Danakil Depression Del 2 – Skottlossning, kidnappningar och krig

När har det gått för långt? När bör man kanske tänka över vad man egentligen håller på med? Denna artikeln om Etiopiens waste land Danakil Depression, handlar om att resa under beskjutning, dödshot, mutor och rykten om krig.

Höjdmätaren visade -76m, termometern +35C, solen stod som högst på himlen och bilen var full med damm. Vi hade precis betalat den obligatoriska mutan för att få köra in i Etiopiens Danakil Depression och vi betade av de första kilometrarna i detta gudsförgätna land, efter att ha vinkat hej då till den ensamma soldaten på post. Dammet virvlar okontrollerat förbi utanför fönsterrutan och mer blygsamt genom dörrspringorna. Det är damm överallt och det är svårt att andas.
 
Två bilar, vita Toyota Landcruisers från tidigt 90-tal, samma bil som vi kör, kommer i motsatt rikning. De kör underligt, liksom som om de vill skapa kontakt. Öknen är verkligen bred nog för oss båda, och vi förstod först inte varför han körde rätt mot oss. Personen bakom ratten hade blessyrer i ansiktet, och intorkat blod på överarmen blottades där han satt med ärmlös t-shirt. Han skriker något på tigray till vår chaufför och ett kort men mycket intensivt samtal utväxlas. Energin i deras ord är tillräckligt för att jag skall tro det värsta. När bilen kör vidare ser jag att den har rammats av ett annat fordon i sidan och ett skotthål precis över nummerplåten. Vi kör efter den bilen tillbaka mot byn vi startade för några minuter sen.

Jag hade lyckats till slut. Jag hade enat en grupp till det som brukar kallas ”den minst gästvänliga platsen på jorden”, Danakil Depression. Torrt, kargt, extremt varmt och med invånare som brukar beskrivas som sällsynt otrevliga. Vi var på väg ut mot ”helvetet”, som vi börjat kalla det. Hell. De som nappat på mitt idogt folkfiskande var en rysk fotograf och en amerikansk student, samt ett ett spanskt par som kört sin Landrover från Barcelona. Efter att ha lämnat Mekele hade vi en dags resa tills att människorna och byarna ger vika för värmen, och öknens ödlighet tar över. Där satt vi! Äntligen.
 
Efter att formaliteterna med vakter äntligen är utklarade vilket gett oss sällskap med ung grabb med kalaschnikov och mutat en tjänsteman är vi påväg ut i ingenstans. Vakten gav mig tummen upp och satte sig bland vattendunkarna i bagageutrymmet. Hans stora automatkarbin såg malplacerad ut på en den lilla spensliga kroppen, och den går i synnerhet inte i ihop med hans vinröda pojkaktiga sandaler. Jag gav tummen upp tillbaka. Vi sätter oss tillrätta, slår dammet ur sätena och slår igen dörrarna på det brutala sätt som vår chaufför Haptum har demostrerat, även om vi nu förstått att det kommer in lika mycket damm ändå. Han startade bilen och frågade skämtsamt: ”Who is ready to descend into hell”? Jag har aldrig varit mer redo.
 
Det var bara några minuter efter start vi mötte de två beskjutna bilarna. De hade lämnat byn ungefär två timmar innan oss, då var bilarna fulla med turister. Franska geologer, hade jag hört dagen innan. Då bilarna kom tillbaka tomma började jag genast oroligt undra var i hela världen de franska geologerna nu befann sig.
 
Väl framme i byn blev den skadade chauffören kontaktbar så snart han satt sig ner. Blessyrerna i hans ansikte var inte så stora och ymniga som jag först trott, de blåstes nog upp med deras häftiga diskussion. Däremot kan jag se att han blivit dragen på marken. Han stammade ur sig dålig engelska när han berättar att alla turistbilarna var stulna och de franska geologerna var kvar i öknen med eritrianska Shiftas.

