Från Pushkar till Jodphur – på en dromedar

När jag ser New Delhis smogmoln försvinna bakom mig från tågfönstret, kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck. Nu lämnar jag storstadsmyllret till förmån för det ökenlika landskapet i delstaten Rajasthan. Efter ett par dagar i Pushkar påbörjar jag min färd till Jodhpur, på dromedaren Alibabas rygg. Färden tar en vecka och går genom övergiven stäpp, små byar och öppna landskap. Läs Wildas reseberättelse och låt dig förflyttas till en annorlunda värld. 

Lokalbussen från Ajmer tar dig elva kilometer längs slingrande vägar förbi Nag Pahar (Snake Mountain). Från bussen kan du se hur Pushkar breder ut sig kring en liten sjö nedanför. Enligt sägnerna var det här som guden Brahma tappade en lotusblomma och Pushkar flöt upp till ytan. Några av världens få Brahma tempel återfinns här och runt sjön finns 52 gaths. Där badar pilgrimerna i det heliga vattnet. Men det finns även betydligt torrare aktiviteter att ägna sig åt. Vad sägs om att färdas på gammeldags vis genom öknen?
 
Dessa utfärder, som görs på dromedarer, sträcker sig från en förmiddag till flera veckor. Om du vill, kan du tillbringa sextio dagar med att rida från Pushkar till Goa. Jag valde dock en kortare sväng som ändå visade sig vara fullt tillräcklig. En sju dagars tripp tog mig och Christopher till Jodhpur.
 
Du bokar enkelt in dig på ett ”Camel Safari” hos en av de lokala återförsäljarna. Du hittar dem genom att följa Sadar Baazar Road förbi Laxmi Market och vidare österut. Där kommer du att finna flera bord utställda av olika arrangörer. Det kan vara svårt att välja rätt arrangör för turen. Alla försäljarna kan visa bilder från tidigare turer och lovordar dem. Det finns ett par saker som är bra att ta reda på innan du bokar:

  • Hur många andra finns det i gruppen?
  • Hur ordnas nattlägret?
  • Ska jag ta med egna filtar?
  • Finns det tält?
  • Hur ordnas maten?
  • Ska jag köpa allt vatten innan?
  • Kommer det finnas en vagn att lägga utrustning på?
  • Kan jag få se dromedarerna innan jag bokar min tur?
  • Vad kostar det?

Förutom kostnaden för turen så kan du förväntas ge ”gåvor” i form av pengar om du besöker något tempel eller liknande. Se till att klargöra från början vad du vill se och inte se.
 
Tänk på att det går utmärkt att dela två stycken på en dromedar, det bli mycket socialare så!
 
Dessutom finns en del saker du bör ta med dig oavsett vad försäljaren säger:
Din egen ryggsäck – Om du ska göra en enkelresa måste du naturligtvis ta med all din packning.
Sovsäck – Det blir kallt på nätterna, och trots att vår guide lovade att det skulle finnas filtar så fanns det inte tillräckligt många.
Sjukvårdsutrustning – Om något händer så är det bra att ha första hjälpen väskan med sig. Du kommer att befinna dig långt ifrån läkarvård. Glöm inte att ta med de mediciner du vanligtvis tar.  
Vatten – Vatten köps oftast i Pushkar. Kartonger med flaskor lastas sedan på en vagn dragen av en dromedar. Detta vatten används som dricksvatten till gästerna och kostnaden tillkommer utöver priset för turen.
Toapapper – Kan av uppenbara orsaker vara skönt att ha.
Diarrémedicin– Om du blir magsjuk behöver du åtgärda det. Antibiotika plus något stoppande typ Immoduim kan rädda din utfärd.
Hygienartiklar – Valfria hygienartiklar. Tänk på att du troligen inte kommer kunna tvätta dig varje dag.
Handdesinfektions medel – Ett steg på vägen för att undvika magsjuka är att desinficera händerna efter toalettbesök.
Hatt/Keps/Buff – Solen är stark på dagen.
Solskyddsmedel – Flera timmar i solsken tär på huden.
Varma kläder – Kvällarna kan bli riktigt kalla. Det finns utmärkta kläder att köpa i Pushkar så slipper du släpa med så mycket hemifrån.
Ordentliga skor – Det är inte fin ökensand utan mest sten och taggiga växter du kommer att kliva på, så se till att skydda fötterna.
 
