Med rosa buss genom Sydamerika

MED ROSA BUSS GENOM SYDAMERIKA

Martin Strandberg

Resor med rosa upplägg
Företaget Rosa Bussarna har funnits sedan 1972, grundare är Anders Eriksson. Resor genomförs i Europa, Afrika, Asien, USA och Australien, även jordenruntresor finns på programmet. En resa varar i allt från två veckor upp till två månader, flera olika resor kan också kombineras, då en resa tar slut ansluter nästa. Priset för en två månader lång resa ligger oftast runt 35 000 kronor, pris för utflykter, aktiviteter och viss mat tillkommer. På en resa finns oftast tre bussar och passagerarantalet varierar mellan 50 och 70. Bussarna är ombyggda Scaniabussar, på den större modellen ryms 26 personer och på de mindre 23. Större delen av boendet sker på bussarna, antingen på taket, som görs om till sängplatser, eller inne i själva bussen. Bekvämligheten är alltså begränsad, särskilt då passagerarna ska samsas med varandra och varandras packning. Toalett, luftkonditionering och TV är bara att glömma.
Vissa dagar kan man ha uppemot 1000 kilometer att köra, då dagen övergår i natt är det dags för bushcamp. På svenska innebär detta att bussen parkeras där det finns plats och sen är det läggdags, nästa morgon återupptas färden. Under en sådan ”bussdag” ingår mat. Denna lagas gemensamt av matlagen under matansvariges överinseende. På menyn står ofta soppa eller enklare pastarätter. Då resan börjar kan man välja på taklag eller matlag. Som namnet antyder reser taklagen taket, de som ingår här är befriade från matlagning. Varje passagerare får också ett nummer, alla räknas in då det är dags att ge sig iväg. Resdagar fylls av kallprat, kortspel, festande, läsning, glädje och konflikter. Allt i en salig blandning.
På vissa platser stannar man en längre tid, då sker boende på camping, eller i större städer, på hotell. Från städer och mindre byar utgår ofta utflykter, som till exempel forsränning, djungelturer, ridning med mera. Självklart är det upp till var och en vad de hittar på. Storstäder lockar ofta till allmän flanering och shopping medan mindre orter bjuder på ovan nämnda aktiviteter. Även utflykter till lokala ruiner och sevärdheter brukar finnas att tillgå. Mixa storstad med landsbygd, kultur med party, människor med miljöer, semester med upplevelser och du får en resa med Rosa Bussarna.
Min resa
Den resa jag valde att göra, i november 2004, gick genom Sydamerika. Från Quito i Ecuador, till Rio de Janeiro i Brasilien. Länderna vi besökte var Ecuador, Peru, Bolivia, Argentina, Paraguay och Brasilien.
Efter landning i Ecuadors huvudstad Quito fortsatte vi med bussarna Murre, Bull och Måns, längs krokiga och smala vägar till staden Otavalo. Här hålls sedan 500 år tillbaka en marknad. Allt från ”äkta” Rolexklockor till sniglar, för den gastronomiskt intresserade, fanns att köpa. Upplevelsen bestod inte enbart av souvenirköp utan också i att bara gå omkring i vimlet och se människorna i deras vardag. Nästa stopp i det otroligt vackra Ecuador var Ekvatormonumentet, trots att det var en riktig turistfälla, svindlade tanken att stå vid världens mitt. Härifrån gick vår resa vidare mot huvudstaden Quito. Denna stad var ingen skönhetsupplevelse, den äldre stadskärnan undantagen. Trots detta var det trevligt att bara strosa omkring i Quito och titta på människor, kaféer och barer lockade till besök. Efter Quito satte vi kurs mot den lilla staden Banos, som ligger i skuggan av den mäktiga vulkanen Cotopaxi. Banos lever kring turism och de varma källorna som finns i staden. Härfrån utgick också flera aktiviteter till exempel ridning, forsränning och djungeltur. För egen del valde jag en tvådagars djungeltur. En heldag i den obeskrivbart vackra miljön, följdes av övernattning på en lodge. Allt detta var en av resans bästa upplevelse. Efter ett antal underbara dagar i Banos var det dags att bege sig mot staden Rio Bamba. Efter en lång bussfärd nådde vi vårt mål. Härifrån utgick turer till det som kallas Djävulens näsa. Detta är olika bergsformationer som har form av ansikten. Hit tog vi oss med tåg, färden var kall, hissnande men otroligt vacker. Allt avnjöts från tågtaket. Detta var vår sista ”hållplats” i Ecuador och nu var det hög tid att rikta den rosa motorhuven mot Peru.
