Väder och vind i Western Australia (Broome-Tom Price)

Väl framme i den andra nedlagda gruvstaden för dagen hittade vi fram till stenbutik nummer två där en äldre kvinna jobbade.

Hon underhöll oss i ett antal timmar och berättade att det minsann inte fanns asbestos i luften utan endast i gruvorna där ingen arbetade längre och att det numera var helt ofarligt att vistas i orten. Hon berättade att hon hade bott i bygden i hela sitt liv och hon vägrade bestämt att flytta på sig trots påtryckningar från regeringen. När regeringen stängde av eltillförseln i Witternoom skaffade sig hon och de övriga åtta invånarna i byn en generator.

Efter att vi detaljstuderat kartboken, noga läst Lonely Planet samt konverserat med ett par backpackers som sade sig vara världsvana, tog vi beslutet att åka till Exmouth via Marble Bar och Witternoom och valde således bort att åka längst kustlinjen. Vår vistelse i Broome hade gett oss nya krafter och vi var åter igen redo att möta ödemarken med röd sand och öken. Vi kom fram till att vi skulle få tillräckligt med strandliv och grönområden under sträckan Exmouth-Perth.

Innan vår planerade återförening med den röda sanden tog vi en promenad längst den blåsiga 80 Mile Beach, plockade några snäckor och passade på att tycka synd om en fiskare som stod och huttrade i vinden och som inte verkade ha någon fiskelycka. En skylt varnade oss för att simma och den stackars fiskarens hund höll dessutom på att drunkna i de höga vågorna. Jag tog min obligatoriska plats i baksätet, Chris knaprade på ett äpple medan Paul vant satte på fransk techno. I backspegeln kunde vi se en kraftlös hund som sakta sjönk till botten.
 

 
Efter några timmars körande på en rak väg täckt av röd sand och stirrande undernärda kor, var det dags för ytterligare ett par timmars körning på en ännu rakare väg, med ytterligare lager av röd sand och blängande benrangel som stod mitt på vägen. Jag kan inflika att de smala kreaturen i sig inte innebar någon som helst trafikfara, eftersom vägen var konstruerad på ett sätt som gjorde att vi såg dem cirka 30 minuter innan vi nådde fram. Problemet låg i att flytta djuren från vägen vilket inte visade sig vara det enklaste, eftersom vi nog ansågs vara den mest spännande händelsen den senaste månaden och de trotsigt vägrade att sluta stirra och flytta på sig. Efter en dags körning och ett tiotal undanknuffade kor senare var vi äntligen framme i Marble Bar.
 
Marble Bar visade sig vara en nedlagd gruvstad med ett fåtal invånare och en liten butik som sålde stenar. Butiksägaren hade tidigare bott i Auckland och Sydney, men tröttnat på stadslivet och människor och flyttat ut till ödemarken med sin engelska fru. Han berättade ivrigt att han anlagt en pool som de även använde under det kalla vinterhalvåret då dagstemperaturen kröp ner till 30 grader.

Nu var det dock sommar och temperaturen låg på 45 grader och stenförsäljaren informerade oss stolt om att vi anlänt till ”the hottest place in Oz”. Vi fick tillfälle att utforska The Comet Gold Mine som låg i anslutning till butiken och förundrades över hur gruvarbetarna brukade jobba i de knappa förhållandena i gruvan för att sedan komma upp till den gassande solen. Detta var tiden före anläggningen av poolen som även kunde användas vintertid. Vi köpte ett par stenar och begav oss sedan iväg för att plocka exakt likadana stenar i schaktet ett par kilometer bort.

Stenarna runt Marble Bar sades vara de äldsta på jorden, runt 3.8 billioner år. Jag bestämde mig för att stenarna skulle platsa bra i min två år gamla Billy bokhylla när jag någon gång i framtiden skulle besluta mig för att montera ihop den igen.
 

 
Då mörkret började lägga sig och vi planerade att bereda utrymme för vårt tält, blev vi blev tillsagda att det inte fanns någonstans där det fanns plats för oss att campa, trots att vi befann oss mitt ute i ingenstans i en ort som i princip saknade invånare. Vi insåg att om man har valt att bo isolerad från omvärlden, så står det inte högt på önskelistan att ha en svenska, en engelsman och en fransman sovandes i trädgården. Vi fick bege oss i väg till Witternoom.

I ursprungsplanen fanns det inte med något som ens insinuerade att vi skulle övernatta i Witternoom, eftersom vi hade hört och läst mycket om Witternoom och bland annat kommit fram till att det var en övergiven före detta gruvstad som den australiensiska regeringen stängt på grund av för höga halter av asbestos i miljön. Innan vi passerade skylten ”Witternoom” såg vi att Telstra strategiskt hade placerat sina telefonkiosker utanför ortsgränsen, med en uppmaning till sina anställda att inte vistas ”beyond this point”.
 
Väl framme i den andra nedlagda gruvstaden för dagen hittade vi fram till stenbutik nummer två där en äldre kvinna jobbade. Hon underhöll oss i ett antal timmar och berättade att det minsann inte fanns asbestos i luften utan endast i gruvorna där ingen arbetade längre och att det numera var helt ofarligt att vistas i orten. Hon berättade att hon hade bott i bygden i hela sitt liv och hon vägrade bestämt att flytta på sig trots påtryckningar från regeringen.

När regeringen stängde av eltillförseln i Witternom skaffade sig hon och de övriga åtta invånarna i byn en generator. Hon var av åsikten att regeringen ville flytta på byn för att låta större -säkert utländska bolag- gräva upp hela orten i jakt på guld som säkerligen fanns under hennes hus. Här undvek vi att köpa några stenar, då asbestos inte fanns i luften – den fanns i stenarna.   
 
