Från Mayariket till Afrika på 24 timmar

Att backpacka i Centralamerika är inte alltid det lättaste, det har Therese fått erfara ett antal gånger. Löften som inte hålls, bussar som uteblir, bristande språkkunskaper hos båda parterna… Saker går helt enkelt inte alltid som man planerat. Det betyder dock inte att upplevelserna försämras. Ibland är det snarare tvärtom. Om inte annat så får man lära sig att anpassa sig även i oväntade situationer.
 
Va? Går det att se Mayaruinerna i Tikal och sedan ta sig till Livingston på samma dag? Guud så bra!
 
Med de oerfarnas optimism planerar vi vår resa med start i Flores. Dygnet börjar tidigt, 02.30 ringer klockan för att vi ska vara punktligt på plats klockan 03.00 utanför hotellet. Väl ute möter vi någon som berättar att bussen redan åkt. Sa försäljaren 03.00? De var här 02.30! Att följa med en organiserad tur är enda sattet att få se soluppgången från toppen av ett Mayatempel, guiderna har specialtillstånd att komma in tidigare än den egentliga öppningstiden.

Turen är därför dagens dyraste tur, pengar som redan är betalade för vår del, så när någon säger att de ibland hämtar upp folk på andra sidan stan, chansar vi. Mina magsjuka vänner får i och med vår språngmarch fem kvarter bort en härlig start på dagen. Mot alla odds hittar vi bussen som precis ska åka ut ur stan och lyckas med nöd och näppe övertala chauffören att släppa på oss trots att biljetten kommit bort i all brådska. De saknar ju tre personer, och det är ju inte så att vi skulle vara ute och gå för skojs skull vid den har tiden? De köper det till slut.
 
Väl framme vid entren inser vi att del nummer två de glömt bort att nämna är behovet av ficklampa. Vi snubblar oss fram över miljoner rötter i Petensdjungelns kolsvarta mörker och svär över försäljaren i förnekelse av att vi borde ha räknat ut detta själva. Om man bokar en tur för att se solen går upp hör det ju till naturens aldrig enastående logik att det är mörkt dessforinnnan…

Vi lyckas tappa bort guiden, som bokstavligen studsar fram, ett flertal gånger och det tar honom två timmar att nämna att avgrundsvrålen vi hör från alla håll är apor. Vi tittar oövertygade på varandra. Hur stora apor då? Och, viktigare än så, vad äter de?

Vid ett av de större templen stannar vi nu och klättrar på rad uppför den branta trätrappan. Vi befinner oss på toppen och ser bort till andra tempel som även de är resta högt över trädtopparna. Förutom kamerornas frenetiska klickande ser vi solen stiga under total tystnad. Det är en fantastisk syn, inga foton gör den på när rättvisa och jag vet inte varför vi fotograferar. Ingen lämnar ruinerna i Tikal oimponerad, den arbetsinsats, det intellekt och den precision som ligger bakom både utformande och placering av dessa för sin tid osannolikt enorma byggnader, fascinerar även den mest ointresserade.
 
När vi tåligt väntar på vår buss tillbaka får vi veta att vi blivit missinformerade även om denna del. Det går inga bussar tillbaka förrän om två timmar. Nybörjare som vi är har vi planerat var dag med en tidsplan, och detta lilla missöde innebär att vi kommer att missa vår redan bokade buss som ska ta oss hela vägen till Rio Dulce. Med snabb huvudräkning inser vi att taxi tillbaka till Flores blir billigare än att boka nya biljetter, så ca 300 svenska kronor (en förmögenhet i backbacker-budgeten) fattigare kommer vi äntligen fram till buss-stationen i Flores.

Där får vi veta att buss klass 2 innebär något som närmast liknar en chickenbus, möjligen med färre kycklingar men det är tveksamt om ens det stämmer. Efter långa varma timmar befinner vi oss äntligen i Rio Dulce och det enda sättet att ta sig till Livingston härifrån är med båt. Vi har förbokade rum som väntar och försäljare läser utan problem desperationen i våra ögon. 100 quetzales var! Men då är det direkt, 40 minuter tar det!
 

Vi tror honom helt enkelt för att vi så gärna vill att det ska vara sant. Sex stopp och 45 minuter senare har vi kommit max 500 meter. Efter 20 minuters färd släpper vi av några lokalbor och vänder.  Mörkret lägger sig nu sakta runt var båt som inte har ett enda lyse. Det är ett under hur kaptenen vet var han ska svänga, jag ser inte min egen hand om jag håller den framför mig. Efter två timmar ser vi fortfarande inget tecken på ljus eller liv. Det blir jag som bryter den sedan länge tryckande tystnaden.

– Soo, do you guys think this place exists or..?
Jag hör på deras nervösa skratt att det inte bara är jag som ser offer-scener ur Indiana Jones-filmer inne i huvudet.
 

Efter ytterligare trettio minuter öppnar sig den smala floden och vi både ser ljus och hör musik. Är det möjligt? Omtumlade och tacksamma för att vara vid liv stiger vi i land, rakt in i en annan värld. Människorna är svarta, alla talar engelska eller garifuna och kvinnorna är klädda i likadana stormönstrade kläder. Vi går med illa dold fascination långsamt igenom staden och där, mitt i allt, sitter tio vänner och välkomnar oss till Livingston.

– Vad kul att se er! Hur har resan gått??
Vi undviker att svara, ber om starka drycker och natten hinner bli sen innan vi till slut tar oss hem till våra förbokade rum. Jag somnar snabbt, efter vad som kan ha varit mitt livs längsta dygn, och drömmer mardrömmar om kannibaler i storrutiga klänningar.

1 kommentar påFrån Mayariket till Afrika på 24 timmar

Svara till