En by i bergen

I en avlägsen liten by i bergen valde Karolina att arbeta som volontär. Trots otrolig fattigdom, avskilt läge och dåliga boplatser var det barnens glädje och kärlek som fick platsen att vinna hennes hjärta.

När jag går här funderar jag vad jag gett mig in på. Känns som 90 graders lutning. Solen steker och vi har inte tillräckligt med vatten med oss… 1,5 timme tar det att gå och det i endast uppförsbacke. Men vi fick ju veta att vi skulle upp i bergen. Men ingen hade sagt att det skulle vara så här jobbigt. Svetten rinner och dammet yr omkring mig.

Men där ligger den, ingömd mellan de vackra bergen – byn jag talar om. Mano de Leon är namnet.
 
Vi följer med profe (lärare) Gustavo in i skolan och är med när han undervisar. Barnen kikar nyfiket på oss. Hit kommer inte mycket besök och speciellt inte från personer med annat ursprung och med ljus hy.
 

Men aldrig har jag sett sötare ungar. Så skitiga och snoriga och med trassligt hår, men med ögon djupa som brunnar och skratt som är svåra att glömma. Byn är det första projektet jag besöker innan jag skall bestämma mig för var jag vill jobba. Är lite sugen att jobba här, men det är ju så långt bort.
 
Tre veckor senare är jag på väg upp igen. Projektet i bergen var det jag fastnade mest för. Min intuition och mitt hjärta sade mig att där ska jag jobba. Jag vill känna att jag gör nytta där jag jobbar och så känns det här. Väl uppe möts jag av några ungar som rusar fram och kramar mig – i den stunden vet jag att jag valt rätt.

Livet i byn är ganska hårt för människorna. Här bor endast cirka 80 personer och det finns ingen elektricitet och inget rinnande vatten i bostäderna. Husen – om man kan kalla dem för hus, är ofta byggd av plåt. Fyra plåtväggar och ett plåttak. Fönster finns inte alls. Inne i husen finns jordstampat golv, en liten köksavdelning med vedspis, en säng och eventuellt en batteridriven radio samt en tunna där de tömmer krukorna med hämtat vatten.

Vissa familjer är fattigare och bygger sina hus av någon slags prassligt trä (ungefär som vassrör, eller bambu). Taken är ibland inte fastsatta utan man lägger istället stubbar och stenar där för att de inte skall blåsa bort. Det är så de lever här i byn.
 
Några familjer har många barn och då är det extra svårt att försörja familjen. Männen arbetar ofta med majs eller kaffe på fälten medan kvinnorna är hemmafruar på heltid och mer därtill. Majsen är en livsviktig produkt här. Den torkas och mals till majsmjöl för att sedan användas i tortillabakandet. En del familjer säljer även en del majs så de får en liten inkomst.
 
Ibland måste även barnen arbeta. Så gott som när de är stora nog att börja gå, följer de sina mödrar och bär själva små krukor med vatten.  Alla hjälper de sina mödrar och fäder på dagarna och de lite äldre barnen får ibland åka iväg på arbete i veckorna.
 
Jag och min vän bor i ett majshus hos indiankvinnan Luhcrisia och hennes familj. Vinden blåser rakt igenom vårt lilla hus nu när vi skall sova och vi sitter och huttrar alldeles köldbitna. Byn ligger på 2000 meters höjd och det blåser visst kraftigt ibland får vi erfara.
 
På morgonen vaknar vi tidigt (efter ca 2 timmars sömn) till ljudet av tortillaklappande, tuppar som gal och byns alla hundar som skäller. Börjar ett djur så börjar visst alla. En del av vardagen. Att tillägga känner vi oss som 150 år gamla med stela ryggar efter att ha sovit på en ca 3 cm tjock madrass.
 
Nu börjar vårt arbete. Vi försöker lära barnen lite engelska i skolan samt ritar och pysslar en hel del. Böckerna vi tagit med oss från Antigua läses om och om igen. De tre små grisarna och berättelsen om pepparkaksgubben som fick liv och smet sin väg, är mycket populära.
 

Mesta tiden leker vi med barnen. Det ska spelas fotboll, kastas boll, dansas, snurras, hoppas, jagas och mycket mer. Aldrig har jag känt mig så slut i kroppen, men vad gör det när jag har världens bästa barn att vara med. Så fulla av liv och kärlek.
 
Jag är glad att jag tagit den här chansen att komma till Guatemala, och jag är så tacksam att jag valde att arbeta i byn. Här har jag fått en förståelse för hur människor lever och bor och allt vad det innebär. Jag har fått ta del av deras vardagliga liv och även arbetat på gården.
 
Byn är för mig ett speciellt minne och en speciell plats. Människorna här kommer att finnas i mitt hjärta för alltid och jag skall göra allt jag kan för att hjälpa dem till en bättre framtid.
 
Jag saknar stunderna tillsammans med barnen. All skratt och glädje. Känslan av att vara uppskattad och behövd och vetskapen om att jag gör ett bra jobb. Men saken är redan klar. Hit skall jag återvända en dag. Det är bara att lyssna på sig själv. Gör man det kan inget bli fel!

3 kommentarer på En by i bergen

  1. Sarah

    Intressant artikel! Det är trevligt för såna som jag, som aldrig skulle vilja bo så, att läsa om er som tycker om det! Det gör ju att jag kan ta in allt det positiva utan att behöva åka själv! Såg också att detta är din första artikel, jättebra och jag vill gärna läsa mer!

  2. Linnéa, nealill@hotmail.com

    Var själv i Mano de Leon för ca. 1,5 år sedan. Jättekul att se bilder på barnen, dom har växt mycket! Känner igen mig väldigt mycket i dina beskrivningar!

Svara till