I sann Wolf Creek-anda blev vi erbjudna ett glas vatten av grannen och fick erbjudandet att campa i hans trädgård. Eftersom det var mycket sent var våra möjligheter ytterst begränsade att ta oss vidare så vi klunkade i oss vattnet och beslutade oss för att slå upp tältet (utan att för den sakens skull träffa några stenar) och sova i den gamle mannens trädgård. Jag kände mig lite skeptisk till hela situationen, speciellt då jag insåg att jag eventuellt fått i mig diverse gifter. Vi somnade snabbt och vaknade endast till vid ett tillfälle, då en av invånarna i byn kom över för att kontrollera att allt var okej och för att påminna oss att mata kängururna som skulle komma förbi vid morgonkvisten.
 
När jag slog upp ögonen på morgonen förvånades jag över att jag trots allt kände mig relativt pigg så jag gick upp till köket för att hämta frukost till djuren. På väg till köket passerade jag den gästvänlige grannen som satt framför datorn och knappade in väderrapporter som han sedan sände över till den australiensiska versionen av SMHI. Jag frågade om han hade några planer på att slå grannorten och bli varmast i Oz – genom ett par enkla knapptryckningar på datorn – men han upplyste mig om att han var mycket ansvarsfull och alltid skickade iväg de mest precisa rapporterna i Australien.

Jag lade märke till att det stod ett tiotal sängar uppradade i rummet bredvid och fick reda på att vädermannen tidigare bedrivit ett hostel för backpackers innan Witternoom blev ökänt för asbestos och alla invånare utom nio flydde orten. Med ett sorset uttryck berättade han hur han tidigare haft en strid ström av resande från världens alla hörn, men att det nu endast kom enstaka nyfikna journalister. Eftersom han trots allt fortfarande drev hostelet hade han alltid rostat bröd och sylt förberett till potentiella gäster, vilket lockade till sig Chris och Paul.

Vi uppskattade frukosten och vi beundrade verkligen hans ihärdighet och entusiasm inför varje arbetsdag. Numera filade han dock på planer att åka till Europa, så vi passade på att erbjuda honom logi på ett flertal ställen i Europa, däribland Sverige ifall han någon gång skulle känna för att kontrollera temperaturen i Skandinavien. Gästvänligheten kom att omfatta även nästkommande natt, men vi beslutade oss för att det var dags att åka vidare till vårt nästa mål; Karijini National Park. Vi gav kängururna de sista brödsmulorna och en vattenmelon, tog ett djupt andetag och lämnade de nio invånarna bakom oss. Vid ortsgränsen passade jag på att ringa ett samtal i Telstra kiosken och berättade för några familjemedlemmar att vi fortfarande var i livet. 
 
I Karijini fick vi återigen utlopp för vår klätterlust, eftersom parken i stort sett endast bestod av berg och avgrunder som man kunde bestiga och klättra ner i. Vi tillbringade ett par dagar i nationalparken, eftersom det fanns mycket att se och många platser att upptäcka, speciellt om man var intresserad av att vandra, bada och klättra. Vi klättrade ett par timmar genom en gång som kallades ”the Spider Walk” för att nå fram till olika pooler där vi kunde svalka oss och där Chris kunde konstatera att hans vattentäta kameraväska turligt nog var upp till förväntning. Det måste dock läggas en betoning på svalka, eftersom det var cirka tio grader i vattnet.
 

 
I Weano Gorge satt jag utmattad på sluttningskanten och kunde känna det kalla vattnet som rann ner längst bergsluttningen. Jag insåg att informationsskyltarna i parkens ingång inte överdrev när de rekommenderade endast vältränade att genomföra klättringarna. Ett flertal av de utstakade vandringarna som vi valde var mycket styrke- och konditionskrävande, och jag önskade att jag tillbringat mer tid på gymmet än på stranden. Har man väl påbörjat en vandring med kombinerad klättring kan det bli problematiskt om man ångrar sig när man nått halvvägs. Vid Knox Lookout fanns det dock tid för återhämtning.

Vi plockade fram stormköket och tillagade oss dagens lunch bestående av gårdagens lunch: pasta, samt ett antal apelsiner som fallit ner under baksätet och som troligen var inhandlade någonstans i Northern Territory. Vi klunkade även i oss packningens sista vatten, eftersom vi missberäknat både åtgång och tillgång. Lonely planets påstådda vattentank med dricksvatten som skulle finnas i parken, visade sig vara uttorkad med ett par döda flugor på botten. Vi blev dock räddade av några tyska flashiga turister som gled omkring i en lyxig campervan och som hade hela kylen full av friskt vårvatten hämtat direkt från en källa i Schweiz. Danke schööön. Med baksätet fyllt av apelsinskal och kylt källvatten lämnade vi parken för att campa en natt i Tom Price innan vårt delmål Exmouth.   
 
I Tom Price fanns en skön campingplats med faciliteter, vilket för oss kändes som lyx. Hela området var dessutom invaderat av små och stora kängurus och i soluppgången kunde jag se en skugga av en känguru genom tältduken. När jag öppnade dragkedjan stack en liten känguruunge in huvudet och nosade runt. Vårt $39 second handtält var illa åtgånget efter en blåsig natt, men det bekymrade varken oss eller kängurun. Eftersom jag av tidigare erfarenhet visste vad kängurur ville ha till frukost, delade jag med mig av vår gemensamma matsäck bestående av vattenmelon och bröd. Efter en snabb men uppskattad dusch återupptog jag min plats i baksätet, försökte skaka liv i min iPod medan Chris styrde bilen västerut mot Exmouth.