En ”vanlig” dag i Rio

Knega nio-till-fem i landet som mest är känt för samba, stränder och karneval? Går det att leva ett ”vanligt” liv i en stad som har en puls på tvåhundra? Jag flydde den svenska vintern och satte kurs mot Rio de Janeiro för att inleda mitt experiment.

Jag står och väntar på en av hissarna som går upp till mitt kontor. Efter diverse mumlande och svordomar från omgivningen förstår jag att jag det finns ett avancerat kösystem, som jag visst ställt mig först i. Jag glider bakåt och avvaktar ända tills en stressad tant ropar in mig i hissen.

Hisschaffisen släpper av mig på sjunde våningen där jag möter ekonomiansvarige Sergio. Hur långsamt och tydligt han än försöker prata låter det fortfarande som att han svept en hela brännvin. Han skämtar och gestikulerar febrilt. Jag skrattar lite stelt. Sergio verkar vara en kul kille, men min nuvarande grottmansportugisiska är ännu inte riktigt redo för sliriga förortsdialekter.
 
Kontoret är ganska litet, men modernt. Vi har utsikt över Rio Branco – Rios hetaste affärsgata. Där nere i myllret trängs affärsmän, tiggare och popcornförsäljare. Alla tre  respresenterar var sin klass i det supersegregerade Brasilien.

Min kollega Marcos beklagar sig dagligen över det nya datasystemet. Antingen utbrister han ett ”fuck, shit” eller så använder han varianten ”shit, fuck” på en galant brytning. Han är missnöjd, och berättar samtidigt att datakonsulten går på kokain. Marcos knarkar inte, men säger att han inte kan sova på nätterna och att han bara tittar på TV och äter ost istället.
 
Klockan blir ett och vi beger oss till en av tusen fullsatta lunchrestauranger. Det är klibbigt varmt idag. Farbrorn bredvid mig har ett par rejäla LP-skivor på gång under armarna.Vid övergångsstället känns varje sekund i väntan på grön gubbe som ett finskt bastumästerskap. Rött, rött, rött. Äntligen grönt.    Idag blir det italienskt. Först väljer man pastasort, sedan åtta av hundra olika ingredienser till såsen.

Jag börjar med att välja lök och tomat. Sedan kan jag inte fler grönsaker på portugisiska. Burkarna står för långt bort för att jag ska kunna peka. Kön växer bakom mig. Jag upprepar raskt beställningen och får en fyrdubbel ranson tomat och lök.

På väg tillbaka på de trånga tvärgatorna blir det ett gatlopp bland försäljarnas små bord. Mobilskal, förstoringsglas och telefonjack är heta produkter just nu. Tre för en är frestande, men jag avböjer.
 

Tillbaka på kontoret och jag fortsätter att testa vårt nya bokningsprogram. Bakom ett skrivbord av glas sitter Marcia. Hon är alltid glad och har blommiga klänningar som dansar med den fläktande luftkonditioneringen. Hon tassar runt barfota och frågar när jag ska skaffa mig en brasiliansk flickvän. Marçia åt mer än mig på pizzabuffén senast. Hennes favoritsort är den med vit choklad och jordgubbar. Ja det finns en sån, men bara här tror jag.

Ännu en dag är avverkad och jag tar tunnelbanan hem. En enkelbiljett kostar 2,20 Real. Tio resor kostar 22. Mängdrabatt har inte riktigt slagit i Brasilien och månadskort är nog inte att tänka på. Ombord känner man sig som Fantomen när han ”ibland går på gatorna som en vanlig man”. Med byxor, skjorta och skor istället för flip-flops och shorts smälter man in någorlunda i massan. En stund iallafall, tills en liten tant försöker förklara för mig att -”de oranga sätena minsann är till för de äldre”. Jag är tveklöst tillbaka på gringostatus.
 

Från min balkong skymtar jag sockertoppen. Man har vant sig nu. Att bo i ett av de läckraste vykorten som finns är inget man tänker på längre. Det ligger en påtaglig mystik över staden. Svårt att säga vad det är, men det är något som bara finns där. Blandingen av total fåfänga, korruption, barn med vapen, och dans till soluppgången kan ju inte bli något annat än en bisarr succé.

Visst blir detta livet också en vardag efter en tid. Hämta nytvättat nere på gatan, somna till på tunnelbanan, vada i knähögt vatten när brunnarna inte pallar med ösregnet. ”Som hemma, fast annorlunda”, för att använda sig av en uttjatad fras. I solnedgången springer jag en sväng längs Copacabana, mest bara för att jag kan.

7 kommentarer på En ”vanlig” dag i Rio

  1. Sara

    Skönt skrivet, avslappnat och opretentiöst. Jättebra! Hoppas det är fler artiklar på gång.

  2. Carina

    Tänk så mkt en vanlig dag kan skilja sig, njut av paradiset så länge du kan, annars kommer du ångra dig när du väl återvänder.

  3. Lennyboy

    Jag satt med ett leende från början till slut. Tack för att du delar med dig.

  4. mårten

    gillar din artikel Johan
    men vart arbetar du? finns du i Rio nu eller?

  5. henrik

    Intressant, avslappnat! Skon lasning! Lycka till me portugisiskan och integreringen 🙂

  6. Joop

    Sjyst skrivet. Helt utan pinsamma pretentioner. Mer sånt.

  7. Peiya

    verkligen avslappnat och sådär kul så man småler genom hela texten. hade gott i fortsättningen.

Kommentarerna är stängda.