Shiftas, erinrade jag mig, betydde ungefär pirater eller banditer. Han brast i gråt och slängde sig bakåt på marken utan att bry sig om att han hade har ett blödande sår på ryggen. Någon bakom oss berättar att chauförens två vänner, också chaufförer, befinner sig i Eritrea som gisslan, och samma person förklarar också att de franska geologerna är kidnappade. Vi tittade på varandra med frågande blickar. Vad är det som höll på att hända? 
 
När byn skyndsamt blev full med folk är det ingen av oss som förstod vara alla kom ifrån. Från att den var till synes övergiven är den nu helt full med grupper av soldater, nyfikna unga män och allra längs bort kvinnor och barn. Där alla stod stilla verkade det som situationen hade följt vanemässiga rutiner. Detta var nog inte första gången de stod grupperade på det här sättet. Vi stod i en egen grupp med lagom avstånd till alla andra eftersom vi inte vet var vi hör hemma.

”Kidnappade turister”, säger amerikanen Bryant fundersamt. ”Detta är inget skämt!” säger han. ”Det är fanimej allvar!”.

Vi andra nickar unisont och sätter oss ner, de som röker tände en cigarett. Våra resonemang gick fram och tillbaka med hastiga vändningar. Om vartannat bestämde vi oss för att avbryta och åka tillbaka till civilisationen, om vartannat övertygade vi varandra om det säkert inte var så farligt och bestämde oss för att stanna. När vår chaufför hängde en AK47:a runt halsen och satte sig i vår hyrbil som snabbt hade gjorts om till en mindre stridsvagn, med bandgevär på taken och folk med vapen i varje öppning insåg vi att vi inte hade något val. Innan han körde iväg tittade han på oss med skarp blick och sade att vi skall vänta där vi står.
  
Allt började kännas overkligt. Där var vi i händelsernas centrum, grönklädda soldater, öknens bruna landskap till trots, sprang kors och tvärs, oroliga lamm började bräka och till och med åsnorna och kamelerna verkade förstå allvaret i situationen. Efter en timme rullade den första landcruisern tillbaka. Men en perforerad kylare bogserades den av vår chaufför som kom ensam tillbaka. Med hopp om ny information flockas hela byn runt bilen innan den har kommit till ett slutgiltligt stopp.

Innan han vänder sig mot oss, står vi tålmodigt och lyssnar när han pratar med sina landsmän på språk vi inte förstod ett ord av. Vi fick till slut veta att fransmännen inte hade blivit kidnappade. De hade blivit strandsatta i öknen när deras fordon blivit bestulna och var nu på väg tillbaka. Vi tittade på varandra för tionde gånge den dagen och tackade gemensamt högre makter.
 
Den första lasten franska geologer darrade ut någon timme senare. Bil efter bil rullade in, den ena med värre skador en den andra. Sönderskjutna fönster, ramningskador, kulskador från projektiler som hade gått in genom tanklocket och ut genom bakluckan, genom dörrar ut genom tak. Som tur var såg vi inget blod någonstans.
 
När alla bilar och alla turister var tillbaka, berättade någon att två chaufförer saknas och antagligen är i Eritrea. Den kvällen trodde vi att resan till Danakil Depression var över. Men det var fortfarande upp till oss.
 
Trots att vår chaufför såg ut att inte ha sovit en blund gav han oss ett val när morgonen grydde. ”I’m okay with going if you are ready to take the risk”, sade han och skrattade nervöst. De franska geologerna hade redan åkt tillbaka mot Mekele. Ingen av dem ville fortsätta. För oss behövdes konstigt nog ingen överläggning alls, alla ville åka. Det enda vi behövde göra var att förstärka vårt beskydd med ytterligare en grabb med AK47:a och pojkaktiga sandaler. ”Let’s do this”, sade jag resolut och samtidigt slog ihop händerna och började gå mot bilen.
 
Vi tog oss till vulkanen Erta Ale den dagen. Transporten förflöt smärtfritt förutom att vi behövde muta ytterligare en tjänsteman som påstod att vårt tillstånd till området inte var i ordning. Vi kom fram till parkeringen vid vulkanen i skymningen.
 
