Första svensk i Nausori Village, Fiji

I februari tillbringade Eleonor fyra dagar i Nausori Village på Fiji. Hon hamnade där mest av en slump och fick delta i traditionella ceremonier och uppleva fijiansk kultur på nära håll. Hon bodde i en hydda med vävda bambuväggar och klädde sig i enlighet med byns strikta regler. Guppande i flodens strömmar, från en by till en annan, njuter hon av atmosfären och förundras över det bekymmerslösa sättet att leva. En kort vistelse som hon aldrig glömmer och en upplevelse hämtad från en till synes avlägsen värld.

Jag har besökt en by som välkomnade mig till en helt annan värld. Långt borta från Skandinaviens kalla vindar och långt bortom de krav och Sydneys storstadspuls som jag levt i de senaste åren. En plats där livsstilen är präglad av kultur och tradition. Där palmer och mangoträd svajar över egenhändigt byggda trähyddor och där solen går ner över en åker som brukats i decennier. En självförsörjande by med fem kyrkor och 200 invånare där hövdingens ord är lag. En upplevelse där lugnet infinner sig och där sinnena öppnas. Nausori Village tog mig på en resa som jag aldrig glömmer.
 
Kvinnan i den långa, gröna klänningen säger att vi är som systrar. Hon heter Silipa och hon kramar mig, pussar mig på kinden och pekar ivrigt på den hydda som är förberedd åt mig och Chris. En nybyggd bambuhydda med små fönster och med ett myggnät som är höjt över madrasserna på jordgolvet. Bybarnen flockas omkring oss och betraktar oss nyfiket. Vi är de första besökarna i år och enligt byns hövding och gästboken är jag den första svensk som någonsin besökt byn. De första besökarna överhuvud taget kom till Nausori i augusti 2003.

De minsta barnen har aldrig sett någon med blåa ögon och de skrattar åt mig och tar på min ljusa hud i tron om att den kommer att kännas annorlunda. Barnen frågar mig varför jag ser så konstig ut och varför mitt hår är gult. Vi har kommit för att utforska byn, men intresset är ömsesidigt och byborna är lika intresserad av våra upplevelser och vår västerländska livsstil som vi är av dem. Barnen i byn följer oss entusiastiskt under hela vår vistelse och alla i byn verkar vara intresserade och vill vara delaktiga i det vi gör.

I byn ska klädseln vara traditionsenlig och kvinnan ger mig en sarong som når till fotknölarna och hon uppmanar mig att bära en T-shirt som täcker axlarna. Hon säger att jag alltid måste bära denna klädsel så länge jag befinner mig i byn, även när jag duschar i byns enda dusch som är belägen bredvid vår hydda. Det anses vidare respektlöst att bära keps och solglasögon.

Matplatsen är placerad direkt när vi kommer in i vår hydda och är en vävd matta på golvet där vi alla samlas. Vi blir serverade en festmåltid bestående av papaya, guava, kokosnötsjuice, minipannkakor, kasava, sötpotatis och sockerrör. Alla ber bordsbön innan vi äter. Enligt tradition äter alltid gästerna först och det känns lite konstigt att byborna väntar tills vi ätit klart. Vi deltar i en sevusevu-cermoni där vi blir välkomnade av hövdingen och får dricka ur en skål fylld med Kava. Kava är en dryck som sägs vara helande och som kan beskrivas som en brunaktig lättflytande (men svårdrucken) massa. Vi överlämnar en traditionsenlig gåva till hövdingen, i form av pulver som kan omvandlas till ytterligare Kava. Stämningen är på topp och hövdingens förtrogna spelar gitarr och sjunger.
 
Generatorn lyser upp byn mellan klockan 18-22 och sedan är det dags att lägga sig. Vi vaknar vid femtiden av bylarmet som signalerar att det är dags för frukost. Silipa, den kvinna som välkomnade oss frågar oss om vi vill hälsa på hennes syster i grannbyn. Silipas syster har precis fått en liten bebis. Det snabbaste och enklaste sättet att ta sig till byn är med en gummiring som följer flodens ström genom landskapet.

