Med djur och en hög chaufför i Pantanal

När man reser vet man inte riktigt vad som väntar. Det dyker hela tiden upp nya situationer att ta itu med. Om man ogillar situationen kan man oftast ändra saken till det bättre. Ibland har man dock inget val, och då är det lika bra att gilla läget! Vad ska man annars göra? Gräva ner sig för något man ogillar? Nej, det är inte min grej. Här kommer en liten anekdot som handlar om att helt enkelt gilla läget.

Pantanal är ett gigantiskt vildmarksområde i västra Brasilien, som även täcker delar av Bolivia och Paraguay. Området täcker 200 000 km2 och är därmed, under regnperioden, världens största våtmark. Under torrperioden liknar Pantanal mer en savann, men man ser på träd och liknande var vattennivån ligger under regnperioden, och skillnaden är enorm!

Pantanal kommer ofta i skuggan i jämförelse med Amazonas som får mycket större uppmärksamhet. Även Pantanal har ett fantastiskt djurliv med mer än 650 fågelarter och ca. 250 fiskarter. Från land kan man se bl.a. kajmaner (en mindre släkting till alligator), vattensvin, rävar, rådjur, tvättbjörnar och mycket mera. Om turen är framme kan man även se myrslok, tapir, anaconda och t.o.m puma om man har riktigt mycket tur.
 
Och jag har varit där! Efter en 30 timmars busstur från Rio kom vi fram till den lilla staden Corumba där många utgår för en tur ut till Pantanal. Som alltid i Sydamerika blir man bombaderad av personer direkt när man kliver av bussen. Alla vill att man ska välja just deras hostel, och ja, man får helt enkelt ta en i mängden. Väl framme vid vårt boende blev vi erbjudna en tur ut till Pantanal som verkade bra. Vi bestämde oss för att åka dagen därpå. Nu började äventyret.
 
Alla morgonar när man ska påbörja en tur någonstans är alltid lika spännande. Man vet inte riktigt vad som väntar. Man kastas liksom lite fram och tillbaka, men till slut brukar man fatta vad som händer och vart man är på väg. Likaså denna morgon. Vi äter en snabb frukost, blir upphämtade av en gammal gubbe som pekar på oss, sedan på flaket på den jeep vi ska med. Jaha, upp på flaket helt enkelt.

Iväg med en rivstart, gäller att hålla i sig. Åker en liten stund. Stannar vid en affär. Gubben pekar på oss, sedan på affären. Jaha, måste vi handla också? Han tycker väl att vi ser hungriga ut kanske? Åker till ett hus. Byter chaufför till en ung kille. Inte ett ord. Stannar igen efter fem minuter. Killen knackar på en dörr, går in. Vi väntar en kvart, och ut kommer chauffören och en yrvaken man. Det visar sig vara våran guide som blivit väckt, med nyheten att han ska vara guide åt tre glada svenska ungdomar! Kul kul. Såja, äntligen kan man göra sig förstådd.
 

Vi började köra ut från staden och ju längre och längre in vi kom i Pantanal, desto fler kajmaner vi såg, desto sämre blev vägarna. Till slut var det uppkörda spår i sanden som kallades för vägar. Vi körde fast flera gånger och färden var minst sagt skakig. Det gällde verkligen att passa sig så man inte trillade omkull där uppe på flaket. Efter en 8 timmars omtumlande åktur, på vidsträckta landskap och genom några enstaka små minibyar ute i ingenmansland var vi framme vid den farm som skulle bli vårt hem de närmaste dagarna. Ordentligt trötta och smutsiga var måltiden efter den sköna duschen precis vad som behövdes efter en lång dag.
 
Nästa dag steg vi upp tidigt för att åka till en flod och fiska piraya. Allt var frid och fröjd men vi tyckte att chauffören betedde sig lite lustigare än vanligt. Han var, om man säger, lite mer högljudd än vanligt. Lite pratgladare, skrattade lite mer. Helt enkelt lite FÖR glad. Om man nu kan vara det?

Vi tänkte inte så mycket mer på det, utan vi satte oss glatt på flaket för att åka iväg. Efter en stund märker vi att chauffören inne i hytten sticker in näsan under tröjärmen och drar en djup inandning. Det hela ser minst sagt lite suspekt ut och när Paulo, våran guide, säger att chauffören är släkting till dom som äger farmen, och har kommit hit från Sao Paulo för att bli av med sitt liv som kriminell och narkotikamissbrukare, ja då bekräftas väl helt enkelt det vi redan visste. Det var inte luktsuddin han hade under tröjärmen precis.
 
När vi efter ca. en timme kommer fram till floden där vi ska fiska verkar inte vår chaufför allt för  påverkad, men det märks klart att han sniffat på starka grejer. Vi förbereder fiskegrejerna och tillsammans med vår guide beger vi oss ut i en liten kanot. Den lilla turen blir underbar. Att sitta på en flod mitt ute i den brasilianska vildmarken är häftigt.