Här tar en annan del av skildringen vid. I vår grupp hade vi, som tidigare nämnt, en rysk fotograf. Med sällsynt respektlöshet hade han tryckt kameran i ansiktet på alla han såg, och fortsatt att fotografera även när människorna skrek åt honom att sluta. Han hade uppvisade otrolig hänsynslöshet och det var bara en tidsfråga till att han skulle göra fel person arg och försätta oss alla i ett trängt läge. Jag hade känt en otrevlig stämning i luften i ett bra tag.
 
Efter middagen var vi redo att gå till vulkanen. Eftersom det var en dag efter fullmåne, gick vi utan extra ljus de tre timmar det tog att gå upp. När vi kunde se vårt mål horisonten, det mörkröda ljuset från lavan komma upp ur ett hål i marken, slutade vi alla gå och började helt tysta springa, som i trans, i den brokiga lavaterängen.  En lavasjö visade sig vara mångdubbelt mer hypnotiserande än den bästa lägereld. Alla började fotografera frenetiskt. Jag somnade in någon timme innan gryningen på kraterkanten, med vulkaniskt glas i varje naket hudparti.
 
Klockan tjugo över sju på morgonen hade vi bestämt med milispojken att vi vi skulle lämna vulkanen. När vi började bege oss oss tillbaka mot bilarna började det stå det klart att den ryska fotografen inte var det minsta klar med sitt fotosamlande.

Milismilitären väntade suckandes i ungefär i en minut innan han hade fått nog och gick fram och började skrika på ryssen som inte brydde sig det minsta. Den första av oss som tappar tålamodet är Cisco, mannen i det spanska paret, som går fram och rycker tag i kamerastativet, varpå den ryska fotografen direkt fick kolsvart blick. Cisco hade rört det enda som han verkar bry sig om. Hans ögon smalnar och han knuffar brutalt bort Cisco.
 
– Touch my camera again and I’ll fucking kill you!! Med ena handen, utan att darra ett dyft, pekar han på Cisco, den andra lade han på sin kniv i livremmen. Cisco besvarar hotet genom att ta upp en lavasten. Framför mig utspelades nu något helt sanslöst, som ur en film. Lavan dånade från en aktiv vulka som har haft kontinuerligt utbrott sen 1967. Det brände i ansiktet, lukten stack i ögon, hals och näsa. Marken är täckt så långt det går att se med stelnad grå lava i flodslingemönster.

En meter från kraterkanten stod en skäggig ryss med handen på sitt två decimeter långa rambovapen och skrek ut ett dödshot till en man som i respons tar upp en lavasten. De spände ögenonen i varandra. Här kanske vissa börjar nynna på ”den gode, den onde, och den fule”-musiken, men jag tyckte det bara var obehagligt. Jag hade ställt mig emellan dem och suckade av lättnad när Cisco släppte stenen och backade. Ryssen stod kvar i krigsposition och följde Cisco med blicken några sekunder innan han gick tillbaka till sin kamera och fortsatte plåta.
 
”Leave me here!” skrek han mot oss, varpå alla andra började gå mot bilarna utan att titta tillbaka. Det kunde jag inte göra. Jag lyckades övertala honom att följa med med argumenentet att det var brottsligt för oss att lämna honom där i den oländiga terrängen, att vi inte kunde åka någonstans utan honom. Utan att veta ett dyft om rättsregler diktade jag ihop att vi kunde bli åtalade för vållande till annans död om vi lämnade honom mitt i ingenstans. Jag tittade på honom och nickade menande. Han köpte det, packade ihop och vi gick tillbaka tillsammans. 
 
Nästa punkt på schemat var reträtten till civilisationen. Vi skulle åka tillbaka till Mekele. Ingen var mer lättad än jag. Fem dagar i Danakil Depression hade innehållit för mycket. Rykten om fullskaligt krig, skottlossning, förmenta kidnappningar, mordhot, extrem värme, blodiga och gråtande människor och underbara naturfenomen. Det var för mycket hantera, så jag somnade med kläderna på när jag väl kom i säng. Jag drömde ingenting den natten.