Det visade sig inte vara helt problemfritt att komma in i Peru. Kön ringlade sig lång till passkontrollanternas kontor och självklart rådde sydamerikansk ködisciplin. Detta innebär att vissa krav måste tillgodoses för att man ska nå sitt mål. Till exempel vassa armbågar och mycket rymligt samvete gentemot sina medmänniskor. När vi väl hade vår stämpel i passet väntade nästa utmaning. Bussarna måste stämplas in separat och tulltjänstemannen som hade hand om ärendet var ”en aning” påverkad av destillerade och brända drycker. Som så ofta skulle ske under resan, blev vår guide Marco, räddaren i nöden. En kombination av hot, smicker och utskällning ledde till att vi efter bara fyra timmars väntan i gassande sol kunde nå Peru. Under dessa fyra timmar var bussen konstant omgiven av försäljare och svartväxlare. Mer än en blev lurad då falska pengar är vanligt i Peru. Anhalt nummer ett i Peru var badorten Punta Sal, bussresan hit var lång och varm och gick genom en öken som till synes var utan slut. Men tro det eller ej, till slut såg vi vårt mål, Stilla havet. Efter den långa resan var det verkligen på sin plats med två dagar av sol och bad. Campingen vi bodde på visade sig dock ägas av någon lokal motsvarighet till Tony Soprano. Väntetiden på maten var lång, tillgången till varmvatten obefintlig, men omgivningarna vackra. Hungern och väntan till trots blev detta en av resans roligaste upplevelser, i efterhand vill säga.
Nu var det återigen dags att embarkera bussarna för en kortare resa mot Huanchaco. Denna stad är känd för de omgivande ruinerna från Chan-Chan kulturen. Mäktiga palats byggda i sand och vackert dekorerade med dammar sträcker sig över flera kvadratkilometer. För alla historiskt och kulturellt intresserade var detta en upplevelse av stora mått. Ny bussresa stod nu på programmet och målet var Perus huvudstad Lima.
Resan var rena ”öken”, ursäkta ordvitsen, men efter många stekheta mil nådde vi Lima. Hotellet, och då särskilt duschen och sängen, var mycket välkomna inslag. Nio-miljonstaden Lima ligger vackert vid Stilla Havet. De centrala delarna, kring Plaza de Armas, kantas av pampiga katedraler, presidentpalatset och moderna köpcenter. Lima är kontrasternas stad, vackra lyxvillor ligger granne med kåkstäderna. Tiggare och Armaniklädda affärsmän finns sida vid sida i detta myller av trafik och människor. Att åka taxi i Lima är billigt och ett äventyr i sig . Äventyret kan mycket väl bestå i att komma fram levande, filkörning och rödljus är okända begrepp, detta kompletteras av att taxichauffören inte hittar och att man själv inte begriper ett ord spanska. Lima erbjuder också ett stort och rikt uteliv, kaféer och barer frekventerades flitigt. Det var också i Lima som Montesumas förbannelse drabbade samtliga bussar kollektivt, det som på fackspråk kallas turistdiarré Nästan samtliga tillbringade en till två dagar med att pendla mellan toaletten och sängen.
Lima var alltså ömsom vin, ömsom vatten, om man räknar in magsjukan. Efter Lima följde en kortare färd till nationalparken i Parachas, mera känd som ”Fattigmansgalapagos”. Från den lilla byn Parachas utgår båtutflykter till själva nationalparken, som består av flera öar. Fågel – och djurlivet är rikt. Sälar och sjölejon samsas med stora mängder fåglar och fiskar. Tiden i Parachas gick fort och det var dags att lämna kusten för att bege sig inåt landet till staden Ica.
Resan gick genom det nu välbekanta ökenlandskapet. I Ica var det dock dags för något som var allt annat än öken, nämligen pyjamasparty. Den peruanska drycken Pisco provsmakades ordentligt, lite för grundligt för somliga, inklusive undertecknad. Dagen efter hade törsten efter Pisco minskat betydligt, av någon okänd anledning, men det var också dags för en ökentur. Vi äntrade vår Beach Buggy och begav oss ut i öknen, färden kan bäst beskrivas som en berg- och dalbana skapad av ofantliga sanddyner. I turen ingick också att prova på sandboarding. Resultaten var blandade men samtliga blev som barn på nytt, lägg till detta ett landskap, som sin ödslighet till trots, är vackert bortom förstånd.