Man är helt omgiven av naturen och tystnaden, och det enda som hörs är fågelkvitter, surrandet från insekter, droppandet från paddlarna och plasket när en kajman söker sig tillbaka till svalkan i vattnet. Det finns gott om kajmaner i Pantanal. Och man kommer väldigt nära dom. Det är respektingivande när man ser en nästan två meter lång alligatorliknade varelse komma simmande mot kanoten. Men man blir inte rädd. De är helt enkelt för små för att anfalla, och till slut blir de en del av omgivningen.


 
Vi koncentrerar oss istället på pirayafisket. Vi agnar våra krokar med kolever som vi tagit med oss från farmen. Det visar sig vara ett lyckat bete. Bara sekunder efter att man kastat ut kommer ett helt stim av pirayor och det gäller att vara lika mycket på hugget som dem, för likt en tecknad film slukar de betet på nolltid, så är man inte på alerten slipper de undan på momangen innan man hinner få en på kroken. Det tar lite tid att få in tekniken men när man väl lärt sig den går det snabbt mellan fångsterna. Efter en stund är vi nöjda och ror inåt land för att tillaga våran fångst. Vi räknar dem till 35 st! Vi grillar fisken, och jag lovar; ris och piraya är en gourmetmåltid!
 
Efter måltiden tog vi ett dopp i floden. Att bada i en flod som är alldeles full med pirayor och kajmaner är ganska spännande. Man har ju hört att pirayor anfaller i flock, men enligt vår guide är en fullvuxen människa ett för stort byte. Likaså för en kajman, men visst var det lite småläskigt att se dem stå längs med flodkanterna och stirra på oss, precis som om de väntade på rätta tillfället att attackera. Som väl var klarade vi oss helskinnade och vi paddlade tillbaka mot bilen.

När vi nästan var framme såg vi vår chaufför sitta på en sten ute i floden, och nu var han hög som ett höghus! Han skrek något på portugisiska och som den snälla guide vi hade översatte han. ”WOOO!!! JAG ÄR I PARADISET OCH SER FÄRGER ÖVERALLT!!!”

Ett snabbt konstaterande var att han hade gjort mer än bara sniffa medan vi var borta. Vad ska man säga? Denna människa är så otroligt stenad och just denna människa ska köra oss tillbaka till farmen. Vi hade två alternativ. Det första var att gå hem. Om vi hade försökt hade vi fortfarande irrat omkring i Pantanal. Det andra alternativet var att snällt sätta oss på flaket och hoppas att han helt enkelt klarade av att köra biten hem. Vi valde det andra alternativet.
 
Åkturen som följde var… Intressant. Mer än så behöver jag nog inte säga. Att från flaket på en jeep se en megastenad människa köra som en galning på vägar som inte borde få kallas vägar, var ganska omtumlande. Bokstavligt talat väldigt omtumlande. Speciellt de gångerna han valde att gena och köra upp på små sluttningar jämte vägen. Vår guide verkade helt oberörd, samtidigt som han berättade att Brasilien är det land i världen med flest trafikolyckor per capita. Kul! Verkligen! Jaja, till slut blev vi helt enkelt tvungna att gilla läget. Vad ska man annars göra liksom?
 

Till slut kom vi fram, och att låten ”Barbie Girl” med Aqua fick en ny innebörd den kvällen var det ingen tvekan om. Hela kvällen satt chauffören utanför sitt rum, under stjärnorna, med denna låt på högsta volym och repeat. Han mådde säkert jättebra. Just då. Dagen efter hörde vi mannen på farmen skälla ut honom efter noter. Vad som sas förstod vi ju inte, men det var inga roliga ord. Det kunde även vi förstå.

Samtidigt som vi tyckte att det var för jävligt att man ska få en nerknarkad chaufför tyckte vi synd om killen. Han hade ju helt klart gått lite över gränsen. Inte bara där på våran tur heller, utan det var en väldigt lindrig sak jämfört med vad han hade gjort tidigare i sitt liv. Jag menar, nu var han ju ”bara” lite påverkad. Eller ja, inte så lite heller. Vad han hade tagit den där dagen, utöver det industrilim han sniffade i bilen, fick vi aldrig veta.

Vår tid i Pantanal var underbar med pirayafiske, hästridning, trekking och mycket mer. Och alla djur man såg på vägen. Efteråt känner man tacksamhet och ödmjukhet för att man har möjligheten att se och uppleva detta. Och med dessa tankar är det väldigt lätt att verkligen hoppas att det gått väl för vår chaufför, en jättetrevlig och kul människa! Hoppas han inte har något emot att jag skriver om ett äventyr som fick en extra knorr tack vare hans problem, och att han idag har det bra!

2 kommentarer på Med djur och en hög chaufför i Pantanal

  1. Lina

    Haha, vilken rolig upplevelse! Både själva utflykten och chaffisen! 😉 Måste vara underbara minnen båda två såhär efteråt!

Svara till