommer det aldrig att gå att få denna känsla i vardagen, oavsett var i världen jag befinner mig. Eller så är det bara när jag befinner mig på hemmaplan som den gamla miljön får mig att falla tillbaka till personen som haft ett så långt och utformat liv där. Dessa spekuleringar ger mig ingen annan lösning än att jag måste ge mig av snart igen, i jakt på sanningen.

5 kommentarer på Intet nytt på hemmafronten

  1. Franz

    Det var den forsta riktigt bra artikeln jag nansin last pa backpacking.se. Du satte exakt ord pa mina kanslor, trots att jag ar av annat kon.

  2. Filip

    riktigt bra skrivet! 🙂 ser ännu mer fram emot min aussie resa till hösten nu =)

  3. Sara

    Riktigt bra! Det svåraste med att resa själv är när man kommer hem och inte direkt har någon att dela alla fantastiska minnen med. Man kan dela med sig men inte dela med… Som sagt, riktigt bra artikel!

  4. sofie

    vilken bra artikel! fick gåshud när jag läste den, har gått igenom exakt samma sak! lycka till.

  5. Grönne

    Mycket bra skrivit! Jag kanner precis samma sak. Kom hem efter en 6månadersresa idag, och jag kände på mig lång väg att jag snabbt skulle återgå till samma svenska mönster som jag idiotförklarar gång på gång. Och redan i bilen hem med morsan kände jag svenskheten komma som en jävla vålnad över mig 🙁 Får se om jag förandrats i övrigt, tar väl ett tag när man varit med polarna. Mycket av det man lärt sig kommer nog finnas kvar utan att man tänker på det.

Svara till