På liv och död i Northern Territory

Jag är ingen campare. Jag uppskattar att vakna upp i min sköna säng, ta en varm dusch och dricka morgonkaffet samtidigt som jag tittar på nyheterna. Jag bor just nu i Sydney, vilket jag gjort det senaste året. Jag bor i en lägenhet som ligger på bekvämligt avstånd från city och som har badkar, micro, AC samt en TV från 70-talet. Tanken att jag skulle börja campa har aldrig riktigt slagit mig, eftersom jag föredrar att dra nytta av de bekvämligheter som kan göras tillgängliga. Inte heller ligger det mig varmt om hjärtat att sova på hostel och dela rum med ett 10-tal personer med olika sovtider. Omständigheter –i mitt annars så välorganiserade liv- gjorde dock att jag plötsligt befann mig på ett flyg från Sydney till Darwin, med en 5 veckors road-/campingtrip Darwin-Perth på schemat.
 
Mina vänner frågade om jag packat mina stilettos, var jag skulle koppla upp min LapTop in the Outback och om jag var medveten om att det i princip var omöjligt att göra en manikyr i 45 graders värme med röd sand överallt. Till deras stora förvåning köpte jag mig en sovsäck, ett par gröna armypants, en fällkniv, och två myggspray innehållande DEET. Jag är desvärre allergisk mot myggor, men min kropp tar till synes ingen skada av att bli besprutad av giftiga ämnen så gott som dagligen. Min pojkvän Chris gav mig en fotlänk som ett komplement till min nya full-on-backpacker stil. Jag lämnade min lägenhet och undrade om TV:n skulle hålla i fem veckor, eller om jag skulle bli tvungen att köpa en ny när jag kom tillbaka. Jag var redo för the Outback.
 
Efter en fem timmar lång flygresa anlände jag till Darwin och checkade in på Chili’s backpackers, i väntan på mina medresenärer Chris och Paul som skulle anlända dagen efter från Cairns. Jag tillbringade min första dag med att vandra runt i staden (som egentligen visade sig vara en by), samt mejla min familj och meddela att jag kommit fram välbehållen.

Samtidigt som jag intog en lasagne på en Italiensk restaurang brevid Chili’s passade jag på att SMS:a mina vänner och berätta att mina Whichery-stilettos kommit till användning redan under dag 1. Detta var naturligtvis inte sant, men det kändes ändå bra att kunna sprida lite förvirring. När kvinnan vid bordet till vänster om mig påstod sig ha hittat en mask i sin sallad kändes det dock som att det var dags att gå vidare. Jag betalade för min uppätna lasagne och hoppades att kvinnan i fråga var en backpacker och att masken egentligen var ett sätt att få en gratis måltid.
 
Efter frukosten på hostelet dök Chris och Paul upp i en hyrd blå Toyota Corolla och informerade mig om att restaurangbesökens tid var förbi, att vi inte hade tid för internet och att det nu var dags att bege oss till Mindil beach, där det varje torsdag tydligen fanns en nattmarknad. Efter att ha beskådat solnedgången samtidigt som vi åt mango, bananer och diverse andra godsaker från marknaden, var det dags att inhandla proviant för morgondagens tripp: camping i Kakadu National Park.

Som novis campare lärde jag mig att till den grundläggande campingutrustningen hör: tält, sovsäck, sovunderlag, stormkök, gas, tändstickor, ficklampa, fällkniv, kastrull, stekpanna, mugg, tallrikar, bestick, stekspade, handdukar, myggmedel (viktigt!), litet bord, toapapper, box för mat, tvättbalja, bekväma stolar samt öl som måste hållas kall till varje pris (vilket i sin tur innebär inhandlande av en stor mängd is vid varje roadhouse, trots att den smälter efter bara ett par timmar. Is kostar $5/block.). 
 
Nästa dag var det slut på chill och det var dags att säga bye bye till den numera ganska så bekväma hostelmiljön. Vi gick upp tidigt eftersom vi på väg till nationalparken skulle hinna med att stanna till vid Adelaide River och ta en ”Jumping crocodile river cruise”. Efter att ha betalat $25 till en kvinna som sade sig vara båtägarens fru blev vi och åtta andra passagerare slussade till en liten båt.

Jag lyckades knycka den bästa platsen längst fram i båten, bredvid ett stort stycke blodigt kött, som tydligen skulle serveras till hungriga saltvattenskrokodiler. Här kan jag passa på att slänga in lite allmänbildning: Saltvattenskrokodiler anfaller dig jämt om du av någon oförklarlig anledning skulle råka hamna i vattnet, vare sig de är hungriga eller inte. Sötvattenskrokodiler anfaller dig bara om de blir provocerade. Eftersom man skulle kunna anta att sötvattenskrokodiler känner sig provocerade om du inkräktar på deras territorium, kan du betrakta det som kört i båda fallen.
 
