Den gömda pyramiden på El Puñay

Sara fick i Ecuador chansen att vara med om något unikt. Som en av de allra första besökarna klättrade hon upp och övernattade på en urgammal okänd pyramid, och var dessutom med om en religiös ceremoni uppe på toppen. Läs hennes intressanta berättelse här.

Att få se och upptäcka något nytt är en dröm för många resenärer, men som bekant finns det inte särskilt många skrymslen av världen som ännu inte utforskats, och det förblir därför en fantasi för de flesta.

Av en händelse kommer jag under en resa i Ecuador i kontakt med Wladimir, en student från Riobamba som nyligen återvänt till landet efter att ha bott på Nya Zeeland i flera år. Hans stora passion är att visa sitt hemland för folk och berätta om dess historia och han planerar en framtid som ekoturistguide.

Wladimir berättar för mig att hans lärare, Christian, har upptäckt en gömd pyramid på ett berg i centrala Ecuador. De är restriktiva med att ta med folk dit, men Wladimir och Christian ska snart bege sig dit för att fira höstdagjämningen och erbjuder mig att följa med. Jag vet inte vad jag ska tro; en hemlig pyramid låter för bra för att vara sant och jag undrar om det verkligen kan stämma, men som jag ser det har jag inget att förlora och jag kommer fram till att det inte är ett alternativ att tacka nej.

Berget El Puñay ligger i utkanten av en sömnig by mitt ute i ingenstans, och tills för några år sedan var det ett berg som alla andra. Christian, historieintresserad hobbyforskare, bestämde sig för att utforska El Puñay och upptäckte till sin stora fövåning att toppen inte alls har en naturlig form. Han undersökte området och tog mått kors och tvärs. När han matade in all information i AutoCAD, ett datorprogram för att producera ritningar, så framträdde en skiss av en pyramid i form av en papegoja – en välkänd symbol i Andeansk religion.

Platsen undersöktes närmare av arkeologer som kom fram till att pyramiden är cirka 4000 år gammal, men man vet inte vilken av de många folkgrupper som levde i området på den tiden som har byggt den. Upptäckten blev uppmärksammad i pressen och det dröjde inte länge innan diverse turistföretag visade sitt intresse. Historiska ruiner är alltid ett stort dragplåster och man diskuterade möjligheten att bygga en väg uppför berget för att kunna köra turister till toppen. Kort därefter bestämdes det att det inte skulle göras någon fullständig utgrävning – istället skulle man låta pyramiden förbli som den är; begraven under gräs och buskar. Med det beslutet svalnade turistföretagens intresse lika fort igen, och sen dess har platsen mer eller mindre fallit i glömska. Pyramiden finns inte med i några broschyrer eller guideböcker och numera är det enbart Wladimir som tar med folk upp dit då och då. Gruppen jag ingick i är bland de första som någonsin varit där.

Efter att Christian upptäckt pyramiden blev han officiellt invigd som ”wise man” i traditionell Andeansk religion och undervisad i dess tro, ritualer och ceremonier. De lokala prästerna tror att Christian blev utvald av högre krafter och att berget ”öppnade sig” för honom så kunde se pyramiden.

Dagen före höstdagjämningen åker jag alltså till Riobamba och möter upp Wladimir och resten av gruppen. På kvällen äter vi traditionell Ecuadoriansk middag tillsammans och sedan sover vi allihopa över i Wladimirs hus.
Klockan fyra nästa morgon stiger vi upp för att ta bussen, och några skumpiga timmar senare är vi framme i den lilla byn vid foten av El Puñay. Vi blir upphämtade av en flakbil och körda sista biten på en slingrande grusväg. Från flaket på bilen pekar Wladimir på toppen där pyramiden ligger, och alla får ett uttryck av smärre shock i ögonen och undrar simultant hur i hela friden vi ska ta oss upp dit.

Grusvägen tar slut framför ett litet hus, och där hoppar vi av för att äta frukost. Vi hyr åsnor av familjen som bor i huset och låter dem ta större delen av vår packning upp på toppen i förväg. Vandringen uppför berget är brutal och det tar oss fyra timmar av klättrande i hisnande uppförsbacke och stekande sol att nå den 3200m höga toppen. Christian går sist i ledet och stannar till då och då för att spela på sin flöjt eller slå på sin trumma så att andarna i berget ska veta att vi är på väg.

När vi äntligen når toppen står vi en bra stund och beundrar utsikten, pustande och hänförda. Vi slår snabbt läger och sedan är det dags för ceremonin. Vi sitter i en ring, barfota trots kylan, och röker tobak inrullat i majspapper. I mitten av ringen ligger en duk fylld med symboliska offergåvor i form av frukt, nötter och dricka. Christian talar långsamt och länge om Andeansk historia och vikten av att föra tron och traditionerna vidare till framtida generationer. Han utför diverse ritualer medan vi andra tysta tittar på, och en skål med Chicha (traditionellt Ecuadorianskt hemmagjort vin) skickas runt till alla.

Det börjar regna och blåsa och vi sitter snart och huttrar trots fleecejacka, mössa och vantar. Christian har bara på sig en tunn tunika och han fryser så att han skakar, men han är så uppslukad av en bön att han inte verkar märka det själv. Det spelar ingen roll att jag inte delar Wladimirs och Christians tro; hur som helst är det en intensiv upplevelse att närvara vid en helig ceremoni och vara bland människor som är djupt religiösa och helt går upp i vad de gör.

Efteråt firar vi genom att äta upp alla offergåvor. Trots att vi alla är fullständigt utmattade tar det en bra stund innan vi somnar på kvällen. Det känns både underligt och spännande att ligga och sova på toppen av en flera tusen år gammal pyramid mitt ute i ingenstans. Under natten blåser det kraftigt och trots att vi är tre vuxna inuti tältet känns det stundtals som om det ska ryckas med i vinden.

Nästa morgon vaknar jag i gryningen med magont och illamående. Christian menar att det är ceremonin som orsakat det; har man något inom sig som behöver komma ut så har situationer och platser med stark andlig anknytning en tendens att driva fram det. Flera akuta toalettbesök senare står det i alla fall klart att jag har drabbats av någonting; huruvida det är en psykisk eller fysisk bakterie kan man spekulera i bäst man vill.

Efter att vi har ätit frukost går vi en lång runda uppe på toppen. Vi får en noggrann guidning av de olika delarna av pyramiden och Christian pekar, visar och förklarar. För den oinvigde ter det sig bara som vilka kullar som helst, men när man står med ritningen i handen och vet vad man letar efter är det plötsligt uppenbart.

På två ställen sticker det ut en stor stentass ur marken, vilket får en att undra just hur många statyer och stenformationer som finns där under allt gräs. Vi hittar även rester av krukor och kärl, och det känns lätt overkligt att stå och hålla bitar av urgammal historia i sin hand, saker som man är van vid att se i låsta glasmontrar på museum.

Framåt förmiddagen packar vi ihop lägret och tar oss ner för berget igen i rasande fart längs de löjligt branta stigarna. Efter att ha svalkat oss i skuggan ett tag blir vi hämtade av flakbilen och körda till byn där vi tar bussen tillbaka till Riobamba.

När det är dags att säga hej då tackar vi Wladimir och Christian för allt. Att se pyramiden var en upplevelse i sig, men det här är dessutom enda gången utomstående människor med olika nationalitet har deltagit vid en ceremoni på El Puñay, och det känns sannerligen häftigt att vara de första som har fått vara med om det.