Barnhemsliv I Guatemala

I dagens artikel får vi följa med en vardag i barnhemmet i Guatemala där Therese volontärarbetar. Hon har en liten grupp på åtta barn hon leker med, lär simma och sköter om samt ger dem trygghet. Förutom det jobbar hon också som lärare i engelska i en av byns två skolor, för hon är den enda i hela byn som talar språket. 

Klockan ringer 06.00, de fula flistofflorna har visat sig vara resans kanske bästa investering, både nätterna och golven är iskalla. Det svaga slamret från köket blandas med röster från nyduschade barn. 05.30 väcks de för att alla ska hinna duscha. I köket hitter jag tant Flor som tacksamt lämnar över frukostgrytorna till mig för att hjälpa den minsta flickan att tvätta håret.

Jag rör om bönor och gör äggröra, atollen är redan värmd; en vällingliknande dryck som värmer gott för små och stora magar. Redan i förskolan lär de sig att leda bön, idag är det Fidencios tur och alla repeterar. Maten äts sedan under allvar och tystnad, prat och skratt är inte tillåtet. Matknivar finns inte ens i huset, allt äts med bara sked eller bara gaffel, en utmaning både för små barn och ovana svenskor.

Till nästan alla måltider serveras värmda tortillas som jag äter med ny respekt efter att ha försökt lära mig göra dem. Majs tillagas över vedugn, mals till massa och plattas ut till perfekta cirklar av vana kvinnohänder, upplärda sedan fem års ålder. Ingen lämnar bordet utan att tacka alla med namn och få “provecho”  till svar.
 
Nu börjar ruschen, alla ska hitta sina ryggsäckar, få sin matsäck till förmiddagsrasten och borsta tänderna. Redo skyndar vi iväg till skolan, en tio minuters promenad i raskt tempo, de minsta får kämpa för att hinna med. Skolan är den mindre av två i byn, där går ca. 80 barn i årskurserna 0-6. Årskurserna säger inget om barnens åldrar, barnen från barnhemmet är t.ex. mellan 5 och 13 år men har arbetat fram till att de kom till barnhemmet vilket bara är drygt ett år sedan nu.

Sedan tre veckor tillbaka är jag hela skolans engelsk-lärare eftersom ingen annan i byn kan tala engelska. Med bristande spanska och mycket fantasi går det förvånansvärt bra att undervisa, jag skriver sånger med tillhörande rörelser som vi sjunger på både spanska och engelska för att engelskan inte ska bli ord utan betydelse. Vi leker sifferlekar och övar hälsningsfraser och vi skrattar mycket, alla vill lära sig och lärarna antecknar mer än barnen.
 
Efter skolan äter vi lunch på barnhemmet, innan en av lärarinnorna från skolan kommer och hjälper barnen med läxorna. Blir de färdiga tidigt tar vi dem med oss ut för att leka, idag till träden som går att klättra i, andra dagar till fotbollsplanen, eller till gräsplanen som klostret intill låter oss låna. De åtta barnen består av två syskonskaror på fyra vardera och den stora variationen i åldrar skapar olika behov, det underlättar att vara två ledare.

Barnen fungerar som barn gör mest, byter mellan skratt och gråt sa fort att man knappt hinner med, slåss och busar och skyller ifrån sig. Det faktum att jag inte ens känner igen vilka ord som är fula ord gör det knepigt att uppfostra men allt går bättre och bättre. Om några veckor, när det blivit varmare igen, ska jag återuppta mina simlektioner med barnen. Varken barn eller vuxna lär sig simma i Guatemala, men planen är att mina åtta ska kunna det innan jag åker hem. Uppklädd och med fejkad brittisk dialekt lyckades jag ordna en deal med närmaste stads finaste hotell så att vi får låna deras pool på eftermiddagarna.

Väl tillbaka på barnhemmet är barnen inte alls lika trötta som de enligt all logik borde vara, men går med på att rita istället för att dansa. Igår övade vi pardans i timmar till “La camiza negra” och imorgon kommer Edmon, musikläraren. Barnen älskar honom och vet att på tisdagar får de med all säkerhet sjunga, hoppa och dansa sig trötta.

Några slår sig ned och binder vänskapsarmband jag lärt dem göra, a la Sverige på mellanstadiet,  medan en av de äldre killarna övar högläsning. Trots sina 13 år går han i 2:an och måste nu jobba hårt för att komma ikapp sina jämnåriga kompisar. Middagsmålet är betydligt enklare och lättare än lunchen, ofta består det av bönor och ägg eller rester från lunchen. Barnen turas om att diska efter varje middag, och därefter är det tandborstning och bums i säng som gäller.

Från mitt rum hör jag de äldre killarna skratta medan de diskar, klockan är inte ens 20.00 men inom en timme sover både jag och barnen.

5 kommentarer på Barnhemsliv I Guatemala

  1. Anna

    Jätte fin berättelse 🙂 Ska själv volontärarbeta på ett barnhem i Thailand om bara sågra dagar. Det var roligt att läsa en artikel som denna innan. Tack för en fin text =)

  2. Sonny Colin

    Du gör ett arbete som du kan vara stolt över hela ditt liv. Jag tycker att du skriver både bra och underhållande.
    Keep up the good work!

  3. Malin Clarenbeck

    Hej!
    Ska snart till centralamerika, och vill också jobba som voluntär. Jag hade gärna velat ha lite mer information. Priser till exempel? Tack för en bra artikel

Svara till