Chennai

17 år efter sitt första besök, reser Linda återigen till en sydindisk storstad där fantasier frodas, i både slum och framtidstro.

I nordliga Cherian Nagar står jag, för första gången på flera år, öga mot öga med nöden och armodet. På papper är dessa av Chennais stadsdelar mest kända för sina industrier, men vad jag ser är gråtonade människor som bor på gathörn. Orena och trasiga tält uppslagna direkt på asfalten. Rännstenen som toalett. Här råder brist på allt, från grundvatten till hela kläder: det engelska uttrycket ”gutter poor” i sin mest bokstavliga bemärkelse.

Officiellt går 18% av Chennais befolkning under definitionen ”boende i slum”, utan minimikraven på inkomst och drägliga utsikter till tak över huvudet, sanitet och mat på bordet. Överbefolkning och missnöje med att bo på höjden, driver på den urbana spridningen, krymper markerna och ökar landpriserna på den mark som trots allt finns. I längden tvingar detta de fattiga ännu längre ut i fattigdom.

Madraspatnam, Chennapuri, Madre de Sois, Madrasemen, kort och gott Madras: kärt erövrat barn har många namn. Så sent som 1996 blev det officiella namnet Chennai, efter århundraden under europeiska koloniala auktoriteter. Långt innan portugiserna kom på 1500-talet, var emellertid området ett ekonomiskt, militärt och administrativt viktigt center tack vare sitt läge vid Coromandelkusten, längs Bengaliska Viken.

Under britternas styre började staden att växa till den metropol den numera anses vara, i form av Indiens fjärde största stad och huvudstad i provinsen Tamil Nadu. Chennai har ett stort kulturellt hjärta som slår med hjälp av musik, dans och teater. Samtidigt finns här ett starkt industriellt fäste, som fött stora områden av teknikbaserade verksamheter och gett staden smeknamnet ”Asiens Detroit”. Det bedrivs framstående forskning och i den blänkande The IT Corridor är det svårt att tänka sig något annat än att framtiden ligger för Chennai-invånarnas fötter. Listan på stadens lockelse kan göras lång. Som bekant, är dock inte allt som glittrar guld.

Jag har åkt till Cherian Nagar för att besöka indiska Gheetas arbetsplats på 1970-talet; ett kooperativ upprättat för sömnad och batikfärgning, för att ge kvinnorna i de skavda kvarteren hjälp till självhjälp. En egen inkomst för att stärka självvärdet. Anläggningen – som till och med finns nämnd i en gammal Lonely Planet-upplaga – är i dag vanvårdad, på väg mot det slutgiltiga fördärvet. Namnet, Swallows Handicrafts Cooperative, står på väggen som vetter mot havet, i bleknade och knappt läsbara romerska bokstäver.

Barn strömmar mot oss från alla håll. De känner på kläder, vill titta på den lilla digitalkameran och ännu hellre få lov att vara med på bild. Barnen tar tag i kameran med brokiga fingrar för att alla kunna urskilja sig själva samtidigt. De skrattar unisont och har svarta ögon som gnistrar.

Några dagar senare är jag på väg till en del av Marina Beach. Mannen som kör den rickshaw jag åker i heter Ganesh, döpt efter den hinduiske elefanthövade guden med samma namn. Han ser ung ut under sin mustasch, men berättar att hans båda barn går på college och jag förstår att han måste vara betydligt äldre. Skenet bedrar: åldern håller sig dold när hoppet bor i eländet.

Vi åker fort på smala gator. Det finns inga trottoarer och vi delar vägen med fler promenerande människor än motordrivna fordon. Två kvinnor kliver oannonserat ut framför oss. Istället för att bromsa trycker Ganesh frenetiskt på sitt signalhorn, ett normerat sätt att röra sig på de indiska vägarna. Uttrycket ”tuta och kör” får i Chennai en rysligt ordagrann innebörd. Hinduerna ler, försöker förklara att det som sker, det sker. Det finns inte utrymme för någon dödsångest när döden ständigt är på plats.