Med ökenturen i färskt minne övergav vi Ica för nya mål. Målet i fråga var staden Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Dessa linjer, som har form av kondor, papegoja, och fisk, mfl, är utgrävda i ökensanden för mer än 1000 år sedan. Linjerna ses bäst från flygplan och för alla med intresse av historia och kultur blev detta en av resans mäktigaste upplevelser. Staden Nazca kunde man både ha och mista men nu var vi redo för en tvådagars busstur mot staden Cuzco.
Färden mot Cuzco sträckte sig genom landskap som allt mer övergick till att omges av mäktiga, snöklädda toppar. Det bergslandskap vi hade sett i Ecuador tedde sig allt mer till att likna små kullar i jämförelse. Bussarna, och dess besättning, kämpade oförtrutet vidare upp mot högre höjder. Högsta höjden vi nådde var 4300 m och den snabba stigning gjorde att det kändes i både lungor och huvud. För att citera en resenär. ”Nu är vi vildmarken, man kan se kaktusar live” Efter denna strapatsfyllda och långa, men samtidigt mycket vackra resa, kunde vi rulla in i Cuzco. Staden som en gång var Inkarikets huvudstad. Idag lever staden kring den enorma turism som skapats genom att Inkaleden utgår härifrån. Denna led var också vårt stora mål.
Inkaleden sträcker sig över 45 km, genom ett vindlande sagolandskap. Det går att välja en kortare tur, som tar två dagar, men de flesta valde den längre fyra-dagarsturen. Första dagen bestod av några timmars ganska lätt vandring. Omgivningarna bjöd på en imponerande naturupplevelse men det var intet mot vad som komma skulle, detta gällde också själva vandringen. Tilläggas bör också att man bär sin personliga packning men tält och annan utrustning bärs av bärare. De ser också till att tälten är uppsatta när man når lägret och att maten är klar. När man själv flåsande och stapplande tar sig fram, springer en bärare, iförd shorts, T-shirt, och lövtunna sandaler, ledigt om en. Dessutom släpar han på ett 25-kilos gasolkök. Den första dagens lätta vandring kändes i kroppen men tidigt nästa morgon var det bara att ta nya tag och göra sig redo för dag två.
Den andra dagens etapp bestod av trappor, trappor och åter trappor. Branta och långa sådana bör tilläggas. Längs de slingrande trapporna kom man, mer död än levande, fram till målet, Dead Whomens Pass, på 4200 meters höjd. Tyvärr rådde kraftig dimma på toppen men känslan av att befinns sig på denna höjd på klassisk Inkamark var omtumlande och fantastisk. Nu började nedfärden till andra dagens lägerplats. Tyvärr var det minst lika ansträngande att ta sig ner för trapporna, då man hela tiden var tvungen att ”bromsa”. Det blev knappast någon uppesittarkväll när man kom fram till lägret. Efter maten intogs nattläger mycket snabbt, natten var kall men nästa drag grydde klar. Det var återigen dags att bege sig uppåt. Landskapet bestod av vattenfall, ruiner, snöklädda toppar och en grönska som inte ens Tolkien själv kunde ha ”designat” bättre. Många gånger kändes det meningslöst att ta kort, då dessa ändå inte kunde återge upplevelsen. Tredje dagens vandring var den vackraste och tyvärr räcker inte adjektiven till för att beskriva den fullt ut. Efter att ha korsat flera pass och dalar följde den sista biten vandring till tredje dagens lägerplats. Denna vandring bestod av 5000 trappsteg, oavbrutet nedåt. Väl i lägret hägrade, mat, dryck och dusch. På kvällen avtackades bärarna och guiderna och en god middag avnjöts. Nästa morgon väcktes vi tidigt för att via solporten ta oss till Inkaledens mål, Machu Pichu. Solporten doldes tyvärr av kraftig dimma men någonstans i detta gråa töcken låg Machu Pichu och efter en kort vandring hade vi utsikt över den mäktiga ruinstaden. Väl där fick vi en guidad tur av staden och de som hade krafter kvar vandrade också upp på bergstoppen som ligger bredvid ruinerna. Efter rundturen följde en bussresa till staden Aquascalientes, här kunde man bada i varma källor, vilket var mycket välkommet efter Inkaledens mödor. Senare på dagen tog vi oss med tåg tillbaka till Cusco. Nu hade halva resan gått, vilket var svårt att förstå. Intrycken började staplas på varandra och trots att tiden hade gått fort kändes ankomsten till Quito mycket avlägsen.