På båten passade jag på att fråga Crocodile Dundeekopian, som även visade sig vara vår guide (samt biljettförsäljerskans man), om det fanns en möjlighet för oss att mata krokodilerna. Efter flera minuters tystnad, blängde han på mig med kisande ögon och sa: ”They might have you for breakfast though”. Detta fick mig inte bara att ta avstånd från det blodiga köttstycket samt observera krokodilerna på betryggande avstånd utan fick även till följd att jag frenetiskt började förflytta mig fram och tillbaka i båten för att skapa en jämnvikt gentemot de andra passagerarna.

Var det bara jag som insåg att om alla stod på samma sida av båten, så skulle den sidan komma skrämmande nära vattenytan? Tydligen. Detta var ett heltidsprojekt, speciellt eftersom jag blev motarbetad av Chris och Paul, men jag lyckades ändock ta några bra bilder och fånga ett par minnesvärda ögonblick, samt rädda hela gruppen från att bli frukost. Med bilder på krokodiler som sliter blodiga köttstycken i smådelar begav sig vår lilla trupp iväg för att hitta kvällens campsite, den första campsiten som vi kom att dela med ett flertar arter från den australiensiska faunan.
 
Chris & Paul tyckte att kombinationen av orden ”free” och ”campsite” var oslagbar, medans jag bestämt ville hävda att ”free” stod för ”mitt ute i ingenstans, utan dusch, utan toa, men ändock viss möjlighet att stanna om du har en campervan”. Eftersom vi tydligen tillämpade ett röstsystem a` la Robinson och då Chris körde, föll valet givetvis naturligt på en free campsite. Att en skylt brevid siten varnade för att ”Crocodiles inhabit this area, camp well away from the water and do not prepare fish. Crocodiles move undetected’ besvärade tydligen inte Chris och Paul som satte upp tälten medans jag promenerade omkring utan att verka provocerande på något sätt. Mina medresenärer hävdade bestämt att det var ofarligt att campa på siten, eftersom det var en campsite, medan jag påpekade att skylten gav utrymme för tolkningar: ”Krokodiler finns överallt i området, men rensar du inte fisk kanske krokodilerna går dig obemärkt förbi”.
 

Under natten vaknade jag upp ett 100-tal gånger eftersom jag hörde diverse ljud från floden samt kringliggande område. Kanske är det mest korrekt att säga att jag slumrade till ett par gånger, eftersom jag har för mig att jag var vaken större delen av dygnet. Jag passade även på att väcka upp Chris så att vi tillsammans kunde analysera ljuden omkring oss. Detta var inte uppskattat efter ett antal gånger, trots att det eventuellt hade kunnat rädda hans liv om ljuden hade varit vad jag trodde att det var. Efter denna första långa natt av camping, skulle det ha varit skönt med en dusch. Fanns det dusch? Nej, detta var en gratis campsite, främst lämpad för campervans med inbyggd, egen dusch.
 
Som genom ett under hade vi dock överlevt natten, vilket troligtvis främst berodde på att jag i sista sekunden hindrat Paul från att öppna en burk tonfisk för att tillaga en smörgås, så vi begav oss till Ubirr, där vi beskådade Aboriginal Rock Art och såg våra första vilda Wallabies. Jag beskådade konstverken i någon timma och tillbringade sedan resterande tid med att försöka tämja Wallabies, dock med varierande resultat. Vi tillbringade en lång tid vid det fantastiska vattenhålet Aubangbang Billabong, där vi betraktade pelikaner och andra vackra fåglar som jag önskar att jag visste namnet på.

Chris var stolt innehavare av en kikare, vilket han kommit över för det mycket förmånliga priset $60, och denna kikare var nu föremål för inbördes konflikter. Medan Chris fotade fick jag det mycket generösa erbjudandet att låna hans kikare en kortare period. Tack. Och jag vet. Jag skulle köpt en kikare, men jag köpte en blå mini iPod istället. Paul fick kikaren om både jag och Chris fotade samtidigt, vilket inte hörde till vanligheten. Jag måste även inflika att min iPod dessutom kommit väl till användning, eftersom vi köpte en adaptor för att kunna lyssna på musik i bilen. Tack vare det kunde jag dela med mig av min musik och vi kunde alla njuta av toner från Franz Ferdinand och Bloc Party. Paul visade stor besvikelse när jag informerade honom om att jag tyvärr inte hade någon fransk techno på min iPod. 
 
Efter Aubangbang var det dags att för andra gången under dagen bejaka vår konstnärliga sida, så vi åkte till Nourlangie Rock för ytterligare en dos av Aboriginal Art. Enligt guiden på plats var detta en sensationell plats, eftersom konstverket ”Lightning Man” fanns ritad på ett berg. Ok. Chris och jag valde att vandra upp för berget för att på första parkett titta på den spektakulära solnedgången. Därefter följde ännu en natt på ännu en free campsite, denna gång på betryggande avstånd från vattenhål och floder, i parkens södra del.
 
