Tankar om Bali

Som en ö i världens största arkipelag har Bali många konkurrenter. Ändå är hon inte som andra. Med taggiga vulkaner, sagolikt gröna risplatåer och transparenta vatten sticker hon ut, och bjuder på vänlighet och unika kulturtraditioner.  Priset att betala för denna förtrollningens makt har på senare år varit högt.

Drömmen om paradiset har sedan flera årtionden häckat här. Turister har kommit från jordens alla hörn på jakt efter den. Spåren finns utspridda över hela ön. Idag befolkas även stora delar av den, av permanent boende västerlänningar; tillsammans med balineserna stiger de upp till samma gryning och lever sida vid sida i en konstellation av kulturer. De traditionella sedvänjorna är emellertid det som lockar och bör vårdas. Den för Bali unika hinduismens ritualer, och de vardagliga dito är så nära sammanbundna att de flesta inte bemödar sig att se någon åtskillnad mellan dem. Andarna är ständigt närvarande.
 
Jag vaknar tidigt på Bali. Den lilla gatan utanför mitt hotell har redan börjat tyngas av bilar och motorcyklar; det är oväsendet från de många utan ljuddämpare som letat sig in genom de tunna väggarna och väcker mig. Redan i gryningen sätter det igång. Hotell- och restaurangpersonal, försäljare, butiksinnehavare, taxichaufförer: de vet alla att tid är pengar, och det sägs att den första försäljningen är lyckosam och sätter standarden för resten av dagen.
 

 
Jag äter frukost på en vegetarisk servering i närheten. Det doftar av färska kryddor och rökelse. Smoothies, hembakt bröd och soppor på menyn, allt rekommenderat för allehanda hälsobehov. Det finns en anslagstavla strax innanför dörren där lokala aktiviteter annonseras. Träna yoga, lär dig vegansk matlagning eller gå en kurs i andningstekniker: här finns det mesta. Många av de västerlänningar som kommer till Bali lockas av tanken på att få praktisera österländska spirituella seder. Nu har deltagarlistorna halverats.
 
Utanför ligger morgonens offergåvor i form av vikta bananblad med blommor, ris, kex och rökelser. Tillbaka på gatan får jag med jämna mellanrum titta var jag sätter fötterna för att inte råka trampa på dem, där de ligger framför butiksingångar eller invid motorcyklar: ingenting är för trivialt för att få andarnas välsignelse. Kommersen är påtaglig. Försäljare och turister kryssar om varandra. ”Handicraft, madam. Special price today, just for you.” Uttrycken känns igen från de flesta turisttäta orter, liksom utbudet: saronger, t-shirts, sandaler med snäckor, silversmycken, hantverk.

Ofta till ett bra pris, efter prutförhandlingar som kräver tålamod och humor. Så fortsätter det till sena timmar; så länge det finns resenärer på gatorna finns det affärer som kan fullbordas. Turismen är trots allt Balis största inkomstkälla. Vill du inte köpa någonting, lockas det snabbt med andra tjänster: vill du få skjuts någonstans? Manikyr? Massage? Ingen kommer till Bali utan att önska sig någonting. För mig är det önskan nog att vara här. Solen, grönskan, vänligheten. Avgaser och hibiskusdoft fyller näsan.
 
Orterna Kuta, Legian och Seminyak längs Balis sydvästra kust är tämligen hårt exploaterade. Längre söderut ligger Balis flygplats, och därunder Jimbaran som är något mer nedtonat och har mindre budgetalternativ. Det är i dessa orter de senaste årens terrorattacker skett till följd av dess stora popularitet. Påstådd dekadens skulle blåsas ur geografin, internationell uppmärksamhet och skräck bli dess ersättare.
 
12 oktober 2003 detonerade 3 bomber. Det indonesiska paradiset placerades plötsligt på människors medvetandekartor av andra skäl än sin skönhet. 1 oktober 2005 detonerade ytterligare 3 bomber. Den fullständiga paralyseringen har aldrig kommit, men fasan har likväl satt djupa avtryck i tillvaron. Terrorattackerna slår hårdast på dem som allra minst förtjänar det. Kvar har folket stått, utan sin inkomstkälla.
 
Jag har själv nått Bali knappt två månader efter de andra explosionerna. Nu börjar vardagen komma tillbaka, men inte turisterna. Desperationen måste hållas i schack. Serveringar gapar tomma. Kuta Beach är ensamt.
 

