Sex dagar och 170 mil på Amazonfloden

Så mystiskt och hemlighetsfullt, nästan overkligt. För mig har Amazonas alltid känts som ett slags avlägset sagoland. Det närmaste jag kommit var väl när man fick följa med i något actionladdat Tintin-äventyr.

Den här gången är det dock jag själv som står där på kajen, redo att mönstra på båten som långsamt ska ta mig rakt västerut in i mörkaste djungeln. Framför mig har jag 170 mil och sex dygn på regnskogens pulsåder – Amazonfloden.

Skepparen visar mig två långa stålrör i taket där jag knyter fast min hängmatta. Det blir min sovplats för de kommande nätterna. Helt klart lyxigt med 360 graders havsutsikt och med en fläktande djungelbris dygnet runt. Dryga hundratalet passagerare dinglar precis som mig, uppradade i sina kojar på de två sovdäcken. Det är så tätt att man krockar med grannen om man inte gungar i fas. Trångt, men med fördelen att det är oundvikligt att bli bekant med den bredvid. Och det slår aldrig fel, brasilianarna är verkligen nyfikna och inleder en konversation vare sig det handlar om vädret eller det senaste fotbollsderbyt.
 

Någon reser för att hälsa på släkten, en annan för att börja ett nytt jobb, och en tredje ska åka hem med sin sprillans nya tvättmaskin. Från Belém ute vid kusten, till Manaus mitt inne i Amazonas, är floden det bästa sättet att ta sig fram på för de flesta av lokalbefolkningen. I biljettpriset ingår, förutom själva resan då, tre mål mat om dagen och en helt otrolig upplevelse längs vägen.
 
Kajutan tuffar stillsamt iväg i gryningen. Någon ringer i klockan nerifrån mittdäck, vilket betyder matdags. Frukost serveras i form av en bit vitt bröd och ett otroligt översötat kaffe som skulle ge varje tandläkare en hjärtattack. Belém försvinner sakta i bakgrunden och snart är djungel och vatten det enda som omringar oss. Lutad mot relingen hör jag Amazonas vakna till liv.
  

Slappar man inte i hängmattan tillbringas den mesta tiden uppe på soldäck. I baren visas såklart en ”novela” – den överdramatiserade brasilianska såpoperan. När båten svänger försvinner dock bilden, men blixtsnabbt är en kille där och rycker vant i de två repen som leder upp till parabolantennen ovanpå styrhytten. Bilden är tillbaka och alla kan andas ut. Några andra fördriver tiden med det superpopulära dominospelet. De smäller brickorna högljutt i bordet. Kanske ett försök att göra spelet till en machosport, men som inte riktigt lyckas.
 
Framåt kvällen vevas ljudanläggningen igång och övre däck förvandlas till dansgolv. Ur högtalarna strömmar forrón, en poppig och ganska intim pardans. Alla dansar med alla i den kolsvarta, stjärnklara natten. Ibland får jag flashbacks till någon sliten gammal finlandsfärja, men med skillnaden att här finns en stolthet och genuinitet.
 

Under resans gång stannar vi till vid några utvalda hamnar. Båten funkar också som transportfirma och lastar av och på allt från bananstockar till tegelsten. På kajen står försäljarna och kränger frukten de plockade i trädgården imorse. Utbudet är något som Konsums fruktdisk bara skulle kunna drömma om. Vi provar Açaí, Amazonas egna specialitet som mest liknar en mörkbrun, halvsmält isglass. Smaken är inte helt lätt att placera, men påminner någonstans om banan, och gör dig beroende redan efter den första portionen.
 
Sex dagar senare når vi till slut Manaus – miljonstaden mitt i Amazonas som inte är något annat än ett trist betongkomplex. Aporna och alligatorerna har packat väskorna för länge sedan, så för att överhuvud ha en chans att se något djurliv får man bege sig inåt på någon av de mindre bifloderna. Ju längre bort, desto bättre.
 

Sex dagar på båt är inget för den rastlöse. Ombord får man underhålla sig bäst man vill, läsa sin bok, socialisera med de andra eller kanske bara avnjuta lugnet som Amazonas sprider. Det är detta som är det häftiga med att bara flyta med floden och bara suga in allt runt omkring. Att bara ligga där i hängmattan och tänka på vart man befinner sig räcker ganska långt bara det.  

7 kommentarer på Sex dagar och 170 mil på Amazonfloden

  1. Birgitta

    Kul att läsa… och lite nostalgiskt… Jag reste själv från Benjamin Constant i innersta Brasilien (på andra sidan floden från södraste Colombia) via Manaus och hela vägen ut till Belém vid kusten. Det tog två veckor. MYCKET lärorikt; spännande vardagsliv längs floden; byliv & äventyr om vartannat. Det var långt, långt innan knarkbaroner, guldletare, skogsexploatörer och vägbyggare invaderade djungeln. Men det var på gång, redan då för länge, länge sen… 1971.

  2. Johanna

    Låter underbart du! Jag ska till sydamerika om två månader, och en tur på amazonas är planerad.. Har du lite mer information? Vad kostar det? Vartifrån åker man? Ha det bra! /Johanna (flennis@msn.com)

  3. Gull-Britt Berg

    Undrar sam sak som johanna var från åker man? vad kostar de?
    Åker nämligen den 3 nov till Brasilien

  4. Jacob Petersson

    Härlig reseberättelse! Jag ska själv i vår åka från Manaus till Iquitos i Peru på Amazonfloden. Skulle behöva lite tips, men du åkte inte längre än till Manaus va?

Svara till