Denna natt flöt dock på ungefär lika smärtfritt som den första. Eftersom det var ca. 35 grader varmt i tältet, drack jag en avsevärd mängd vatten, vilket fick till följd att jag var tvungen att gå upp mitt i natten för att gå på en toa som inte fanns. Detta i sin tur fick till följd att jag var tvungen att använda min ficklampa för att leta mig fram till en utvald plats. Ficklampan fungerade ypperligt bra och guidade mig inte bara fram till toaletten som inte fanns, utan fick mig även att inse att det fanns ett antal stirrande ögon runt omkring mig, i samma område som jag, alldeles för nära.

Eller ja, överallt är väl den korrekta beskrivningen. Vid en närmare undersökning kunde jag torrt konstatera att jag delade campsite med spindlar, ormar, skalbaggar, ödlor och diverse andra småkryp som jag inte närmare ville undersöka. Trevligt. Nej, det kom inte som en direkt överraskning att det finns djur i en australiensisk nationalpark i norra territoriet, men i detta fall blev det lite för mycket ”ett med naturen” . Speciellt känns det lite extra skräckinjagande eftersom mobiltelefonen saknade täckning, det är mitt i natten och helt becksvart, det är tre timmars bilkörning till närmsta stad och av vissa bett har jag hört att man kan dö inom en timme.
 
Efter Kakadu National Park var det dags att bege oss till Litchfield National Park. Trots diverse missöden så uppskattade jag verkligen Kakadu och jag tror att tältning var enda sättet att uppleva allt till 100%. Det kan jag i alla fall hävda nu i efterhand, då jag mot alla odds lyckats ta mig levande ut ur parken. Vi besökte Kakadu under torrsäsongen, och kunde med enkelhet ta oss fram med vår Toyota, men åker man under regnsäsongen är 4*4 samt helikopter att rekommendera. I Kakadu såg vi ett varierande landskap med rikt djur- och växtliv, och vi tillbringade vår tid med att klättra uppför berg, gå långpromenader, upptäcka Aboriginal Art och bara njuta av hela den underbara naturen och de spektakulära scenerna.    
 

På väg till Litchfield åkte vi förbi termitbon (Magnetic termite mounds), som var uppemot tre meter höga. Längst vägen såg vi 100-tals bon i alla dess former, men de allra flesta relativt höga och spetsiga. Jag och Chris tog foton på bon och roade oss även med att fotografera en och annan dingo som vi passerade längst vägen. Paul, som var från Frankrike och tydligen aldrig hade hört talas om dingos, såg mycket förvånad ut vid det första mötet med en dingo och ställde sig frågande till varför det fanns så många lösdrivande hundar överallt, samtidigt som han gav dem vår sista frukt. Undra om hundar i Frankrike äter frukt? Dingos gör det i alla fall inte och jag hade gärna tagit det sista äpplet.
 
Efter två dagar utan dusch kom vi äntligen fram till Wangi falls, där vi kunde simma omkring och njuta av klart vatten, svalka och vacker omgivning. Framförallt uppskattade jag att för första gången på en evighet känna mig någonlunda ren och jag insåg att den röda färg som jag utvecklat de senaste dagarna inte var solbränna, utan röd sand som fastnat på huden. Jag var blekare än någonsin. Detta var verkligen en skön oas!
 

I Litchfield fanns det ett flertal vattenfall som vi passade på att besöka innan det var dags för oss att prova vår fysik i Katherine, där vi klättrade genom och upp för en gorge, vilket jag tror kan beskrivas som en slags avgrund. Eftersom jag oftast prioriterar säkerhet framför att få en snabb adrenalinkick av att hänga fritt med 50 meter avgrund under mig, var jag måttligt road när det framkom att vi förväntades klättra upp för en bergsvägg.

När vi klättrat halvvägs (Paul först, sedan jag och sist Chris) , beslutade jag mig för att titta ner, vilket kanske kunde betraktas som ett mindre bra beslut från min sida. Smått illamående tittade jag ner på marken 30 meter under mig och sa till Chris: ”If you slip, you’ll die”, vilket fick Paul att stanna upp och muttra något ohörbart, vilket jag dock tror var något i stil med att jag förstörde upplevelsen. Chris såg även han måttligt road ut och svarade: ”Thanks El. Now climb”. 
 
Mycket tacksam för att jag kravlat mig ur avgrunden och upp på stabilare mark, lade jag mig på den sköna, gröna gräsplätten ovanför och andades ut. Till min förvåning såg jag att vi var omringade av en grupp fotograferande aseatiska turister som med stor entusiasm följt vår lilla klättring. Kanske hade de hoppats på en mera spännande och exalterande fotosession, eftersom jag tyckte mig höra någon muttra; ”So you guys made it…?!”, med spår av besvikelse i rösten. Och ja, jag kunde bara konstatera att vi överlevt ännu en dag…Nu var det dags att åka vidare över gränsen till Western Australia och vårt slutmål Perth.