Rio de Janeiro

I denna artikel skriver Thomas om sina funderingar kring storstaden Rio de Janeiro som han besökte för två år sedan. Förutom personliga reflektioner skriver han även om de vanligaste turistattraktionerna i staden, och livet och pulsen hos dess invånare.

Häromdagen lyssnade jag på min Ipod. Den var på random, det vill säga alla 888 låtar blandas runt hur som helst. Jag satt på bussen på väg till jobbet en ganska grå och tråkig oktobermorgon. Tänkte mest på hur stressig dagen skulle komma att bli, och jag var inte särskilt inspirerad till att göra något överhuvudaget. Då plötsligt kom det en låt som jag har ett särskilt förhållande till. De rytmiska, mjuka trummorna, det snabba fingerspelet på en spansk gitarr, den taktfasta basen.

Allt var precis så som jag mindes det. Jag minns känslan av att vara på väg. Jag minns det stora landskapet susa förbi utanför bussfönstret. Jag minns de små byarna vi passerade. Jag minns hur vi fick byta buss mitt i natten på grund av tekniska problem. Jag minns människorna och lukten. Jag minns precis hur det kändes att sitta där mitt i natten, med ”Deidres Samba” av Cornelis Wreeswijk i hörlurarna. Jag var på väg till Rio de Janeiro!
 
Mellan playa de Flamenco och det fagra Ipanema, finns de rikas heta stränder, men dom fattiga i Rio bor högt över alla andra sjunger Cornelis, och detta tycker jag är väldigt starkt i Rio de Janeiro. Klasskillnaderna är väldigt tydliga, nere i centrum skjuter de mäktiga skyskraporna och höghuskomplexen upp i skyn medans de fattigare områdena börjar när bergssluttningarna tar vid. Och ju högre och högre upp man kommer på kullarna desto fattigare blir det.

En gång stod jag och tittade upp mot alla favelor (kåkstäder) och fick en kuslig tanke. Jag tänkte att jag stod mitt i ett sjukt skådespel, där vi var skådespelarna och publiken var de fattiga på alla bergssluttnigarna. Jag såg framför mig en pojke i 10-års-åldern, smutsig med lappade, småtrasiga kläder. Han står framför sin familjs lilla hus som i stort är ett skjul med ett kök och ett litet sovrum med bäddar för mamma och fyra barn. Den lilla pojken, med stora runda ögon och sitt magra solbrända ansikte tittar ner mot de höga skyskraporna som påminner om stora legobitar där dom står i den stekande hettan.

Han tittar ner mot alla bilar och myllret av människor, mot Copacabana och Ipanema där soldyrkare ligger och trycker på de folktäta stränderna. Han ser mot sockertoppen, där turisterna åker med linbanan upp för att titta ut på den magnifika staden. Pojken ser drömmande ut, som om han hoppas att just han någon dag ska tillbringa sin vardag där nere, med ett fast jobb, någonstans i det stora myllret. Istället för att, som nu, försöka skaffa sig ett drägligt liv uppe i slummen, bland vapen och narkotika. Att just han, tillsammans med många jämnåriga kamrater hamnar i olagliga och farliga situationer är ingen slump. Det handlar om att överleva.
 
Just detta är något man måste vara medveten om. Man ser gatubarn i Rio. Många gatubarn. Ofta drogpåverkade och irrandes runt längs gatorna, mer eller mindre påverkade av allt möjlig skit. Det är givetvis svårt att titta bort när ett litet barn kommer fram, sträcker fram handen och ber om en liten peng. Hur ska man ställa sig till detta?  Det är en olustig situation, det lilla barnets ögon tittar på en likt en ledsen hundvalp.

Okej då. Man tar fram lite pengar, lägger dem i handen på den lille, och ser hur hon/han traskar vidare i storstadsvimmlet. Hur pengarna spenderas, hur framtiden blir, hur det nånsin kommer gå för det lilla barnet kommer man aldrig få veta. Tyvärr är det kanske tur att man förblir omedveten. Vad vet jag? I vilket fall känner man sorg och tacksamhet på samma gång. Tacksamhet för att man får och KAN komma till staden där alla dessa barn har sin vardag. Och sorg för att barnen ska ha denna vardag.
 

