Jordbävning 7.6

Sedan augusti bor och studerar jag i Puntarenas på stillahavskusten i Costa Rica. Den femte september klockan 08.42 skedde den andra kraftigaste jordbävningen i landets historia.

En vanlig onsdagsmorgon. Klockan är strax efter halv nio och läraren Melissa har precis börjat strukturera upp grupper av oregelbundna verb i pretérito på tavlan. Vi stirrar grubblande på den vita tavlan med morgontrötta ögon. Plötsligt börjar golvet under mig vibrera och jag hinner tänka att det måste vara en enorm grävmaskin utanför huset som bryter upp asfalten innan Melissa tystnar.

Hon går mot dörren, öppnar den och tittar ut i korridoren utan att säga någonting. Golvet har gått från att vibrera till att skaka och bänkarna har börjat göra detsamma. Jag följer henne med blicken samtidigt som jag märker att hela huset skakar. Melissa säger fortfarande ingenting men vinkar åt oss att komma till dörren. Hela klassen trycker sig mot dörrposten och håller om varandra. Vi kan inte avgöra om vi skakar på grund av jordbävningen eller av chocken.

Cirka en minut, som snarare känns som tio, passerar innan Melissa säger åt oss att gå ner för trappan och samlas utanför skolan. Världen snurrar. Korridoren beter sig som en båt på stormigt vatten. Jag vet inte om mitt balanssinne spelar mig ett spratt eller om skakningarna övergått till gungningar när jag vinglande tar mig nerför trappen.

Jag hittar min vän, Ellen, direkt utanför skolan. Jag ler och säger åt henne att vara lugn. Hon säger inget, men tar min hand och jag vet vad hon tänker. Vi tittar på havet och funderar på hur lång tid vi har på oss. Lärarna försöker använda sina mobiltelefoner men nätet fungerar inte. Några sätter sig i bilen och slår på radion.

Studenterna från Nevada och Kalifornien skrattar och säger att sådana här saker sker hela tiden hemma. Andra pratar om huruvida vi behöver evakuera till bergen eller inte. Efter 20 minuter eller liknande får vi informationen att dagens lektioner är inställda och att vi bör gå hem, lyssna på radion och bunkra konserver och stearinljus. Butikerna har hunnit stänga och vattnet sluta fungera.

Jag och Ellen går till grannfamiljen där vi blir informerade att skalvet mätte 7.6 på Richterskalan och att tsunamivarningar har gått ut längst med hela kusten. Vi bestämmer oss därför för att åka med dem till en närliggande by i bergen, Esparza. Trots att jag generellt har huvudet med mig i kaotiska situationer var packningen inför evakuering inte det lättaste jag gjort. Jag kastade ut skolböckerna ur ryggsäcken och slängde istället ner en långärmad tröja, diverse mediciner, en tändare, tre dosor snus, kex, dator, kamera, telefoner, pass och pengar. Senare insåg jag att mat, tamponger, underkläder, filt och ficklampa även borde vara saker som man tar med sig i sådana här lägen.

Vi var ca tio stycken som tryckte in oss i en minibuss och började köra ut ur Puntarenas. Om man inte åker med båt från ”Punta” finns det bara en väg ut och det var fler än vi som hade tänkt ta det hållet. Långa köer bildades och tillhörande trafikolyckor inträffade. Trots detta flöt trafiken smidigt, folk verkade hålla sig lugna och vi var ute ur staden efter dryga 25 minuter. Dessa 25 minuter kändes dock som en evighet där vi satt i bilen och tyst stirrade på havet med ordet ”tsunami” ekandes i huvudet.

På vägen passerade vi sjukhuset där alla patienter blev evakuerade och hus som delvis rasat ihop. Sjukhusets våningar två till åtta blev helt förstörda. Vi såg att delar av byggnaden hade kollapsat och att dess fönster var utan glas. Idag, en dryg månad senare, är byggnaden fortfarande övergiven. Hemma hos oss föll en del småsaker i golvet och gick sönder. I skolan rasade delar av kontoret ihop men i övrigt verkade det mesta vara intakt.

I Esparza tillbringade vi tiden med våra tico- (costaricanska) vänner i en park medan vi väntade på att el, telefon och internet skulle fungera igen. Det dröjde inte länge innan Costa Rica var tillbaka på banan med både telefonlinjer och internet. Vi lyckades även hitta gratis wifi i parken där vi satt och kunde således snabbt höra av oss till nära och kära i Sverige. Costa Rica fortsätter att förvåna med dess ordning och struktur. Folk är vänliga och hjälpsamma, trafiken flyter smidigt och internet, el och vatten fungerar allt som oftast.

Jag, Ellen och Jealeska tillbringade hela dagen i parken, shoppade och åt pasteles de papas (lokala empanadas med potatis). Vi försökte även hålla oss uppdaterade på nyheterna angående efterskalv. Tsunamivarningen drogs tillbaka redan efter en timme men det kändes ändå inte bra att återvända till havet så snart efteråt. Klockan 17.00 bestämde vi oss dock för att ta bussen, innan mörkret skulle komma.

Men när vi kom tillbaka till Puntarenas fick vi reda på att ytterligare skalv hade inträffat och nya tsunamivarningar hade gått ut. En klasskompis skrev att deras familj skulle åka tillbaka till bergen över natten och jag och Ellen bestämde oss för att göra detsamma. Vi vilade ut på ett hotell i Esparza och missade därför att lektionerna skulle ske som vanligt morgonen efter, trots att byggnaden var utan el och under reparation.

I Puntarenas blev inte mycket förstört. Det var främst elektricitet och vatten som påverkades och det dröjde några dagar innan vattnet fungerade som vanligt igen. Runt epicentrum i Sámara och halvön Nicoya däremot rasade vägar och hus ihop eller fick stora skador. Totalt fick runt 1000 hus någon typ av skada och 60 blev helt förstörda.

Jordbävningen beräknas vara den andra kraftigaste i Costa Ricas historia med sitt mått på 7.6 och längd på 1.30 minuter. Tack vare att Costa Rica är van vid jordskalv konstruerar man husen på ett särskilt sätt och således klarade sig många från skador. Endast två dödsfall rapporterades och ett 70- tal skadades. Dock är ett stort antal familjer i provinsen Guanacaste fortfarande utan bostäder och bor i tält i väntan på hjälp från regeringen.

Som en konsekvens av jordbävningen skedde även ett vulkanutbrott i Nicaragua (San Cristóbal) tre dagar senare, där 3000 personer evakuerades. Centralamerika ligger precis vid tre kontinentalplattor som rör sig åt olika håll och därför hör regelbundna skalv till vardagen. I skrivande stund skedde en gungning på ett par sekunder. Det hela är dock över innan man ens hunnit förstå varför man känner sig yr.