Jag förundras över transportsystemet och när jag guppar omkring i min gummiring betraktar jag miljön som jag befinner mig i. Vi omges av stora palmer och höga gröna kullar. Barn springer längst vassen, kvinnor tvättar kläder i floden och enstaka fiskare sitter vid vattenkanten. Ingen stress, inga tider att passa. Vi flyter sakta framåt med solen gassandes på våra T-shirts beklädda ryggar. Halvvägs stannar vi upp i byns trädgård, där det bland annat odlas papaya, sötpotatis och kasava. Vi plockar med oss frukter och potatis som vi senare använder till lunchen. Vi åker vidare till grannbyn som är liten med endast fem små hyddor.

Värmen är genomträngande när vi kliver in i systerns hydda. Jag får hålla i bebisen som heter Billy och vi får en kopp med varmt limebladste. Lunchen tillagas och efteråt sover vi alla middag på köksgolvet i den 40-gradiga hettan. När vi vaknar väntar oss en promenad tillbaka till byn. På hemvägen passerar vi ett vattenfall där alla barnen som följt med oss glatt klättrar upp längst den hala bergsväggen. Vattnet är svalkande och barnen åker vant rutschbana längst bergsväggen och hugger av kvistar med stora machetes.

Vi plockar frukter och bär längst vägen och alla verkar ha kunskap om de olika växterna. Den sista biten blir vi upplockade på en häst av en liten 7-årig pojke som handfast styr oss tillbaka till byn. Väl framme i byn tillagas rote, vilket kan beskrivas som en typ av Naan bröd med fyllning innehållande exempelvis kyckling eller fisk. Till det äter vi ananas och zucchini. När vi somnar är vi utmattade av dagens upplevelser.
 
På söndag morgon väcks vi tidigt och i dörröppningen står små barn och frågar om vi är kristna och om vi vill följa med till kyrkan. Vi svarar ja och blir inbjudna till en gudstjänst som hålls i en av byns kyrkor. Det finns fem kyrkor i byn, vilka ”alla tror på samma gud, men med olika vägar att nå dit”. Vi får bära traditionella mönstrade söndagsdräkter och får en pratstund med prästen innan gudstjänsten. Han välkomnar oss till byn och ställer många frågor om vårt ursprung och vad som fört oss till byn.

Vi deltar sedan i mässan där det sjungs och spelas gitarr. Predikan är växlande på fijian och engelska, vilket gör att vi förstår ungefär hälften av vad som sägs. Efter två timmar får vi nattvard och barnen längst fram ligger på golvet och börjar bli rastlösa. Efter denna udda men mycket intressanta och spännande upplevelse är det dags för söndagsmiddag. Män och kvinnor äter var för sig, men det görs ett undantag och Chris får äta med mig och byns kvinnoförening.
 
Vi stannar i byn under fyra dagar. Tiden går fort och vi känner oss otroligt välkomna och snabbt som en del i gemenskapen. Vi blir erbjudna att stanna längre och känner oss mycket lockade, men eftersom vi har planerat att resa ut till öarna i Fiji tycker vi inte att tiden räcker till. Jag säger till Silipa att livet i byn är bekymmerslöst och rogivande och att tillvaron på många sätt verkar enklare. Silipa säger att hennes värld alltid finns tillgänglig för mig, men att min värld är ouppnåelig för henne.

En liten flicka i gul klänning som följt mig under de senaste dagarna vill säga hej då och viftar frenetiskt med händerna för att tränga sig förbi de äldre barnen. Hon sträcker upp sina armar och ger mig en kram. En annan flicka som vi lärt känna säger ”bula vinaka” (hej då och tack) med ett stort leende och känner på min bleka arm en sista gång. Vi sätter oss i byns enda bil som ska ta oss till en avlägsen busshållplats. Barnen springer framför bilen och radar upp sig längst bron, som går över floden, för att vinka hej då. Bilen svischar förbi barnen och bakom oss ligger byn, friheten, enkelheten och lugnet. Kanske har Silipa rätt, att hennes värld är tillgänglig. Men den känns avlägsen, som en dröm som jag bara kan betrakta på avstånd. En glimt av en annan värld och en tillvaro som jag aldrig helt kan ta del av.