När du väl valt en arrangör är det dags att förhandla fram villkor och pris. Detta sker naturligtvis över en kopp chai té. Tyvärr så accepterade jag getmjölken det bjöds på också. Jag nöjer mig med att säga att natten var en av mina sämsta någonsin. I övrigt verkade guiden, Ramo, trevlig och tillmötesgående. Vi träffade även dromedarerna och Chris provred en av dem.
 
På söndag förmiddag, ett par dagar senare, bar det iväg. Förberedelserna hemma hos guiden drog ut på tiden. I Indien är tidsbegreppet något annorlunda än hemma, IST, det vill säga ”Indian strechable time” kanske kan beskriva fenomenet. Slutligen var allt packat på den tvåhjuliga kärran som drogs av den enorma dromedaren Albus. På kärran satt också vår guide och hans assistent. Jag och Chris red tillsammans på Alibaba. Vårat uttågande ur staden drog till sig viss uppmärksamhet. Många stannade upp för att titta och bilarna tutade, mer än vanligt det vill säga.

De första timmarna var mycket njutbara. Vackra scenerier med berg i bakgrunden avlöste varandra. Solen värmde skönt och luften var lätt att andas. Vi red upp för en liten kulle. Däruppe gick en mängd folk, klädda i finaste kläder, runt och samlade ved. Utsträckt på marken, med ris runt omkring, låg ett gult tygstycke. Under det såg vi konturerna av en kropp. En kvinna i den närliggande byn hade avlidit. Det var hennes likbränning vi bevittnade. Att färdas på detta sätt, genom lokalbefolkningens vardag, genom liv och död, ger en underlig känsla.
 
Natten tillbringades nära en brunn. Även dromedarerna behöver vatten. Elden tändes och grytan fylldes med ris, potatis och grönsaker. Barnen som vaktar getter i närheten samlas runt elden likt flugor kring en sockerbit. Vi tackar nej till mjölken de bjuder oss på, magsjuka på grund av opastöriserad mjölk törs vi inte riskera igen. En herre iförd vit turban med ett vitt tygstycke lindat kring livet besökte oss också. Han är bonde och bosatt i trakten. Ytterligare en turbanprydd herre slog sig ned hos oss. Han var någon form av auktoritet som vandrar mellan byarna och löser tvister och bråk.
 
Vi sov på en filt och märkte att det var tur att vi tog med oss egna sovsäckar. Men det var inte bara kylan som gjorde det svårt att sova. En traktor körde fram och tillbaka större delen av natten. Denna ackompanjerades av indisk musik från dåliga högtalare någonstans en bit bort. Nästa morgon fick vi veta att när man ber i det närliggande lilla templet tar man med sig CD–skivor som man spelar under tiden. Tron på att vi skulle vara ensamma under stjärnorna började blekna.
 
Väldigt stela besteg vi Alibaba efter frukost. Förmiddagen förflöt utan större incidenter och naturen var fortsatt vacker. Kring lunchtid red vi genom en liten stad. Det låg sopor precis överallt och barn sprang efter oss och skrek. Vår guide köpte mat, ”pakorda”, och apelsiner. Detta skulle vi ge till en helig man som absolut måste besökas. Mannen som är ”Baba”, det vill säga någon form av andlig ledare, bor i ett hus, i en trädgård fullproppad med marijuanaplantor. Dessa används i religiösa syften för att komma i kontakt med Shiva fick vi höra. Vår guide berättade även att den gamle mannen kan framkalla tigrar och sitta på spikmattor, men det fick vi tyvärr inte se prov på.  
 
Vi red istället vidare till en plantering. Den låg som en grönskande oas mitt i det uttorkade landskapet. Vi åt middag där och fick färska grönsaker. Ägaren till odlingen kom över en stund och han hade en flaska med sig. Han påstod att det var tequila. Vi luktade på den men valde att avstå. Detta hindrade inte guiderna och plantageägaren från att supa till. Senare under natten sprang han runt och skrek i odlingen. Han skulle skrämma bort inkräktande djur berättade han dagen efter. Sedan föll han omkull, detta berodde tydligen på hans höga ålder, inte på faktumet att spritflaskan nu var tom.
 

Tisdagens höjdpunkt var ändå helt klart när vi kom fram till en källa. Vi kunde tvätta oss i ett litet hål med rent vatten. Det kändes helt underbart.
 
Middagen blev däremot något av en chockupplevelse. Vi kom på vår guide med att baka middagsbrödet i brinnande kobajs. Det ansåg han vara fullt normalt och dessutom heligt. Lokalbefolkningen använder djurspillning till både bränsle och byggmaterial. Det finns inte tillräckligt mycket träd och buskar att ta av, men eftersom att jorden inte fertiliseras av spillning så växer det inte så mycket nytt heller.