I Cusco var det dags för julfirande. Självklart kom tomten, i form chauffören av Esbjörn, med klappar. Efter klappar och julmiddag följde en helkväll på Cuzcos barer och discon. Vi lämnade Cuzco för vårt sista mål i Peru, Titicacasjön. Här gjorde vi en utflykt med båt till indianfolken som lever på flytande vassöar. Utflykten var snällt sagt en turistfälla men trots detta var guidningen bra och man fick en inblick i hur dessa indianer lever. Bushcampen som följde bjöd på en kall natt, på morgonen väcktes man till ett busstak täckt av is. Nu hade tiden i Peru nått sitt slut och nästa land på ”listan” var Bolivia.
Inpasseringen till Bolivia gick snabbt och smärtfritt och vi kunde sålunda beträda boliviansk mark. Det stod smärtsamt klart att vi hade kommit till kontinentens fattigaste land. Detta till trots har jag aldrig sett så många glada och stolta människor. Detta sände snabbt funderingar hem till Sverige där man lätt får intrycket att samtliga människor har sålt smöret och tappat pengarna, trots att vi lever i materiellt överflöd. Anhalt nummer ett i Bolivia var staden Copacabana, vackert belägen intill Titicacasjön. Stadens restauranger bjöd på underbara fiskrätter och dagen efter vår ankomst gjorde vi en utflykt till Solön. Platsen där inkaguden Pachamama ska ha fötts. Ön var strålande vacker och omgivningar var som hämtade från Medelhavets Grekland. Vandringen på ön skedde i gassande sol och vandringen i sig kunde man kanske både ha och mista. Efter en lång båtfärd var vi åter i Copacabana och det var snart dags att återvända till bussarna för färd till huvudstaden La Paz.
Väl i La Paz inkvarterade vi oss på hotellet och begav oss ut i denna kaotiska stad. Staden ligger i en gryta och lagom till vår ankomst pågick en enorm marknad i staden. Det som inte fanns att köpa på denna marknad kan inte ha existerat i sinnevärlden. Gata efter gata, kilometer efter kilometer, kantades med stånd där allt från trädgårdsredskap till ”italienska” kavajer var till salu. En stor del av varorna såldes enligt devisen: ”Same, same, but different”. I sann Rosa-buss-tradition kröntes nyåret med en maskerad. Det digra utbudet av varor i La Paz kom väl till pass, alla utklädnader mellan rosa elefant och häxa förekom. Årets sista timmar klingade ut, liksom vistelsen i La Paz. På programmet stod nu en tur till saltöknen kring staden Uyuni.
Ett uttryck säger; ”Alla vägar bär till Rom”, men det gällde definitivt inte vägen till Uyuni, om nu väg är rätt ord i sammanhanget. ”Vägen” bestod av hålor, gropar, grus, damm och ännu mera damm. Dammets förmåga att ta sig in i bussen visade sig vara mycket god, snart täckets allt och alla av ett brunt gruslager. Om det hade funnits budgivning på en dusch hade priset vid detta lag varit mycket högt men precis då läget hade nått botten nådde vi Uyuni. Här var tanken att vi skulle åka ut till saltöknen, vilket också skedde. Huruvida denna upplevelse var värd resans besvär var omdiskuterat men enligt mig var den definitivt det. Tänk dig ett landskap bestående av vitt salt så långt ögat når. Det går knappt att urskilja horisontlinjen och de omgivande bergen återspeglas i saltet. Ord känns otillräckliga i sammanhanget. Efter denna salta upplevelse väntade resan till vår guide Marcos hemstad, Potosi. Tyvärr till viss del via samma väg som tog oss till Uyuni.
