Ouro Prêto och Lençóis – Brasiliens vackraste kolonialstäder

Världsarvslistade kolonialstaden Ouro PrêtoEtt besök i Brasiliens vackra kolonialstäder innehåller det mesta som en riktigt bra reseupplevelse ska göra. Här finns den ständigt närvarande historien från guldrushens glansdagar, den vackra kolonialarkitekturen, de mysiga torgen, de djupa gruvorna. Sebastian har besökt två av dem, världsarvslistade Ouro Prêto och natursköna Lençóis.

Ouro Prêto

Guldrushgrundade Ouro Prêto, vars namn betyder ”Svart Guld”, ligger sju timmars bussresa norr om Rio de Janeiro i delstaten Minas Gerais. Det lättaste sättet att ta sig dit är med nattbuss från Rio de Janeiro för den som kommer söderifrån eller med buss från Belo Horizonte för den som kommer norrifrån.

Såväl guideböcker som locals manar till försiktighet i området kring busstationen, så man bör helst avhålla sig från planlösa vandringar tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Staden är ett populärt turistmål och har gott om mysiga hostels, bland annat Brumas Hostel och Pousada São Francisco som båda ligger nära busstationen och har en fantastisk utsikt över staden.

Ouro Prêto grundades 1711 av de portugisiska kolonisatörerna efter att man hittat ”mörkt” guld i närheten någon gång mellan 1693 och 1698. Det var när en av lyckosökarna grep efter en hand av vad han trodde var grus i Tripuífloden som han fick upp de små svarta klimparna; guld täckt av ett tunt lager järnoxid. Det han inte visste var att han precis upptäckt västra halvklotets största guldfyndighet.

De stora guldfyndigheterna gjorde att staden växte fort och under glansdagarna hade befolkningen växt till hela 110 000 och slavarna i gruvorna utvann inte mindre än femtio procent av världsproduktionen av guld. Men ingen framgångssaga varar för evigt, så när guldet sinade men de höga kolonialskatterna bestod bröt ett uppror ut, lett av Joaquim José da Silva Xavier, även känd som Tiradentes (Tandläkaren). Upproret slogs brutalt ned och ledarna avrättades, men än i dag firar man Brasiliens tidigaste frihetskämpe den 21 april varje år.

I dag är Ouro Prêto en sömnig liten bergsstad med knappt 70 000 invånare och den välbevarade kolonialarkitekturen har skaffat staden en plats på UNESCO:s världsarvslista. Jag vandrar runt på de kullerstensklädda gatorna och gränderna precis efter att solen gått upp och fortfarande sprider ett mjukt ljus över de gamla fasaderna. Stadens centrum ligger vid torget Praça Tiradentes där ett brons- och granitmonument hyllar Tiradentes minne, samtidigt som kolonialmaktens två tydligaste symboler står på varsin sida av torget, guvernörspalatset och stadshuset med tillhörande fängelse.

Bägge är numera museum och har utställningar om gruvdriften och självständighetskampen. Precis bredvid stadshuset ligger dessutom en av de vackraste kolonialkyrkorna, Igreja NS do Carmo; inträdet är cirka tre reais (12 kronor), men för den som planerar att besöka flera kyrkor (vilket starkt rekommenderas) är det värt att köpa ett kuponghäfte för inträde till andra kyrkor.

Strax nedanför Praça Tiradentes finns en liten hantverksmarknad som säljer vackert stenhantverk och jag tillbringar en liten stund med att kolla runt bland de olika stånden. Försäljarna är lättsamma och skrattar gärna men är absolut inte lättprutade. För den som är intresserad av att köpa något hantverk men har en stram budget rekommenderar jag de små hantverksstånden i närheten av busstationen där priserna är cirka 40 procent lägre. Rakt framför hantverksmarknaden ligger ytterligare en fantastisk kyrka, Igreja de São Francisco de Assis, vars interiör tillhör den brasilianska kolonialstilens mästerverk. Skulptören Aleijadinho omtalas ofta som Brasiliens svar på Michelangelo, och enligt myten skall han ha varit nästintill totalförlamad i armarna.

