En pessimistisk cynikers resa genom Ecuador

Såsom varande ”backpacker”, dvs en person som är ute och reser och har alla sina saker i en ryggsäck, känner man ibland att man har förväntas vara på ett visst sätt, samt kommer på sig själv med att förvänta sig saker från andra, helt omotiverat. Exempelvis förväntas man, hemifrån, att ha kul – men inte för kul – då kan ju polarna bli bittra och avundsjuka, och det vill man ju inte. Och så förväntas man åka runt som en tok och Uppleva saker och njuta som om det vore ens sista dag på jorden.

Dessutom ska man tycka att allt är skitkul och alla människor man träffar ar jätteintressanta, annars är man dålig.Jag tycks misslyckas med det mesta. Jag är bara en cyniker med ryggsäck.

Jag antar att vi kände det redan då vi skakiga och aptrötta klev av planet i Quito, darriga från att ha släpat vara väskor och sovit i iskylan på Arlanda natten innan. Nar vi skakade oss iväg till en taxi och tog oss till första bästa hotell, där vi (som jag alltid gör första tiden jag är ute och reser) undrade vad i H*VETE jag håller på med, varför ar jag så jävla sjuk i huvudet, varför kan inte jag nöja mig med en charter till Kreta som vanligt folk? Det var där någonting började. Vår resa naturligtvis, men det var någonting mer också. Nu var vi backpackers. Nu var vi On The Road, Kerouac style, och vi måste bevisa nu att vi är lika coola som vi absolut inte kände oss.
 
Sedan tar det naturligtvis inte speciellt lång tid att glida in i Flowet, man flyter runt som en fisk i vattnet, träffar nya människor varje dag och upplever diverse underbara saker.

Men vänta lite nu – det ar ju faktiskt inte bara så det funkar! Missförstå mig rätt, jag älskar verkligen att resa. Det är bland det absolut bästa jag vet. Jag älskar att se nya ställen, käka ny mat och träffa folk från hela världen. Men, som har framkommit av vissa kommentarer till min dagbok, fast jag älskar det så är jag inte dummare än att jag ser att det finns vissa baksidor med det hela, och jag ar hyfsat trött på att läsa alla romantiska reseberättelser om hur fullkomligt UNDERBART det var HELA TIDEN, förutom vissa roliga incidenter, typ vi fick skaldjur i maten fast jag är allergisk, eller taxichaffisen tog för mycket betalt en gång – helt tokigt. Hihi!
 
Sanningen att säga är det här; det är inte alls alltid underbart att resa. Ibland suger det. Jag älskar Ecuador, men jag hatar att packa min ryggsäck full med all min skit som aldrig vill få plats. Jag hatar att springa runt hungrig så jag skakar och försöka hitta ett matställe (ett enda!) som serverar saker utan kyckling och kött i, eftersom jag är vegetarian. Bussarna må ha sin charm, men de är alltid antingen så varma att man smälter bort eller så kalla att man förfryser, oftast både och beroende på under hur stor del av dygnet man sitter på dem. Jag hatar att tvätta håret i iskalla duschar och att springa runt, framåtböjd som en gammal kärring under min enorma ryggsäck och hitta ett hotell tillräckligt billigt för min anorektiska plånbok.
 
Ecuadorianerna är trevliga, mycket trevliga i många fall, men det gör inte att jag tänker böja mig framåt och kyssa dem därbak och börja ägna mig åt exotism. Bara så att ni vet, systrar och broder, exotism är lika fel och lika missvisande som rasism, lär dig sederna istället (iallafall lagom mycket) och ta folk för vad de är -individer och inte automatiskt bra eller dåliga bara för att de råkat födas i Ecuador.
 
