Gatuliv i Kolkata

Josef stirrar sig färgblind i Indiens folkmyller, men kommer därifrån med nytt färgseende. ”Eek chai, bhai!” ropar jag ut, klart och tydligt så att mannen med den präktiga mustaschen och den lilla hatten kan höra mig genom sorlet av trafiken på gatan bakom mig. Han nickar till svar, och medan jag tar några bloss på en liten handrullad cigarett som jag köpt för styckpris av en annan herre på samma gata, med minst lika praktfull ansiktsbehåring, börjar han koka upp mjölk i en rostig kastrull på den gasolspis han just tänt upp med en tändsticka.

Man ser dem överallt i Indien: så kallade chai-wallahs – teförsäljare – som från sina mobila köksvagnar på cykeldäck håller ett hårt grepp kring konceptet om avkoppling i ett samhälle där en avkopplande paus från vardagen är en raritet. Indier ur alla samhällsklasser och kaster kan förenas och samlas vid de alltid tillgängliga testånden, där gemene man kan diskutera kaoset, trafiken, politik, pengar och nyheter, medan den ständiga cirkeln av liv fortgår runt omkring dem. Kvinnor lyser med sin frånvaro, som oftast är fallet i sociala sammanhang i Indien. Nere på gathörnet, dit jag beger mig några gånger varje dag för att dricka mitt te och beskåda det skådespel som utspelar sig varje dag i Indien, kan jag ställa mig frågan vad det är som får denna maskin till land att fungera överhuvudtaget.

Att sätta fingret på Indien
Jag befinner mig i Kolkata, staden som var huvudstad i det brittiska Indien från dess att den byggdes 1686 fram till 1911. Vid Gangesflodens utlopp byggde engelsmännen sin huvudstad som en påminnelse om att vid flodens och det uråldriga riket Indiens slut, väntade männen från Väst med kontanter. Det var business långt innan modevärlden flyttade sina fabriker hit och IBM började bygga datorer i kåkstäderna.

I ett land som påstår sig vara världens största demokrati, med nästan 1.2 miljarder invånare som talar hundratals olika språk och utövar flera olika religioner, blir det svårt att hålla ihop känslan av ett land där alla drar åt ett håll. Indien är mer en smältdeg av kulturer och historier som vävs samman med det ständiga oset av mat, avgaserna från städerna och den ständiga rörelsen hos dess befolkning.

En bokhandlare i Kolkata förklarar det för mig: ”Det är svårt att sätta fingret på Indien. Jag vet, för jag har försökt väldigt länge, och jag har bott här hela mitt liv. Människor rör på sig, reser långa sträckor för att kunna skaffa pengar åt sina familjer. Ingen i Indien vill gå tomhänt, men det som finns räcker inte till alla. Så vi måste kämpa om det lilla som finns.”

Kämpandet märker man av så fort man tittar sig omkring i Indien. Människor samlar plast för att sälja till flaskproducenter, någon letar igenom ett sopberg efter något ätbart och ett skrikande barn som inte kan vara mer än 5 år gammalt skriker, övergivet och vilset i en trappuppgång. En man drar en kärra lastad till bredden med grus och skrot, kor och grisar strövar omkring fritt och ingen verkar hinna stanna upp för att andas. Indien har bråttom. I denna konstanta dans pumpar Indiens puls som en dieselmotor på något av de hundratals tåg som lämnar stationer runt om i landet, fullproppade med människor i rörelse, under varje timme, varje dag, året om.

Gatans saluhall
Jag viker in i de muslimska kvarteren av Kolkata, där flådda kadaver hänger från takkrokar i de små köttbutikerna och stora byttor med ris, bönor, linser och soppor står och puttrar ute på gatan i vad som kan beskrivas som en gatans saluhall. En turbanklädd man med kolsvarta ögon skopar upp lite av varje åt mig på en aluminiumtallrik och jag äter med min högra hand, sittandes på ett elskåp där ledningar sticker ut kors och tvärs bakom mig. När jag ätit klart och betalat de sju kronor som min måltid kostar, beger jag mig till närmaste gränd, där fyra ungdomar i min egen ålder står och lyssnar på musik från sina ultramoderna mobiltelefoner, alla på en och samma gång. Det tycks mer vara en aktion för allmänheten att beskåda än att lustfyllt faktiskt lyssna på musiken. Det illustrerar hur livet på gatorna i Kolkata ter sig: antingen hörs du, eller så försvinner du.

Man måste vara högljudd för att göra sig hörd på Indiens gator. Det ständiga kaoset gör att man stundtals kommer på sig själv med att vända och vrida på huvudet, blicken studsandes mellan ansikten, ögon som stirrar, bilar, färger och allt som rör sig med en sådan fart att man knappt hinner lägga märke till det innan det är borta i myllret av alla människor. I all denna röra förbluffas man ständigt över hur lätt allting ändå verkar flyta på. Som en amöba rör sig livet på gatorna i Indien framåt, trotsandes allt som mitt västerländska sinne för struktur och ordning har lärt mig.

Vilse bland folkmassor

Hur håller alla dessa människor sams med varandra? frågar jag mig. Varför ser man så lite våld på stadens gator? Phil, en amerikan i exil, tillrättavisar mig:
”Glöm inte att det i Indien sker flest mord i världen! Bara för att man inte ser det för allt det andra som händer omkring en, betyder det inte att det inte finns våld. Det är bara så mycket som händer konstant, att det inte märks.”

Jag frågar honom om hans teori fungerar åt andra hållet. Märker man inte av glädjen, människors lycka i Indien för alla distraktioner som är i vägen? Phil ger mig ett rätt så cyniskt svar:
”Självklart! När man står i en korsning och väntar på att få gå över gatan, inte lägger du märke till om förarna som kör bilarna är glada eller arga? Du ser bara rörelserna, bilarna som passerar förbi och människorna som lever sina liv, därför att allt du bryr dig om är att komma över gatan. Så fungerar Indien hela tiden. Man tappar bort sig i den ständiga upptagenheten i att ta in allting omkring en. Så vilsen blir man, att man slutar lägga märke till hur människor mår, om de är lyckliga eller olyckliga, om de är levande eller döda.”

Jag tänker på det Phil sagt när jag passerar förbi ett öppet fönster där jag ser en liten flicka sitta i sin mors famn på golvet av den lilla lägenheten. Bruset runt omkring mig försvinner för ett ögonblick, och tiden går plötsligt att få grepp om. Hon skrattar högt och tydligt när hon möter min blick, och fortsätter le när jag går vidare nedför gränden, tillbaka mot mitt gathörn, förbluffad på nytt om hur något så omänskligt som en indisk storstad kan hysa så mycket mänsklighet.

Jag kommer tillbaka till hörnet, där folkmassan från tidigare nu skingrats och försvunnit; upptagits av staden. Där det tidigare kryllade av liv – myrstacken som är Indien – syns nu teförsäljaren i sin hatt stirrandes ut i tomma intet. När han ser mig nickar han till, och innan jag hinner fundera ut något att säga har jag nickat tillbaka.
– Chai, sir?

Ja, varför inte, tänker jag och rycker på axlarna. Runt omkring mig fortsätter maskineriet att rulla på, och Indien försvinner ur mitt synfält för en kort sekund. Jag andas ut, får mitt te och sätter mig ned, inte mycket visare än jag startade dagen, men med en känsla av livfullhet som är svår att sätta fingret på.

Var den första som kommenterar

Svara till