 
Varje fredag hålls speciella evenemang på den stora klubben Kama Sutra för att främja fred och gemenskap. Mindre barer med mindre budget annordnar ”no fear parties” med billiga priser på Bir Bintang och barbeque. Under en promenad blir jag stoppad av en man på motorcykel från den femstjärniga hotellkedjan Royal som vill att jag ska dra en lott och vinna fina priser. Jag vinner en veckas gratis vistelse på något av deras hotell. Mannen blir nästan mer entusiastisk än jag. ”Nu kan du åka hem och berätta för din familj och alla du känner om vårt hotell och varför det är värt ett besök så att vi får fler gäster!” För mig handlar vinsten om rekreation; för mannen om hans levebröd.
 
Oräkneliga är fortfarande rädda. Befolkningen är förtvivlad. Hoppet hade just börjat återvända efter de första bombningarna, vad kommer nu att ske? Osäkerheten känns i luften, det märks på attityden. Inne på en marknad blir jag fasthållen, mannen som vill sälja mig ett par shorts jag inte vill ha har långa naglar som letar sig in i min hud. Han ber inte snällt. Han kräver. I hans ögon bor det sorg.
 
Made, som är född och uppvuxen på Bali och försörjer sig som guide, berättar att han tycker att det är mer öde nu än efter de första bombningarna. Han tror att turisterna är mer rädda den här gången än den första. ”Fast jag tror att det kommer att bli bättre igen, det behöver nog bara gå lite tid.” Många undrar var andarna har tagit vägen, men Made ser inte något sådant samband. ”Andarna är hos oss, som de alltid varit. Vi måste hålla fast vid vår kultur, vår tro. Utan den hade det kanske gått ännu värre.” Han skrattar försiktigt och tillägger, ”vi måste vara positiva och se framåt, annars vinner terroristerna.”
 
Skymningen kommer lika hastigt som gryningen. Mörkret sjunker ned över hotell och butiker. Ljusslingor och vitflammande fotogenlampor tänds. Den tunga trafiken har inte lugnat sig under dagen, tvärtom tycks den än mer intensiv. Jag står länge vid ett övergångsställe och väntar på att den stridande strömmen fordon ska upphöra så att jag hinner springa över.

”Taxi? Transport, yes?” Mannen som sitter i gathörnet tittar inte upp. Frågan ställs på rutin till alla bleka ben som går förbi honom, förr eller senare nappar förhoppningsvis någon. Imorgon reser jag vidare till Ubud, konstnärsstaden på Balis inland. Kanske ber jag honom om hjälp att ta mig dit.
 
Nere på stranden spelas det fotboll i svalkan. Fiskare avtecknar sig som svarta siluetter mot den silverskimrande solnedgången. John, en australiensisk man i 50-årsåldern, uppger att han aldrig kommer att svika Bali oavsett om det här var sista gången bomber small eller ej. Han har rest hit i 35 år och tänker inte låta sig skrämmas. ”Ett liv levt i rädsla, är ett liv inte till fullo levt,” säger han med eftertryck
.

16 kommentarer på Tankar om Bali

  1. Oscar

    Grymt bra artikel, perfekt inför min kommande baliresa

  2. Marie

    ojoj, befinner mig just nu i kuta beach och det ar sa sant sa sant. precis sa dar ar det! mycket bra reportage!

  3. Emil Forss

    Linda. Dina ord och meningar är så sanna och dom berör. En mycket bra artikel! /Emil

  4. Anna

    Bra artikel! Det märks allt du älskar Bali lika mycket som mig!

  5. marita

    Vilken fin upplevelse av Bali du ger! Tack! Har följt min surfande sons tre resor till Bali och sett mycket kort på hav o vågor. Får försöka få till en egen resa dit. Blir sugen av allt skrivande på den här sidan.

  6. Ulrika Holmström

    Otroligt bra artikel. Jag åker för första gången till Bali i juni/juli. Min kille har varit där flera gånger tidigare. Han upplever att det har varit stor skillnad på gångerna som han varit där. Jag får ju min första upplevelse och jag tror och vet att det kommer att bli underbart. Nej man får inte skrämmas av terroristerna. Jag tycker att det är konstigt att de inte tänker på sin landsmän när de utför dessa dåd. Det skadar ju deras egen befolkning och land.

  7. en som va där!!

    bra artikel!! tyvärr är det inte bara själva bomberna som skrämmer folk från att åka till Bali igen! jag var själv där när bomberna gick av 2005! experterna sa att det nu är säkert på Bali men UD rekommenderade att inte åka dit! träffade många under den tiden och dom flesta sa att dom inte var rädda för nya bomber och efter bara 2 dagar var allt sej likt igen! tyvärr så slutade folket komma efter ganska många ”falska” artiklar i diverse tidningar!! allt för att locka läsare!!!! så om någon läser detta och funderar på att åka till Bali så ÅK!!

