Mardröm i gruvan

Eskapader under jord i Potosi, Bolivia.Den tunna, klara luften mötte oss när vi yrvakna steg ur bussen på busstationen i Potosi, Bolivia, och påbörjade ännu en dag med att käbbla med taxichaufförerna, som slogs om vår gunst, och prutande förhandla om priset på den några kilometer korta resan mellan busstationen och de centrala delarna av staden.

Potosi anses vara den högst belägna staden i världen och ligger på aktningsvärda 3197 meter över havet och är sedan 1987 med på UNESCO: s världsarvslista. Staden grundades 1545 som en gruvstad och utvecklades snabbt till en mycket välbärgad sådan på grund av de rika fyndigheterna av silver i det närliggande berget Cerro Rico, det rika berget. I dag har Potosi förlorat mycket av sitt tidigare välstånd då silverfyndigheten sakta men säkert sinat men gruvan är fortfarande i drift.

Efter att vi installerat oss på ett trevligt hostal som drevs av en vänlig dam i 50-års åldern gick vi för att söka upp någon som anordnade turer till gruvan. Vi fann snabbt en tourguide nära det stora torget som för en relativt rund summa kunde ordna en halvdagstur till gruvan med tillhörande långa gångar och trånga utrymmen. Genast fick vi skriva på ett intyg vars andemening var att tourguiden på inga sätt kunde hållas skyldig om vi skadade oss, eller rentav dog. Vår guide, som var en tidigare gruvarbetare, förklarade också för oss att det idag var en speciell dag då gruvarbetarna firade Dia de los padres och att vi därför inte skulle få se så mycket gruvarbete ”in action” utan snarare festande gruvarbetare.

Det var tradition att arbetarna, på en av sina få lediga dagar, samlades nere i gruvan för att fira och umgås. I samma mening lade han till med en blinkning att han inte hade sovit en blund utan festat hela natten. Vi hade inte så mycket val än att betala och sedan skriva på intyget eftersom vi bara skulle spendera en natt i Potosi och det var på grund av denna gruva som vi åkt de dryga 20 timmarna från La Paz.

Att jobba i gruvan i Potosi kan vara ett av de mest ansträngande och smutsiga jobben som finns. Det är varmt i gruvan, mycket varmt, och så fort man rör sig rörs ett giftigt rödbrunt damm upp som tränger in överallt på kroppen. Samma morgon hade jag pratat med några av skoputsarkillarna på torget. Carlos, som var 15 år, men som inte så ett år äldre ut än 12, berättade att hans pappa jobbade i gruvan. Pappan tjänade 30 bolivianos per dag och skulle på den lönen försörja fru och 5 barn. Carlos var äldst och jobbade med att putsa skor på förmiddagarna och gick i skolan på eftermiddagarna. Hans största dröm var att kunna lämna Potosi och studera på Universitet för att få en framtid, som han uttryckte det, men med ett ryck på axlarna konstaterade han att han troligtvis i alla fall skulle hamna i gruvan. ”Alla hamnar i gruvan”, avslutade han med.

Ägarinnan till vårt hostal fick något oroligt i blicken och frågade om vi inte kunde tänka oss att se gruvan imorgon istället när hon hörde talas om våra planer. Vi tittade frågande på henne men förklarade för henne att vi inte hade den möjligheten då vara dagar på denna underbara kontinent började sina. När vi skulle gå därifrån förmanade hon oss att inte dricka för mycket i gruvan, hon fortsatta med att berätta om en kille förra året som hade blivit alkoholförgiftad nere i gruvan och med nöd och näppe tagit sig upp. Vi lovade att vi skulle vara försiktiga och gick med snabba steg mot vår mötesplats.

I minibussen på väg mot gruvan var det vi, tre svenska killar, vår guide som, på grund av mina vänners bristande spanskkunskaper, pratade engelska och ett argentinskt par tillsammans deras guide. Vår första anhalt var ett litet hus där vi fick låna ihop en full gruvarbetarmundering; hjälm, lampa, ställ, handskar och stövlar. Därefter slussades vi till gruvarbetarnas marknad. Där inhandlades på inrådan av vår guide lite presenter till de arbetare som vi skulle få träffa i gruvan. På inköpslistan stod dynamit, tändhattar, cocablad och ett par sexpack öl. Sedan var det dags att fara mot gruvan.

