En annan sida av Brasilien

Brasilien har en kuststräcka som sträcker sig 800 mil, men landet har faktiskt mer än den där finkorniga sanden och halvslaka palmerna. Som världens femte största land borde det ju finnas annat att erbjuda. Nationalparken Chapada Diamantina i delstaten Bahia är ett väldigt bra exempel på detta.

Från Salvador åker jag rakt västerut med en skumpig nattbuss. Det blir inte mycket sömn på en väg som mest liknar Trafikmagasinets stötdämpartest. Notera dock att de brasilianska bussarna fungerar alldeles utmärkt, och att det istället är underlagen som håller varierande kvalitet.   Åtta omskakande timmar senare är vi framme i Lençois (”lennsåjs”), ett samhälle med ungefär 6000 invånare.

En pratglad brasse visar vägen till mitt vandrarhem som ligger ”på andra sidan av staden”. Dryga fem minuter senare knackar jag på porten och blir mottagen av den argentinska föreståndarinnan Aliana. Hon ger mig nyckeln till ett rökelseluktande rum med inkluderat myggnät, surrande fläkt och lakan tunna som bibelpapper. Lençois är utgångspunkten för den som vill vandra i Chapada Diamantina.

På mitt hostel finns en ”husguide” som heter Cheima. Han är ursprungligen från Chile, men har guidat i Brasilien under de senaste tio åren. Han har ett oundvikligt tecken tatuerat i pannan. ”Vatten, det betyder vatten på min indianstams språk”, säger Cheima. På morgonen av den andra dagen står jag, Cheima och tre nya brittiska bekantskaper redo att bege oss ut på en tredagars strapats i kuperad terräng. Våra ryggsäckar är packade med sovsäckar, kläder och proviant för att själva ansvara för helpension under de kommande dagarna. Ett sista adjöss till de andra på vandrarhemmet innan vi ger oss av mot Bahias höjder.

Med hjärtflimmer redan i första uppförsbacken börjar jag tvivla på att jag överlevande ska nå målet som ligger fyra mil härifrån.

Efter en stund har man dock fått upp flåset och kan istället koncentrera sig på det fantastiska landskapet runt omkring en. Floderna avlöser varandra i fållor som nästan verkar uthuggna ur den rosa graniten. Mitt bland den gröngröna växtligheten sticker en knallblå buske ut. Cheima är påläst och berättar som om han vore en levande flora. Själva vandringen är av varierande svårighetsgrad. Oftast går vi längs platta stigar, men också rakt uppför branta klippor eller vadande tvärsöver strömma floder.

Efter dryga sex timmars vandring är det dags att slå läger för natten. En överhängande klippa blir perfekt som tak över huvudet inatt. Precis bredvid rinner floden med ett behagligt brus. Jag rullar ut min sovsäck på klipphällen, men Cheima säger: ”Det där är ingen bra plats om floden stiger under natten.” Jag flyttar ett par meter.

Ett av delmålen under turen är ”Fumaça” – Brasiliens högsta vattenfall med sina 400 meter. Dag två går vi till vattenfallets slut. Nerifrån är det svårt att bedöma avståndet till toppen. Vattnet sprids ut efter några hundra meter och liknar mest ett rökmoln från oss sett. Innan vi går vidare tar vi, om än något motvilligt, ett dopp i den naturliga poolen. Iskallt, men uppfriskande. Vi passar på att fylla vattenflaskorna med det, förvånansvärt friska, rostbruna flodvattnet.

Cheima menar att, ”trots färgen är detta det renaste vattnet ni förmodligen har druckit”. Den tredje dagen avverkas i något högre tempo. ”Vi bör vara framme vid målet innan mörkret”, säger Cheima. Uppe på ytterligare några hundra meters högre höjd blir skillnaden mellan dal och topp ännu större och allt omkring mig har en klar vykortspotential.

Vi har lämnat floderna nere i dalen och istället för deras konstanta myrornas-krig-brus i öronen omgivs vi av en skön tystnad. Väl uppe vid vattenfallets början möts jag av en mäktig syn. Hela Chapada Diamantina breder i alla riktningar ut sig mot horisonten. Längst där borta övergår bergen till runda kullar. Allt täckt i grönt. Liggandes på magen hasar jag mig ut på den utstickande klippan för att kika ner mot den plats där vi tidigare tog ett bad.

Vattenfallet forsar ut över kanten och rakt ner i avgrunden. Det är en hisnande känsla och man får hålla koll på tvångstankarna så man inte gör ett oplanerat basejump. I solnedgången går vi ner mot slutmålet, den lilla byn Capao. Efter att Cheima har demonstrerat samtliga varianter av byns hembrända sockerrörsbrännvin tackar jag för mig och beger mig mot sängen.

Lencois nationalpark visar en helt annan sida av Brasilien. Med sitt totala lugn och otroliga landskap är detta stället värt att tillbringa en längre tid i. Du kan bestämma dina utfärder precis som du vill. Vad du vill se, hur långt och hur länge, ensam eller i grupp. Om du har lite längre tid att spendera i Brasilien, slit dig från kusten och upptäck Chapada Diamantina!

5 kommentarer på En annan sida av Brasilien

  1. Sara

    Halled med Anna; intressant och jattebra skrivet! Ser hur att vara hur vackert som helst.

  2. johan

    tack tack, alltid kul med beröm!

    jag har för mig att en tredagars-tur kostade ca 200R (700 sek) inkl käk, lån av sovsäck o liggunderlag.

Svara till