  8. Linda

    Till ”en som var där”: jag tycker också att det är jätteviktigt att inte bara påverkas av vad som skrivs i massmedia. Det är lätt att det blir en ”överdriven” hysteri.
    Jag har ju själv bara varit på Bali i anslutning till de andra bomberna och kan inte uttala mig om hur det var före. Men efter samtal med lokalbefolkningen, och egna erfarenheter av hur det var, tror jag att det är lite väl starkt att säga att ”allt var sig likt” efter bara 2 dagar. Det tar givetvis tid att ”repa sig” efter en terrorattack.
    Paradoxalt nog brukar det väl vara så att en plats som nyss drabbats är som mest säker tiden efteråt. Däremot är nog livet annorlunda, det sätter avtryck. Sorgligt nog är det befolkningen som drabbas hårdast. Jag tror, precis som du, att turister utan tvekan kan åka till Bali nu, men att man (åtminstone i anslutning till en attack) inte kan åka till en plats och förvänta sig att allt ”ska vara sig likt”.

  9. Mange Johansson

    Jag håller inte alls med dig ”en som var där”. Jag var själv där under bomberna 2005, runt 300m från smällen i Kuta.

    Att allt var som vanligt efter 2 dagar? Skämtar du? JAg har aldrig i mitt liv sett en plats förändras så mycket under så kort tid. Kvällen innan bomben var turister och balineser samlade på gatorna i Kuta, alla med något gemensamt, ett leende. Dagen efter var gatorn fulla, men inte av turister och balineser som roade sig utan männiksor med förtvivland och skräck i ögonen. Det var en flykt från Bali. Flygbolagen blev snabbt överbokade på resor FRÅN bali.

    Visst så överdirver vissa t.ex. tidningar om det inträffade. Men att förmildra det som hänt tycker jag är minst lika fel. JAg tycker inte man borde sluta åka till Bali, då vinner ondskan. Men man bör vara försiktig och ha respet för det som KAN hända.

    Jag hoppas verkligen den lilla ön i sydostasien repar sig, det gör jag verkligen. Men jag har svårt att tro att strömmen av turister kommer vara i samma flöde som tidigare. Efter bomberna 2003 försvann hoppet för balinerserna, men sakta har det återvänt. När vi talade med guider på Kuta sa dom att framtiden nu äntligen ser ljus ut, de hade de länge önskat… Men så kom 1oktober 2005 och förrändrade, kanske för all framtid, den lilla och underbara ön Bali.

    När vi åkte mot flygplatsen efter bomberna 2005, fanns bara en folkgrupp på gatorna. Balineser… Balineser utan hopp, Balineser vars hoppet ryckts undan av ondska.

    Men jag hoppas som sagt verkligen att Bali en dag blir vad det var.

    Peace

    /M

  10. mattias

    tack för en jätte fin artikel! längtar sjukt mycket tillbaka till iskall bintang och surf i solnedgången, och såklart till alla mina vänner! det finns en så stor livsglädje bland innevånarna. stackarna som har fått stått ut med så mycket.. kommer definitvit resa tillbaka till bali

  11. Hanna Henriksson

    Grymt bra artikel o otroligt fint språk, man kan inte annat än att älska bali.

    (H)

  12. Simon Lundblad

    Tack för fina ord. Låter som din vistelse stämmer med mina tankar om Bali. Underbar ö. Första gången jag reste själv var till Bali för 1 år sedan. Jag kände mig tryggare hos den otroligt välsinnade befolkningen än vad jag gjort på många andra ställen i världen. Uppmanar alla att åka till Bali åtminstone någon gång i sitt liv. Väl värt varenda krona du betalar för att komma dit.

  13. Sanne

    Jag var på Bali vid bombningarna 2005. Din artikel får mig att fälla en tår. Bra skrivet!

  14. Madeleine

    Tack för en fin artikel och jag blir glad att läsa att så många vill få upp resandet till Bali igen. Väldigt många människor där är beroende av turistnäringen. Synd att flygpriserna är så höga nu… Mitt hjärta finns på norra Bali i Lovina. Jag upplever att människorna där är öppnare och mer avslappnade. Förmodligen p g a att det varit mindre turister där än i söder.

  15. Hej

    Bra skrivet. Vill dit en vacker dag!

  16. Malin Gamst

    Jättefint!

Kommentarerna är stängda.