Väl uppe vid gruvan, strax över 4000 meter över havet, snöade det från en grå himmel, det tidigare så klara och soliga vädret var som bortblåst. Vi vandrade sakta fram mot en av ingångarna där vi en efter en slog på våra pannlampor och tog våra första steg in i gruvan. Redan efter ett tiotal meter var det omöjligt att gå upprätt och efter ytterligare några meter var krypgång det enda sättet att röra sig framåt på. Gången slingrade sig inåt och nedåt i berget. För varje krypsteg som vi tog framåt yrde vi upp en ansenlig mängd gruvdamm som letade sig in överallt och gjorde det allt svårare att andas.

Vi förbannade oss själva att vi inte hade köpt med oss mer vatten då den enda flaska som vi haft med snart tog slut. Den stickade känslan i näsan som började göra sig påmind förklarade vår guide berodde på den stora mängden arsenik i dammet som vi andades in för varje andetag. När vi hade krupit, eller snarare halkat, nedåt ett par hundra meter och min pannlampa, för första gången, gick sönder började vi seriöst ifrågasätta vad vi höll på med. Speciellt jag som även till vardags är halvt klaustrofobisk. Efter en kortare diskussion valde vi dock att fortsätta en liten bit till, sedan ytterligare en bit till.

Någon halvtimme senare kröp vi på några gruvarbetare som hade festat till det ganska ordentligt. Guiden föste oss framåt och in i ett hålrum där ett tiotal arbetare hade samlats kring skenet av lika många pannlampor. I ett hörn av grottrummet stod flera flaskor med 96 procentig sprit uppradade tillsammans med ett gäng ölburkar. Vi plockade fram några påsar cocablad och några burkar öl och erbjöd dem våra gåvor. De tog emot dem utan att många ord utbyttes och erbjöd oss sedan att slå oss ned bland dem.

Snart satt vi med ett varsitt urgröpt fruktskal i händerna fyllt till bredden av 96 procentig sprit. Vi smuttade försiktigt på innehållet och grimaserade illa när drycken brände på sin väg nedför strupen. Männen tittade på oss och förklarade fåordigt att vi skulle dricka upp allt och sedan skicka de provisoriska kopparna vidare. Innan vi fick göra det skulle dock koppen tömmas två gånger, alltid två gånger. Guiden hade tidigare förklarat att det ansågs mycket oförskämt att tacka nej när man blir bjuden så var gång som koppen nådde någon av oss log vi, tackade och låtsades sedan smutta på drycken. I verkligheten hällde vi försiktigt ut så mycket som möjligt, efter ett tag bildades det små bäckar av sprit i det rödbruna stenkrosset som omgav oss. Som tur var blev vi aldrig upptäckta.

Vår guide, som redan när vi kom fram till gruvan hade öppnat upp en burk öl, hade inte offrat lika mycket till moder jord. Han började nu fyllna till ordentligt och sluddrade när han propsade på att vi, tvärtemot vårt förslag, skulle stanna kvar en stund till nere i gruvan. Vi hade börjat ledsna rejält, att vara fast nere i den dammiga gruvans trånga gångar ett par hundra meter under jord med en berusad guide som vägrade gå upp var inget drömscenario direkt. När diskussionen bland männen började handla om hur vi kunde ha råd att sitta där i gruvan med dem och varför inte de fick något ut av det började stämningen bli ganska obehaglig. Som en räddande ängel dök den spansktalande guiden upp tillsammans med det argentinska paret, vi tog ett snabbt farväl av vår, nu redigt berusade, guide.

Efter att ha gått förbi ytterligare två festande grupper, klättrat, krupit och ålat oss uppför gruvans trånga gångar, jag med en påse dynamitstavar i handen och åter igen med trasig pannlampa, kom vi upp till samma tunnel som vi ett par timmar tidigare hade gått in igenom. Utanför snöade det fortfarande. Väl ute i det fria möttes vi av vår överförfriskade guide som glatt hälsade på oss. Han kunde inte förstå varför han enbart möttes av morranden till svar och bestämde sig för att lätta upp stämningen genom att utlysa en tävling om vem som vågar hålla i en tänd dynamit stav längst.

Ingen av oss var särskilt sugen på att delta så när guiden inte fick någon respons gick han iväg med den tända dynamit staven och placerade den längre bort längs vägen som ledde upp till gruvan. När det började bli dags att hålla för öronen såg vi hur en minibuss närmade sig stället där guiden hade placerat laddningen. Panik utbröt och alla försökte få chauffören till minibussen att stanna. Tillslut fattade han galoppen och tvärnitade varefter laddningen briserade endast ett par meter framför bussen. I bussen nedför berget rådde kompakt tystnad. Ingen sa ett ord.