Ganesh tittar i rickshawns backspegel och ställer de frågor som hör samman med det sociala livet, samma frågor som redan besvarats oräkneliga gånger. ”Where are you from? Is this your first time in India? Are you married? Have you got any children?”. Svaren kommer medan vi susar förbi gigantiska handmålade filmposters utanför en biograf. Tänkbar lycka skildrad i fyrfärg.

Kvällen hinner komma medan vi är på väg. Solen har flanerat över himlen och förlorat sig någonstans vid horisonten. Skymningen ligger över de flagnande husen med veckade plåttak. Luften är klibbig, som en fuktig närvaro på huden. Det är svårt att tänka, värmen har byggt bo i huvudet och gör alla tankar långsamma, i oordning. Nedåt havet till, hänger tvätt på balkonger och ut genom fönster. Ett kvinnoansikte skymtar därbakom, hon har ett litet barn på sin arm. Marina Beach drar den bestämt slutgiltiga linjen för Chennais östra gräns, och är med sina tolv kilometer en av världens längsta stränder.

Som i de flesta asiatiska länder, samlas befolkningen vid havet när skymningen kommer med sitt tänkbara löfte om svalka. Marina Beach är emellertid inte ett till fullo attraktivt område, till följd bland annat av att en gång ha försökt bli just det. De nu förfallna huskomplexen upprättades för att ge hem och skydd åt de utan någotdera. Smutsen och skräpet på stranden syns inte lika tydligt sedan dunklet börjat komma smygande, men från avfallsupplagen bakom husknutarna kommer sötaktig stank av förruttnelse. Vattnet i de öppna avloppen står stilla, vilseledande skimrande i hälsovådliga regnbågsspektra. Sedan 2004 års tsunami slog sönder kustlinjen har det blivit ännu värre, med bortspolade hem och bråte som aldrig städats upp då det varit viktigare att bygga skydd.

Medan välståndet växer, växer slummen. Det nyrika Indien är långt ifrån representativt för nationen. Likväl är det svårt att generalisera, svårt att inte vilja blicka framåt. Bakom det mest iögonfallande kaoset skymtar ”det nya”. Reklamskyltarna som lyser, varumärken som gudomar. I en stad med ännu hög analfabetism – hela 80% –, är märkesinpräntning viktigt för att öka förbrukningen. Emblemen får stå som stumma symboler för den eventuella rikedomen. Nere vid Marina Beach leker barn utan några rupier under gäckande annonseringsskyltar och konsumtionsuppmaningar vars uppgift är att föda begär efter datorer och elektroniska leksaker, trots att det knappt finns fungerande eluttag. I en sophög i närheten ligger några misshandlade sladdar slängda bland blå plastpåsar och murkna brädor.

Unga pojkar, vars nyfikenhet får dem att kasta blickar som aldrig tycks få nog, skrattar och pekar. Mötta av ett leende brister de i nya gapskratt. Trots fattigdom, desperation som rosslande hosta i lungorna, är potentialerna då och då som ljusa moln på himlen. Även här, i ett slags legaliserade fattigkvarter, föds drömmar och ges innehåll. Någon har sagt att det är först när man rasar i fördärvet som man kan börja stiga mot himlen. Betraktande de små pojkarna med sorgkantade naglar och dammigt hår som leker bland smutsen, önskar jag att det vore sant.

3 kommentarer på Chennai

  1. Anders Qvist

    Hej Linda.
    Efter att ha last din artikel, kande jag att jag var tvungen att skriva till dig. Tack for en fantastiskt bra artikel.
    Du har en ovanlig formaga att beratta. Ett satt att beskriva verkligheten som gor att det nastan kanns som om man var dar.
    Ett poetiskt sprak som gor det fula vackert och ingjuter hopp om en battre framtid.

    Mer sadant tack.

    Chennai 061229
    Anders

  2. Alex mcfire

    Jag hade förmånen att besöka denna stad 2004 innan tsunamnin, smärtar mig att den inte har återhämtat sig till sin forna prakt ännu.

  3. Ellen Appeltofft

    Underbar artikel som verkligen berör. Jag ska till just Chennai i januari nästa år och efter att ha läst din artikel kan jag tänka mig att resan kommer bli skrämmande, men samtidigt otroligt viktig.

    Tack!

Svara till