Vi besökte Rio i oktober när sambaorkestrarna hade börjat öva inför den årliga karnevalen i februari. Och det märktes att staden har puls! Tempot var högt och människorna passionerade i sin samba. Det har sagts att det inte finns en enda brasilienare som inte har rytmen i blodet. Ibland kan man verkligen tro att detta är sanningen. En lördagkväll bestämde jag och mina två reskamrater oss för att tillsammans med kompisar från vårt boende besöka stadsdelen ”Lapa”. Jäklar vilken kväll det blev! Hela gator med festande folk, tokbillig caipirinha i vartenda gathörn, den ljumma kvällen. Så kan man i korthet beskriva en afton i Lapa.

Efter ett antal drinkar, och ett väldigt (p.g.a. knackiga språkkunskaper från båda håll) roande samtal med två äldre gentlemän från staden gled vi in i en stor industrilokal där vi hörde att sambamusiken dunkade högt. Man kan ju inte missa en sambakväll när man är i Rio tänkte vi! När vi kom in i lokalen stod en stor sambaorkester längst fram och framför på det tillfälliga dansgolvet dansades det hej vilt! Det märktes nog ganska väl att vi inte dansat samba innan, men den spontana glädjen i musiken, rytmerna och dansen gjorde detta till en kväll som vi sent glömmer.

Helt fantastiskt vad lite spontanitet och musik kan göra! Ett lysande exempel på hur en fest kan gå till på en annan kontinent. Helt olikt de ”styrda” klubbarna i Europa och andra västerländska länder med åldersgränser, dresscode och inträdesavgift. I Lapa fick alla vara med!
 
Den kändaste av alla i Rio är Jesus. Den gigantiska statyn som tittar ut över staden och dess underbara omgivning med glittrande hav, gyllenbruna stränder och gröna berg som ramar in staden. Utsikten från platsen där statyn står är helt underbar. Man har hela staden under sina fötter och man kan stå och häpnas länge. Att från ovan se en stad som ungefär har lika många invånare som Sverige är mäktigt! Riktigt mäktigt!
 
Förutom ovannämnda saker kan man göra mycket. Man kan åka upp till den berömda sockertoppen, besöka och se en fotbollsmatch på en av världens största arenor, Maracana. Sola på kanske världens kändaste strand, Copacabana. Eller varför inte bara strosa omkring i storstadsdjungeln? Det finns hur mycket som helst i en sån här stor stad.
 

Men varför gillar jag denna stad så väldigt mycket? När jag tänker efter noggrant finner jag inget  särskilt svar. Det finns inget speciellt jag kan sätta fingret på. Men det är något mytomspunnet med Rio. När man hemma berättar om sina äventyr i Sydamerika rycker många till när man säger att man besökt Rio. ”Åh, Rio, fan va häftigt! Hur var det? Blev du rånad?” Och kanske är det just det här med att Rio har ryktet att vara en av världens farligaste städer.

Och visst, så kan det förvisso vara. Men det är inget man går runt och tänker på. Givetvis gäller, som alltid i en storstad, sunt förnuft. Och man blir varnad. ”Gå inte själv efter mörkrets inbrott”. ”Ta alltid taxi hem efter ni festat!” Om man följer lokalbefolkningens råd, har sunt förnuft och tänker innan man handlar klarar man sig i Rio utan några större bekymmer. Visst händer det att turister blir rånade, utsatta för stölder och på andra sätt råkar mer eller mindre illa ut.

Och visst hörde man skräckhistorier om hur det kan gå. Men jag är av åsikten: res med sunt förnuft, lyssna till lokalbefolkningens råd och allt ska bli bra! Hur kul är det att resa (och leva överhuvudtaget för den delen) om man går runt och oroar sig dagarna i ända? Kan låta lite naivt i vissas öron, men jag har inte fått motsatsen bevisad ännu.
 
En annan sak som folk tycker är häftigt är samban, karnevalen, festen och stränderna. Allt det här kan sammanfattas med orden puls och passion. Och när jag tänker efter ordentligt. Det är dessa två ord som gör att jag älskar Rio de Janeiro. Staden lever, pulserar, kokar och lämnar efter sig en känsla av ”Wow”!
 
Om jag nånsin återkommer till Rio vet jag i nuläget inte. Mitt liv ser annorlunda ut och det är mycket som lockar, men om jag vill känna den där känslan igen, som jag hade på den där bussen, den där gången, sätter jag på mina hörlurar och lyssnar på ”Deidres Samba” om och om igen!