Potosi lever till stor del på gruvdrift. Gruvorna är klassade som en av världens farligaste arbetsplatser och under vårt besök i gruvorna förstod man snabbt varför. Gruvgångarna är smala och vindlande. Mellan nivåerna går rangliga stegar av trä och luften är fylld av stendamm. Brytningen sker till stor del för hand av gruvarbetare som lever på en diet av cigaretter, cocablad och 96-procentig sprit. Många gruvarbetare dör innan 30 års ålder pga förstörda lungor. Besöket i gruvorna var lärorikt men skrämmande. Än mer skrämmande blir det när man efter avslutad gruvtur äter en brakmåltid på lyxrestaurang till priset av en svensk hamburgare. Vår tid i Bolivia, detta kontrasternas land, började nu att rinna ut. Efter resa på vägar av boliviansk klass väntade Argentina.
Vi hade blivit varande för den argentinska tullen och dessa varningar visade sig stämma. Timmar av byråkratiskt krångel krävdes för att tillträde skulle beviljas. Återigen blev guiden Marco vår räddning. Skillnaden mellan Bolivia och Argentina var och enorm, för att inte säga skrämmande. Vi kom från kontinentens fattigaste land och till ett av de rikare. Det var dock en befrielse att efter en lång och dammig resa nå staden Salta. Det var nu dags att städa ur bussarna på några ton damm. Denna städning gick snabbt och effektivt då vi hade laddat upp med en bussfest tidigare på dagen. Det var också nu som vi bokstavligt talat fann svaren på frågor som: ”Var har mina strumpor tagit vägen?” eller; ”Har någon sett mina solglasögon?”
Campingen rymde den största pool jag sett, den motsvarade med en mindre överdrift en svensk insjö. Något som kunde behövas när temperaturen låg runt 40 grader. Staden Salta var mycket trevlig och bäst av allt var det argentinska köket. För motsvarande 20 svenska kronor kunde man äta en biff som innefattade en halv ko. Kan det vara straffbart att vara vegetarian i detta land?
Dagarna tre tillbringades i Salta, här fanns det också nya möjligheter att prova på rafting och ridning. Efter detta lämnade vi Argentina och begav oss till Paraguay för en mellanlandning i huvudstaden Asuncion. Jag brukar tycka om storstäder men Asuncion var ett undantagsfall. Staden var snällt sagt ful och dess storlek till trots gick det knappt att hitta en restaurang. Asuncion var också en av de få plaster på hela resan där jag kände mig otrygg. Stora gäng med drogpåverkade ungdomar drev omkring på stadens gator och man gick knappast ut efter mörkrets inbrott. Vistelsen i Paraguay var emellertid kort och nu väntade sista landet under resan, nämligen Braslien och första stoppet var de världsberömda Iguazofallen.
Iguazofallen ligger precis på gränsen mellan Argentina och Brasilien och de kan ses från båda länderna. Det går att komma väldigt nära fallen och både ljudet och synen av dessa fall är minst sagt mäktig. Det fanns också möjligheter att flyga helikopter över fallen och att åka speedboat under dem. Jag provade på båda två och man blev allt annat än besviken. Trots att båtturen skedde i fullt ösregn och att vi lyckades köra sönder en båtmotor under färden. Väl tillbaka på campingen väntade en mindre trevlig överraskning. Regnet och blåsten hade effektivt förstört den ram som höll uppe presenningarna på busstaken. Våra oumbärliga chaufförer löste dock problemen med popnit och god vilja. Vår resa närmade sig allt mer slutet men innan dess skulle vi besöka kuststaden Parati. Denna stad finns med på FN:s världsarvslista pga sina koloniala bebyggelse. Parati var mycket vackert och pittoreskt. Här väntade också en båttur ut i den omgivande skärgården. Temperaturen låg runt 30 stabila grader, solen sken från en klarblå himmel, Caprinhian kostade 10 kronor. Kort sagt, detta var en av resans bästa upplevelser. Samtidigt smög sig tanken på att man om mindre än en vecka skulle man befinna sig i Sverige.
