Rio de Janeiro – Home away from home

Home away from home. Så beskriver Alcira Bernardo sitt hostel Walk on the beach. Men framförallt är det en perfekt beskrivning av Rio de Janeiro. Med sitt spektakulära läge, sina fantastiska stränder och sambafester är Rio en av de där städerna man aldrig kan få nog av.

Inklämt mellan höga kullar och med den stora blå Guanabarabukten nedanför sträcker sig Rio de Janeiros höghus mot himlen. Norrut ligger stadens internationella flygplats, Galeão Internacional och industriområden breder ut sig, men i söder slingrar sig Copacabana och Ipanemas vita stränder längs kusten. Ändlöst sträcker sig staden åt alla håll och stora motorvägar bildar ett nät av trafik över staden.

Från Pão de Açucar, Sugar Loaf Hill, har jag perfekt panoramautsikt över Rio. Två kabinbanor, med ett mellanstopp på Morro da Urca, tar människor upp till en av Rios bästa utsiktspunkter. En lätt bris rör runt den annars så varma luften, och jag slår mig ner på en bänk och fortsätter blicka ut över staden. Copacabana. Ett, två, tre… fyra kvarter! Där någonstans borde mitt hostel ligga.

På Rua Dias da Rocha bakom ett färgglatt målad mur ligger Walk on the Beach – ett av Rios hemtrevligaste hostel. Det ägs av Alcira Bernardo, en solbränd vacker brasilianska med ett stort leende. Rummen är enkla och läget perfekt, nära till stranden och tunnelbanan, men det är atmosfären (och kanske caipirinhabaren) som är hostelets riktiga kronjuvel.
– Tanken har alltid varit att erbjuda en ”home away from home”-känsla på hostelet, berättar Alcira. Det är alltid lika kul att höra när gäster beskriver Walk on the Beach som sitt andra hem eller ”a friends house”. Som brasilianska skulle jag aldrig ha fått möjligheten att möta människor från så olika platser som Island, Gibraltar eller Alaska om det inte vore för hostelet. Självklart är det inte alltid en dans på rosor, men det är ändå ett fantastiskt jobb. Jag älskar mitt hostel!

Några kvarter bort ligger Copacabana, världens kanske mest kända strand. Här samlas Rios överklass för att visa upp sina brunbrända kroppar; kvinnor i stringbikini, män i speedos. Längs Av. Atlântica radar små stånd upp sig med glass, drinkar och enklare maträtter och de passar perfekt när man bara vill sitta och iaktta trafiken och människorna. Ipanema, Rios andra stora strand, skiljs från Copacabana av Arpoador som är en populär surfspot. Vågorna kan dock bli mycket höga och en stark undervattensström rör sig ut längs buktens sidor, så orutinerade surfare bör vara försiktiga. På Ipanema kan man iaktta de så kallade mikrokulturerna, här är stranden bland annat uppdelad i en del för de rika, en för homosexuella och en för barnfamiljer.
 
En helikopter mullrar fram över staden mot Pão de Açucar och får mig att titta upp. Som en stor insekt hänger den över klipporna en stund, innan den styr bort mot Cristo Redentor, Rios berömda landmärke. Jesus är klädd i en stor byggnadsställning, då den för tillfället (2010) renoveras, och på grund av strejker och jordskred går det inte ens att ta sig upp för att njuta av utsikten. Jag riktar blicken mot stadsdelen strax nedanför berget. Kanske är det inbillning, men jag tycker mig urskilja hur den lilla spårvagnen letar sig upp mot Santa Teresa.
 
Från downtown Rio klättrar en gul spårvagn upp mot den gamla bohemiska stadsdelen Santa Teresa. Mest känt för sina smala kullerstensgränder var Santa Teresa tidigare en stadsdel för överklassen. Dalstationen nås lättast från tunnelbanestationen Carioca och resan med ”the bondinho” kostar bara några kronor. Vagnen skramlar sig uppför kullerstensgatorna och folk hoppar på och av i farten. I Santa Teresa befinner sig regnskogen och staden i symbios med varandra; klängväxter som slingrar sig längs fasader och murar, rötter och träd som trycker sig upp mellan stenar och asfalt.

– Rio är kanske den enda staden i världen där det finns en sådan vacker kombination mellan urbant, berg och hav, säger Alcira. Här finns till och med en stor regnskog mitt i stan.
 
Santa Teresa är egentligen inget spektakulärt, men den avslappnade atmosfären och de mysiga gränderna passar utmärkt för en lugn eftermiddagspromenad. Turister bör dock iaktta försiktighet då många stölder rapporteras från området.

 
Granne med Santa Teresa ligger stadsdelen Lapa. Varje fredagskväll fylls gatorna av musiken från sambaklubbarna och caipirinha- och ölförsäljare letar sig ut på gatorna; festen är lika mycket ute på gatorna som inne på klubbarna.
– I Rio handlar det mer om festerna än om klubbarna, förklarar Alcira. Jag kan dock rekommendera Rio Scenarium, som är en enorm klubb med live samba på ett dansgolv och DJ på det andra.
 