Trots att Ouro Prêto ligger uppe bland bergen och har ett relativt sett behagligt klimat blir det vanligtvis väldigt varmt kring middagstid, och det kan då vara läge att lämna de solstekta kullerstensgatorna för en svalkande drink och lite mat på någon av stadens restauranger. Medan utbudet av färska fruktdrinkar (jugos) och caipirinhas (den hyllade brasilianska rom- och limedrinken) är stort är det svårt att hitta riktigt bra mat i staden. Maten ser ofta godare ut än den är och har en tendens att vara smaklös. Därför kan det vara värt att istället handla lite råvaror och själv laga mat på något av hostelen.

Mataffärerna är inte helt lätta att hitta där de ligger en bit utanför centrum längs landsvägen mot Mariana, och när jag går tillbaka har det redan börjat skymma. Efter en hel dag bland gamla kyrkor och kapell känner jag hur kullerstenarna har tagit ut sin rätt på mina fötter och jag är glad att jag utmanat värmen och använt löparskor.

För den som trots allt inte är trött efter en dags bravader finns några olika alternativ att välja på. Om du reser med god budget är Acaso 85 en mysig liten restaurang med medeltidskänsla där du kan äta eller dricka öl i den skotska baren. Det finns några souvenirshoppar som säljer de vanliga turistföremålen och ett par affärer med hemgjord choklad. Och för den som spenderar ytterligare en dag i staden kan det vara värt att besöka Mina de Passagem som marknadsförs som den största ”open-to visit” guldgruvan i världen.

På 120 meters djup berättar en trevlig guide på rask portugisiska för mig om guldrushen och gruvan. Gruvan ligger ungefär tio kilometer öster om staden, ta landsortsbussen mot Marina, och ger en intressant inblick i omgivningens historia, även om det mest bestående minnet är att få åka gruvvagn ner i gruvan.

Lençóis

När jag sömnigt kliver av bussen vid det lilla biljettkontoret har solen fortfarande inte gått upp. Jag huttrar lite smått när jag sliter åt mig min ryggsäck ur bussens lastutrymme och styr sedan stegen mot staden för att leta efter en pousada (ungefär B&B) där jag kan vila några timmar. Då nattbussen från Salvador anländer kring halv fem-tiden erbjuder de flesta boenden gratis boende första morgonen.

Efter att ha tittat på några olika boendemöjligheter, varav alla lite för kommersiella, hamnar jag tillslut hos en äldre dam vid namn Larjerdiña, som hyr ut två rum med eget badrum på övervåningen av sitt hus. Hon talar inte ett ord engelska men har alltid ett skratt eller leende på lager, och när jag någon minut senare somnar på sängen hör jag hennes vänliga skratt i trappan.

Lençóis är en annan av Brasiliens kolonialstäder, sex timmars bussresa väster om Salvador. Staden är huvudorten vid nationalparken Chapada Diamantina som framförallt är känd för sina platåformade berg med branta sidor och höga vattenfall. Chapada betyder just ”region med höga klippor” på brasiliansk portugisiska. Området koloniserades när man hittade diamanter, men när diamanterna sinade dog ruschen ut och det är först i och med de senaste årtiondenas ekoturism som området blivit populärt igen.

Till skillnad från Ouro Prêto är staden inte särskilt spännande; här är det istället naturen som lockar besökare. Parque Nacional da Chapada Diamantina består av 1520 kvadratkilometer fantastiska vyer, höga vattenfall, floder och geologiskt intressanta platser.

Efter att ha vilat ut några timmar utmanar jag värmen för att upptäcka staden. Endast 15 minuters promenad ovanför byn har flodens erosion skapat jättelika pooler i berget som passar utmärkt för ett svalkande dopp. Det mörkbruna vattnet är inte smutsigt utan innehåller bara mycket organiskt material och en local berättar för mig att man till och med kan dricka det. Platsen är en populär badplats bland lokalbefolkningen och det står en försäljare och säljer kall dryck och grillspett.

Om man följer floden ytterligare en bit uppströms kommer man till ett mindre vattenfall där brasilianare flyr solen och svalkar sig i vattenfallet. En annan plats värd att besöka på egen hand är Ribeirão do Meio, som förutom några naturliga pooler även har en 25 meter lång naturlig vattenrutschkana, ett garanterat nöje för alla med barnasinnet i behåll.