Ömmare än någonsin i baken red vi iväg nästa morgon. Vi stannade för lunch på en vattenbuffel uppfödning. Guiden ansåg att det var för kallt för att sova ute. Vi föreslog att vi kunde övernatta i ett övergivet hus vid vägkanten. Idén slogs ner av guiden som hade hört att familjen som dog i huset nu spökade där. Slutligen fann han en bondgård där vi fick tillåtelse att tillbringa natten. Familjen som bodde på bondgården var mycket trevliga och intresserade av oss. De visade hur kvinnorna bakade bröd och vi bjöds på mat. Eftersom de inte visste var Indien låg på en världskarta tog vi fram guideboken och pekade. Allra mest överraskad över att se detta var ändå vår guide!  
 
Dagen efter färdades vi längs en asfaltsväg. Rätt som det var blev vi omkörda av mängder med gröna lastbilar. Det visade sig vara delar av den indiska armén på väg mot Pakistan. Dromedaren blev skrämd och satte av i sken. Det tog ett bra tag innan vi fick stopp på honom! I nästa by blev vi inbjudna till en familj eftersom ”Baban” var där. En av döttrarna i familjen var sjuk. Hon låg nerbäddad i en säng utomhus och ”Baban” försökte bota henne. Vi blev aldrig klara över vilken sjukdom hon led av, och att träffa riktiga läkare finns ingen möjlighet till.
 
Det vår guide verkar kunna mest om är magiska svampar. Han pekar glatt ut dem när vi passerar och berättar om tidigare gäster som provat dom, och deras missöden efter det. Annars har vi inte lärt oss så mycket om Indiens växt och djurliv tyvärr. Vi avstod från svamparna.
 
Eftermiddags/kvällsritten var den vackraste hittills. Ett mindre berg i rödaktig sten glödde vackert i solnedgången. Vi fick sova hemma hos en familj igen. Samtalet kring elden den kvällen berörde många intressanta ämnen. Vår guide berättade om arrangerade äktenskap, och hur hans egen bror blivit mördad av fadern eftersom han ville välja fru själv.

Det är makabert att höra detta och sedan försöka förklara hur jag och Christopher kan resa tillsammans, ogifta och av egen vilja. Presidentvalet i USA diskuterades också. De ville veta när själva röstningen ska ske, detta var i februari i våras. De berättade även att vi var de första ljushyade människorna de sett i verkligheten. Familjen har just köpt sin första mobiltelefon dessutom. Den användes flitigt för att ringa familj och vänner i grannbyn. Samt att spela upp ringsignaler på.


 
Vi vaknade hyfsat utvilade efter en varm natt och insåg strax att det var punktering på kamelvagnen. Något extrahjul eller lagningsutrustning fanns inte. Vi lyckades i alla fall ta oss till en luftfyllnadsstation. På väg genom en by springer någon fram och tar kort på vår lilla procession. Bilderna kommer enligt guiden hamna på förstasidan av den lokala tidningen. Natten spenderades hos en ny familj.
 
Vi såg soluppgången från hustaket. Chai té och utsikt över ett övergivet landskap medan solens första strålar kämpar för att värma upp luften. Dock så fylldes snart omgivningarna med folk. De verkade tycka att vi var hysteriskt intressanta. De klättrade på väggarna för att titta på oss genom fönstren. Någon kastade till och med in chapatis. Vi kände oss onekligen som apor på zoo.
 
Så inleddes sista dagen på dromedarens rygg. Det märktes snart att vi var på väg in i mer bebodda trakter igen. Fler lastbilar, bilar, oxkärror och mopeder for förbi oss. Det kommer att bli skönt att sova ut på en mjuk madrass efter det här. Men minnen av möten med dessa spännande människor kommer åtminstone inte rinna av i den stundande duschen.

6 kommentarer på Från Pushkar till Jodphur – på en dromedar

  1. Ewik

    Fantastiskt skrivet! Jag funderar själv på att resa till Rajasthan nu i december/januari.
    Om du har några tips får du gärna maila mig på ewik@inbox.com
    Det vore kul!

  2. Jenny Nilsson

    Tack!

    Jag skickar ett mail med en gång. Vill du veta något specifikt så skriv gärna här, då kan fler dra nytta av svaren!

  3. Sofia

    Jätteintressanta artiklar du skrivit! Jag som ska till Indien för första gången i januari suger åt mig allt jag kan få reda på 🙂

Svara till