Adrenalinrush i Semuc Champey
Therese som reser runt i centralamerika berättar i denna artikel om resans häftigaste dag, en utflykt till de vackra källorna i Semuc Champey.
Resan från Antigua till den lilla byn Lanquin känns lång, och närmare målet börjar vår minibuss plötsligt fungera som lokalbuss. Vi plockar upp alla som vill åka med längs vägen, som flest är vi 22 personer i en buss med 12 sittplatser och jag har två barn i knät som nyfiket pillar med min mp3-spelare.
Det hela förvånar inte ens längre, alla flyttar vant på sina ryggsäckar och vi släpps av utanför en grind som inte ser mycket ut for världen, men visar sig gömma ett av vår resas finaste hostel. El Retiro består av bungalows bygda i en sluttande backe ned mot den gröna floden. Hostelets egen restaurang ligger precis vid flodkanten, barstolarna är gungor som hänger från taket och till kvällen serveras middag “family style”, d v s alla äter samma sak vid samma bord.
Nästa dag börjar tidigt, vi är ett stort gäng ungdomar som körs i två minibussar till en annan flod där de som vill får slänga sig i vattnet från en stor gunga innan vi blir tilldelade varsitt långt ljus. Jag drar mig till minnes att någon nämnt något om det, att vi skulle få se grottor innan de vackra vattenkällor som Semuc Champey är känt för.
Jojo, minst sagt. Rakt ned i vattenfyllda grottor tar vi oss, med våra levande ljus som enda lyse. En kille vänder redan efter två minuter, detta är inte platsen för någon med klaustrofobi. Många passager är trånga och på vissa ställen är vattnet så djupt att vi måste simma med den arm vi har ledig. Jag kommer på mig själv med att hålla andan medan vi klättrar uppför forsande vattenfall, på repstegar i bästa fall, med bara rep i andra.
Jag förundras om och om igen över att alla som är med klarar av det, både fysiskt och psykiskt är det påfrestande. Vi hoppar från en klippa rakt ned i mörkret, korsar rakt igenom vattenfall och den enda guide vi har går längst fram. Han kan omöjligt veta om alla är med och det slår mig ett antal gånger hur förbjudet det hela skulle vara i Sverige. Det finns inte en enda säkerhetsåtgärd, det är mörkt, det är läskigt och det är superspännande.
Adreanlinet pumpar konstant.
Tids nog är vi ute igen, och på vägen till källorna korsar vi en hög bro för att komma över till andra sidan floden. Guiden tittar utmanande på oss.
”Vem vill hoppa??”
Vi tittar tvekande ned. Det är högt. Riktigt högt. Och vattnet är strömt. Men grottäventyret har gjort även de ovana modiga och vi hoppar tjoande, i gemensamt glädjerus och med en fantastisk utsikt. Vi tjejer kallas “hardcore” for att vi hoppar från den högsta avsatsen. Jag ler, bungy jumpet från 136 meters höjd måste ha tagit udden av min höjdrädsla. Promenaden som följer tar oss hela vägen upp till utsiktsplatsen, det är brant uppför men värt att svettas för, färgerna är fantastiska och utsikten minst sagt storslagen!
Turisterna pratar om Tikal, guatemaltekerna pratar om den här platsen och nu förstår vi varför. Från den lilla plattformen ser vi hela raden av källor och vi äter vår matsäck under tystnad innan vi tar oss ned för att bada i det vackra vi precis sett. Vattnet i källorna är friskt och vi badar tills vår guide tvingar upp oss för att resa tillbaka till hostelet. På vägen tillbaka får vi höra att man kan bo på gångavstånd till källorna, hostelet heter Las amarillas, men vi är för kalla och glada för att tänka på något annat än den varma middagsbuffé som väntar hemma på El retiro. Med fyllda magar tar vi en sen promenad runt den lilla byn.
Resan blir bättre ju mer spanska vi lär oss och vi konverserar med människor i alla åldrar; en man som berättar om byns historia, barn som visar oss fina armband, kvinnor som frågar om Sverige. Det är vid det här laget mörkt omkring oss och vi drar oss nöjda tillbaka till våra bungalows. Mayaruiner i all ära, men detta har ändå varit resans hittills häftigaste dag!
I EXAKT den hammocken låg jag för 14 månader sen.
Sjukt. Toaletterna var mycket speciella kommer jag ihåg.
/Tobias
Ah, El Retiro måste ha varit ett av de bästa ställena jag stannade till på i hela Centralamerika! Helt klart ett av de ställen jag önskar att jag spenderat mer tid på. Och Semuc Champey är ju riktigt vackert med alla sina pooler. Grotturen tycker jag var lite av en besvikelse annars, bara kräla in och sen ut igen, jag hade förväntat mig någon form av mål…
Jag vill inte direkt kommentera din artikel. Jag kollade bara för att jag besökte Semuc Champey 1980. Det fanns inget för turister där då. Det enda stället som fanns att bo på i Lanquin var inte anpassat för turister och till Semuc Champey fanns bara en stig som indianerna använde sig av. Jag sträckte ut min sovsäck under en klippa och sov två nätter vid själva Semuc Champey. De få människor jag mötte där talade enbart Maya Quiché. Det fanns småbruk i närheten. På en gård hade mannen drabbats av dysenteri, tror jag, och verkade inte ha någon möjlighet att få vård. Efter den här tiden bröt kriget ut och området var stängt för utlänningar i många år. Saker verkar ha förändrats.