Men det jag egentligen hade lust att skriva om är backpacker-tävlingarna. För eftersom jag reser med ryggsäck och inte har pengar nog att bo på schyssta hotell för, så räknas jag automatiskt in i kategorin backpackers. Det är okej, jag gillar ordet. Nästan som en modern tids vagabondhippie som är ute och flyter och letar efter den Perfekta Vågen eller så. Men jag är mindre förtjust i tävlingarna.
För mer eller mindre varje gång jag träffar på andra resenärer i ungefär samma situation som jag, men som ändå inte är människor jag skulle umgåtts med hemma, så börjar samma gamla visa och tjat i form av:
 
*Hur länge har du varit ute? (det har är väldigt viktigt, för enligt vissa mycket kvalificerade bedömare så är man ingen riktig backpacker om man är ”ute” i mindre än ett halvår. Frågan måste dessutom ställas på ett hetsigt och alldeles för nyfiket sätt)
 
*Vart har du varit? (för att klargöra om du bara är en vanlig turist eller en ”riktig” backpacker, dvs en sån som åker till ställen där det inte finns någonting annat än ett gäng hyddor och en bensinmack som inte säljer bensin, för det är mycket mer äkta än att hänga där det finns andra turister)

*Vad betalar du för ditt hotell/din lunch/din tröja/ditt armband/din CD-skiva? (Va? Betalar du SÅ mycket? vi behöver bara betala det här. haha!)
 
*Har du blivit rånad? (riktiga backpackers blir rånade, men bryr sig inte ett skit om det. Alternativt – den andra sortens backpackers som ofta inte har varit ute lika länge – de är immuna mot att bli rånade, eftersom de vet hur man gör och kan gå runt aspackade mitt i slumområdena på nätterna med en 50 000 kronors kamera om halsen -om de inte varit för alternativa för sådana kameror förstås- och klara sig, för de har rätt attityd)
 
Och om man tillhör den patetiska skalan som inte alltid orkar stå och deala om en dollar hit eller dit utan tycker att det kan vara mer eller mindre skitsamma, så är man ute ur leken. Vi kunde lika gärna ha satt en stämpel i pannan som det står ”LOSER” på i deras ögon, för vi är inga riktiga backpackers. Vi hade ingen lust att klättra hela vägen upp på Cotopaxi i hagelstorm, och vi hade ingen lust att göra fyra-dagars hike i skogen. Därför är vi, till skillnad från dem, inte Riktiga backpackers.
 
Dessutom stör vi oss vansinnigt på busschaffisar som släpper av en ute i ödemarken mitt i nätterna, på att bli lurade på pengar och så tycker vi det är najs att käka på bra restauranger och ta en varm dusch emellanåt.
 
Men det mest provocerande vi råkat yttra här, är det fruktansvärda påståendet att alla backpackers faktiskt inte är jätteroliga, intressanta människor. De flesta är bara vanliga svenssons som köpt ett par linnebyxor och lite fina armband att ta på sig och tycker att de upptäckt meningen med livet.

De måste fylla sina reseberättelser och vykorten hem med romantiska beskrivningar av diverse Uuuunderbara saker de upplevt och hur Vackert allting är därborta, hur Annorlunda det är, och hur det inte kan beskrivas, bara upplevas. De som är kvar där hemma fattar ingenting. De har missat någonting. Varför? För att de inte vågade berätta hur det verkligen var?

Vi var fula, svettiga, trötta, magsjuka och luktade bajs, vi höll på att längta ihjäl oss efter en ostmacka, ett varmt bad och C.S.I.
 
Om du har orkat läsa ända hit (så är du grym! Och), så kanske du just nu undrar vad som egentligen är Poängen med den har gnälliga brudens artikel. Det är rätt simpelt faktiskt.

Jag bara önskar att alla kunde sluta vara sa pretentiösa och bara låta saker vara som de är istället. Alla gör på sitt sätt, och det som är rätt för någon är inte automatiskt rätt för någon annan.
 
Och den som inte har någon som helst önskan att leva på vitt ris eller klättra 4000 meter i iskyla har ingen lust att vara tvungen att förklara sig varenda dag i flera månaders tid. It’s as simple as that.

(For övrigt var det inte Dig jag skrev om, så om du tog åt dig kanske du ska ta och fundera över din syn på dig själv istället.)
 
Fred och kärlek, systrar och broder!