Cornelis Vreeswijk sjunger,”så hoppar jag på bussen som går till Copacabana”, och det var precis var vi gjorde. Sista biten på resan blev dock inte helt problemfri. Ungefär halvvägs till Rio de Janiero tappade vi ett avgassystem på en av bussarna, som vi dessutom fick leta efter på en brasiliansk motorväg. 850 mil i buss började göra sig påminda på både fordon och resenärer och det var en mycket skön känsla att rulla in i Rio och ta in på ett hotell med dusch och air condition. Det kändes dock en aning vemodigt att lämna bussen som hade varit ens hem i snart två månader. Nu väntade fyra dagar i Rio och detta visade sig bli fyra mycket lyckade dagar. Hotellet låg ett stenkast från Copacabana och självklart tillbringades ordentligt med tid här. Vår medresenär Åke utsattes för ett rånförsök på stranden men tillsammans med andra Pinkare övermannades tjuven och överlämnades till polis. Både rånare och offer prydde följande dag en sida i Brasiliens största dagstidning. Rio var en mycket vacker stad och besök på Sockertoppen och Jesusstatyn var givna mål. Utsikten från sockertoppen var magnifik och i kombination med shopping och sol och bad på Copacabana var Rio en höjdare. Vi beskådade också en fotbollsmatch på den mäktiga Maracanastadion. Där besannades också citatet: ”I Brasilien handlar inte fotboll om liv och död, det är mycket viktigare än så”. Vår resa med Rosa Bussarna avslutades med en ordentlig fest, därefter var det dags för avsked och hemresa. Man lämnade Sydamerika med många härliga upplevelser i bagaget, bestående av möten med både människor och med platser. Nu väntade en lång flygresa med slutmål Sverige, snö och kyla. Bara 16 timmar bort men på mer än ett sätt en lång resa. För som alla vet, man har inte rest förrän man har kommit hem.
Ris och ros till rosa bussar
Som alla andra sätta att resa finns det både för – och nackdelar med Rosa bussarna. En mycket stor fördel är att man har hela rutten resrutten planerad. Tid behöver inte ägnas åt att leta hotellrum eller annat boende. Detta är en stor fördel om man som jag inte har rest särskilt mycket innan och inte pratar spanska. Dessutom bidrar resesättet till att man lär känna en massa andra människor och får uppleva mycket av de länder som resan omfattar. Samtidigt är resesättet tveeggat. Det är mest svenskar som reser med Rosa Bussarna och ibland blir bussen något av en kokong som hindrar närheten till länder och folk. Dessutom finns det en ganska stark festarmentalitet inom företaget och vissa resenärer väljer Rosa Bussarna just av denna anledning. För egen del var detta dock inget som störde resan. Den stora blandningen av människor på bussarna gör att det alltid finns folk som man kommer överens med. Självklart blir det också en del konflikter på bussarna då man lever nära inpå varandra under två månader. Särskilt om man har rest på dåliga vägar i två dagar i 35-gradig värme. Detta bör man vara medveten om innan man åker med bussarna. Personligen hade jag en mycket trevlig resa med enormt positiva upplevelser på flera plan. Resan i Sydamerika med Rosa Bussarna blev ett minne för livet.
Det finns dock vissa aspekter av Rosa Bussarna som jag är negativ till. Innan resan hade jag på ryktets vägar fått höra att ägaren av företaget, Anders Eriksson, hade ett mål för ögonen, nämligen kontant vinst. Detta visade sig stämma. I informationen som utgick stod det att man skulle betala en flygskatt på Arlanda. Vad som inte framgick var att man betalade denna skatt, 800 kronor, direkt i handen till Anders Eriksson, i bästa kontoret-på-fickan-stil. Varför betalades inte denna summa in tillsammans med resten av inbetalningen? I information rekommenderades också en reskassa på 8000 kronor. Detta var minst sagt snålt tilltaget, jag gjorde av med ungefär 15 000 kronor, utan att vara direkt slösaktigt. Är detta ett sätt att locka resenärer, är frågan jag ställer mig. Dessutom sker det inga förändringar mellan resorna. Det som fungerade dåligt för10 år sedan fungerar dåligt nu också, och vice versa. Som exempel kan nämnas bagageförvaringen, som är minst sagt primitiv. Några som hade rest tidigare hade lämnat in förslag på förbättringar men detta rann ut i sanden. Man kan tycka att saker och ting borde utvecklas. Hamnar resenärernas utvärderingar i papperstuggen hos Anders Eriksson? Så, skulle jag då rekommendera andra att resa med Rosa Bussarna? Svaret på denna fråga är till största delen ja, men ha ovanstående kritik i åtanke innan du bestämmer dig.