Brasilianarna är födda för att festa och är generellt sätt trevliga och nyfikna på turister. Om man åker taxi nattetid och undviker att ha med sig alltför mycket värdesaker riskerar man inte att råka ut för något värre än att bli uppbjuden på en samba (jobbigt för oss som saknar känslan i höfterna) och en rejäl bakfylla.

En av kabinbanorna kommer precis ned från toppen och platån fylls av ett myller av människor. Flera av dem har rullat upp t-shirten över magen för att svalka sig, något som jag tidigt insett är karakteristiskt för brasilianare. Några apor skuttar bort när människorna närmar sig.
– Jag har svårt att välja mellan landskapet och människorna, svarar Alcira när jag frågar vad som är bäst med att bo i Rio. Trots alla sociala och ekonomiska problem har människorna alltid ett leende och ett glatt ”god morgon” till övers. Kanske är det vad som gör Rio till en så speciell stad.
 
Och visst är det till stor del människorna som gör Rio till den stad den är. Jag tycker själv att det kan bli lite tröttsamt när resereportrar, inklusive mig själv, ständigt talar om ”de fantastiska människorna” i andra länder, men i Rio råder det ingen tvekan om att det är människorna som gör staden, på gott och ont. Jag spanar upp mot de kullar som omgärdar staden och skymtar blänket från plåttaken. Favelas – Rios fattiga områden.

Många av Rios problem började när Brasília ersatte Rio som Brasiliens huvudstad 1960. Immigranter vällde in i staden från de fattiga delarna av landet och kåkstäderna, favelas, växte i storlek och antal. Staden blev snart känd som Cidade Partida – den delade staden. Precis som Cornelis Vreeswijk noterade redan när han besökte Rio 1967 så bor Rios fattiga ”högt över alla andra”, uppe på kullarna, och många favelas skiljs från rikare bostadsområden av höga staket och försvarsanordningar.

Men i dag har favelas fått en helt ny roll, för i och med ett växande intresse för ”fattigdomsturism” har dessa socialt och ekonomiskt oroliga områden plötsligt blivit populära turistmål. Personligen valde jag att inte besöka någon favela, men många andra turister vittnar om att det är en alldeles speciell upplevelse. Mycket beror dock på vilken typ av guide man har så det rekommenderas att man undersöker de olika alternativen innan man bestämmer sig.
 
En klocka ringer och annonserar att den sista kabinbanan för dagen nu ska avgå. Dagen börjar lida mot sitt slut och nere i staden skruvas musiken upp och öl och mat dukas upp. Jag bestämmer mig att promenera nedför kullen och njuta av utsikten lite till. En halvtimmes vandring senare tumlar jag ut från den tropiska skogen och styr stegen mot Praça Gral Tibúrcio för att hinna med bussen hem. Hem till hostelet. Hem till ryggsäcken. Hem till Rio.

5 upplevelser du inte får missa i Rio de Janeiro!

• Pão de Açucar – Sugar Loaf Hill på engelska och bortsett från Cristo Redentor Rios bästa utsiktspunkt. Två kabinbanor transporterar folk till toppen, för de som vill spara pengar kan man dock välja att gå den första sträckan. Biljettpris cirka 150 kronor, buss.
  
• Streetparty i Lapa – Rio är världens bästa feststad och streetpartyt i Lapa är Rios bästa fest. Taxi är billigt och rekommenderas för säkerhetsskull nattetid. Drinkar och öl cirka 20 kronor, inträde på klubbar cirka 50 kronor (ofta gratis för tjejer).
  
• Strandlivet – ett besök på Copacabana och Ipanema handlar inte bara om bad, surf och solbränna. Brasiliansk beachkultur är något alldeles extra och att studera människor är ett heldagsnöje.
  
• Santa Teresa – mysigt bostadsområde där gränserna mellan stad och skog suddats ut. Gula spårvagnar går uppför kullen från centrum, ta tunnelbanan till stoppet Carioca.
  
• Cristo Redentor – den enorma Kristusstatyn har länge renoverats, men platsen är mer värd att besöka för utsiktens skull. Jordskred kan orsaka problem för trafiken, men oftast trafikerar en bergbana och taxis sträckan upp.

• Rio har en modern och relativt billig tunnelbana som enkelt tar dig runt i staden. Tunnelbanan är i allmänhet säker även nattetid. Route taxis trafikerar större gator, framförallt de breda avenyerna längs med havet. Bussar trafikerar större delen av staden och stoppas med en viftning vid speciella busshållplatser.
  
• Maracanã stadion annonseras ut som världens största fotbollsarena, men för de som besökt större arenor i Europa är det något av en besvikelse. Det är sällan fullsatt och biljetter via hostels säljs till kraftigt överpris. Kul grej för fotbollsfantasten, men inte en av Rios bättre sevärdheter.
  
• Det brasilianska köket lämnar tyvärr en del att önska och det är svårt att hitta bra mat i Rio, ännu mindre bra mat till budgetpris. Mitt tips: mer drinkar, mindre mat.