Tillbaka nere i byn beger jag mig ut i tour-guide djungeln. Lençóis är välbesökt under högsäsongen och antalet guider är därefter, med en rad mindre seriösa företag och guider som följd. Och med tanke på traktens oerhörda naturskönhet är det värt att inte snåla, utan använda sig av ett väletablerat företag och betala den där hundralappen extra. Själv bestämmer jag mig slutligen för Ecotur, vars trevliga försäljare både är flexibel och förtroendeingivande, för en tur till det 420 meter höga vattenfallet Cachoeira da Fumaça och platåberget Pai Inacio. Andra populära turer i trakten går till Poço Encantado och Poço Azul, grottor fyllda av azurblått vatten, Marimbus, ett mindre våtområde, och Gruta da Lapa Doce, en grotta med fantastiska formationer.

Guiden och chauffören hämtar upp mig tidigt nästa morgon. I heldagsturen ingår mat, transport och guide. Guiden talar god engelska och börjar entusiastiskt berätta om trakten och dess historia. Efter ungefär en timmes bilfärd kommer vi till vandringens startpunkt, den lilla byn Capão, och guiden förkunnar glatt att det nu är cirka två timmars vandring till vattenfallet. Trots att han halvägs upp försvinner in bland buskarna för att röka en joint springer han likväl lika fort uppför berget medan jag gör mitt bästa för att hålla samma tempo samtidigt som solen bränner mig i nacken.

När jag äntligen kommer fram till vattenfallet visar det sig att det har torkat ut under torrperioden, men omgivningen är inte desto mindre häftig för det. Från en utskjutande klippa äter jag min lunch med en lätt ilande känsla av höjdskräck i magen. Och efter bara en halvtimmes vila styr guiden återigen stegen tillbaka mot Capão.

För att avsluta en redan fantastisk dag åker vi tillbaka en bit för att sedan klättra upp på Pai Inacio. Berget är döpt efter en brasiliansk slav, och min guide berättar att Inacio enligt legenden förälskade sig i en officerares fru och inledde en kärleksrelation med denne. Efter diverse turer fick officeraren givetvis reda på det hela och skickade ut sina soldater för att gripa Inacio. Historien slutar på berget där jag befinner mig, där Inacio trängd beslutar sig för att hellre ta sitt liv genom att kasta sig ut för stupet än att bli fångad.

Men den här kvällen finns varken soldater eller Inacio här, och under tystnad försöker jag ta in naturens skönhet medan jag betraktar hur solen går ner. Det är kväll i Chapada Diamantina, och även om diamanterna för länge sedan sinat väcker trakten fortfarande äventyret inom mig.

Tre tips för blivande Ouro Prêto och Lençóis resenärer

Medan Ouro Prêto har flera fungerande bankomater har Lençóis bara en. Eftersom den bara fylls på en gång i veckan är det inte alltid den fungerar, så det kan vara en god idé att ta ut pengar i förväg. En natts övernattning kostar 80-100 kronor på ett hostel i Lençóis, en endagarstour inklusive mat, transport och guide 600-800 kronor, och ett mål mat cirka 60 kronor inklusive en caipirinha.

För den som har möjlighet kan det vara värt att besöka Lençóis med hyrbil, då man kan spara mycket pengar på att själv köra runt till de olika attraktionerna istället för att ta en tour. Många leder är väl märkta och kartor finns att köpa.

Om Lençóis är platsen för äventyr är Ouro Prêto betydligt lugnare. Stressa inte runt och försök se så mycket som möjligt, utan ta dig tid att bara andas in atmosfären i staden. Kolonialarkitekturen är visserligen fantastisk, men att bara njuta av en iskall caipirinha och betrakta småstadslivet är rätt sätt att uppleva Ouro Prêto.

2 kommentarer på Ouro Prêto och Lençóis – Brasiliens vackraste kolonialstäder

  1. Paola

    Underbar utsikt på Pai Inacio-bilden! Känner att jag vill åka och besöka båda ställena =)

  2. Sebastian van Baalen

    Tack så mycket! Det rekommenderar jag verkligen! Det är några av de mest mysiga platserna jag har besökt!

Svara till