Funderingar kring livet som gringa i en Maya-by

I en bergsby i Guatemala jobbar svenska Therese som volontär. I denna artikel berättar hon om kulturkrockar, om svårigheten i att som ung, vit kvinna komma till en liten by i ett väldigt mansdominerat land där utbildningsnivån är låg. Men Therese berättar även om värmen hos barnen hon jobbar med, och hur människorna tids nog öppnar sig för henne.

Att vara vit ung kvinna i en by i bergen i Guatemala har visat sig vara lika komplext som det låter. Mottagandet varierar kraftigt mellan olika grupper och kanske framför allt mellan könen. De unga männen är nyfikna, de tittar och visslar och pratar om mig i min närvaro, i tron om att jag inte förstår vad de säger. Jag ler och sväljer, vet för mycket om hur de behandlar sina kvinnor för att snäsa åt dem på spanska. De unga kvinnornas reaktion känns mest som en reaktion på de unga männens.

De är lagom roade av att någon får så mycket uppmärksamhet bara för att hon råkar vara vit och klär sig annorlunda. Jag har till och med kallats hora av barn för unga för att veta vad det är, ord jag gissar kommer från avundsjuka mödrar. Jag undrar stilla om det varit bättre om jag klätt mig som dem, om jag låtsats höra hemma här? Jag betvivlar det. Det skulle kännas som ett hån mot det arbete och den betydelse som ligger bakom de handvävda mönstren.
 

De äldre kvinnorna är misstänksamma till en början men mjuknar fort när de hör att jag hälsar som de. Det betyder att jag varit har ett tag, att jag kan spanska. Många är mödrar eller mormödrar till hela barnskaror och vet vid det här laget att jag arbetar på byns barnhem. Sannolikt undervisar jag åtminstone något av barnen i skolan, jag är helt enkelt inte trolig att vara här för att röva bort deras småbarn. Uppe i bergen lever ryktet fortfarande.

Kvinnorna är blyga och håller distans, men snarare av osäkerhet än av illa dold avundsjuka. De äldre männen är kanske de mest välkomnande. De hälsar och frågar, vem är jag och vad gör jag här? Vad är skillnaderna mot mitt land och är det inte hemskt för mina föräldrar att jag är så långt bort? De känner inga hot, behöver inga skyddsmurar av hånskratt mot det som är nytt och annorlunda. Jag är barnhemmets, och kanske hela byns första unga volontär, kanske kommer det vara annorlunda för nästa tjej som kommer.
 
De relationer som påverkar mig mest är de i min direkta närhet. Barnen tar emot med öppna armar. Så hon ser lite konstig ut, men hon klättrar i träd med oss, hon kramar oss och hon lär oss nya saker! För dem räcker det.

Relationerna med de vuxna är knepigare. Mina arbetskamrater är två Mayakvinnor, varav den yngre aldrig talar till mig om hon inte måste, och ofta byter till det lokala språket Katchiquel om jag är i närheten. Den äldre kvinnan är barnens modersfigur, hon bor på barnhemmet alla dagar i veckan utom söndag, och är mer accepterande. Hon är tystlåten men jag vi diskar i tyst samförstånd eller pratar om barnen medan de sover. Absolut ingenting får jag veta utan att fråga, men börjar nu få koll på barnens historia, varför de är här, och det ger mig större förståelse för deras olika problemområden.

Barnhemmet är startat av en norsk kvinna men styrelsen för associationen består nästan enbart av män. Kvinnan har en stor utmaning i att införa sina nordiska tankar om barnuppfostran, själv möter jag knappast mindre motstånd med mina 23 år på nacken. Tillsammans är vi dock två och sakta men säkert börjar de acceptera att vi kommer från framtiden och att det bästa de kan göra är att utnyttja det. Utan min vita hy och flytande engelska hade vi till exempel inte fått låna stadens finaste pool för att lära barnen simma. Det finns ingen rättvisa alls i det men det är få saker i det här landet som i mina ögon ens påminner om rättvisa. Just nu gör vi bäst i att dra nytta av det till barnens fördel.
 

Nästan två månader har jag spenderat på barnhemmet och först nu känner jag mig säker nog att föreslå förändringar. Det är klurigt, i bästa fall får jag den manlige ansvarige att tro att mina idéer är hans egna, för att de alls ska ha en chans. Min uppgift just nu är att se över vad barnen äter och dricker, att jag kunde förklara sambandet mellan kaffet till middagsmaten och alla vilda kvällsbus har gjort mig till husets nutritionsspecialist.

Det svider förstås att en kvinna, som dessutom är yngre, vet mer. Även för mig är det en olustig känsla att ta order från någon vars utbildningsnivå jag, och alla svenskar med mig, passerade kring 15-års ålder. Han vet ingenting om barn, ingenting om pedagogik. Jag skriver nu en lista över allt de behöver ändra på tills nästa volontär kommer.

Många saker har brustit, allt ifrån att de inte har desinfekterat vattnet så att jag sedan två månader har minst två sorters parasiter, till att de inte informerat om barnens bakgrund redan från början. Men ingen har påstått att det ska vara enkelt. Tider som möts,  kulturer som stöts, barn som hamnar i kläm däremellan. Krockarna är oundvikliga, men vi lär oss. Sakta men säkert lär vi av varandra.

7 kommentarer på Funderingar kring livet som gringa i en Maya-by

  1. TobiasdeSuecia

    Återigen väldigt intressant. Du skriver mycket bra. Lättläst och skönt språk. Så ska en slipsten dras.

  2. Emil Hillve

    Bra skrivit och jag forstar din situation!

    Funderar sjalv pa att atervanda till chiapas som fredsobervator med Fraiba- far se hur man blir bemott som ung vit kille!

    /Emil i Guatemala

  3. Robin Bentley

    TJA!
    Grymt bra skrivet mycket intressant!
    Det är en bra lärdom att förstå sig på folk!

  4. Eleonora

    Tja! varför är det alltid så att ni vita gringas råkar hamna i ställen där alla männen tror att ni är objekt och kvinnor är ”avundsjuka” …herre min jesus…

    skrattretande hur ni tror ni räddar världen.

  5. Eleonora

    Tja! varför är det alltid så att ni vita gringas råkar hamna i ställen där alla männen tror att ni är objekt och kvinnor är ”avundsjuka” …herre min jesus…

    skrattretande hur ni tror ni räddar världen.

Svara till