På räls i indiska Nilgiris

Blue Mountain Railway sträcker sig över 46 kilometer i de indiska Nilgirisbergen. Ett blått litet leksakståg på svindlande blå höjder. Det är söndag och vi trängs i de små vagnarna. Utanför är det enastående vackert.

Det är tidig eftermiddag och temperaturen låg. I en minibuss har vi suttit nio personer, sammanpressade under en timme, och kört från Kotagiri till Udhagamandalam (Ooty). Det har regnat hela dagen, men det tycks inte besvära någon. Efter ett snabbt stopp på Commercial Road för att inhandla den berömda Ooty-chokladen till färdkost är vi alla rustade för vårt söndagsäventyr. Parkeringen utanför tågstationen är full av vita Ambassador-bilar. Det är trångt även i vänthallen och ute på perrongen. Barnfamiljer, indiska resenärer, ett fotbollslag med stora packningar: redo att återvända till slätternas dammiga hetta nedanför bergen.
 
 
 
Att åka med Blue Mountain Railway mellan Nilgiris hjärta Ooty och Mettupalayam (Mettu) på marknivå, tillhör en av den inhemska turismens höjdpunkter i Tamil Nadu. Jag, min mamma och min gudfar är de enda västerlänningarna i myllret.

Denna kyliga julidag infaller även en ynka vecka efter att tåget utnämnts till UNESCOs världsarvlista, vilket ökat trycket än mer. Alla vill med. Våra indiska vänner berättar att de reste hit ett par dagar före vårt besök hos dem, men att de fick vända hem igen. Alla biljetter var slut. Femåriga sonen Reuel i en av familjerna, brast då i gråt över nederlaget. Det gör att stämningen nu är uppsluppen, förväntningarna än högre än de var vid första försöket. Äntligen ska vi få åka!

Reuel pratar i ett, springer runt våra ben, rycker pappa Mathew i byxbenet. ”Papa, papa, when is the train coming? Papa, when?”
 
Klockan närmar sig 15. Det blå lilla tåget rullar äntligen in och trängseln ökar avsevärt. Många har inte biljett, men vill få plats ändå. Vagnarnas färger är blekta, men det är inte svårt att tänka sig äldre tiders prakt. Blue Mountain Railway tog sju år att färdigställa och stod klart 1898, finansierat av brittiska kaffe- och teplantageägare och övrig lokalbefolkning i Nilgiris. Det ligger nu en romantisk lockelse kring det och dess sävliga väg ned genom bergen mot Mettu.

Själva rälsen är byggd med en speciell teknik, till följd av de branter och egentligen omöjliga miljöer den löper i. Skenorna är likt stegar med små koggar, vilka hakar fast i lokets hjul och fungerar ungefär som ett blixtlås. Utan denna teknik hade tåget helt enkelt rullat baklänges för bergens sluttningar. Loken drivs av ånga och måste vara små, vagnarna likaså. Det är inte för inte som det kallas för ett leksakståg. Ångloket byts dock ut i staden Coonoor, varifrån ett mer modernt disellok tar över resten av sträckan.
 
På perrongen i Ooty har nu ångloket tuffat in. Kolet ligger staplat i svartglänsande högar där inne. Det kommer rökpuffar i sotiga linjer från dess skorsten, och en ihärdig vissla ljuder som får halva vänthallen att rycka till av överrumpling.

Det är dags att stiga på. Jag och min mamma hamnar längst bak i den mittersta vagnen, inklämda bland det uppsluppna fotbollslaget och deras stora väskor. Vår vän Pratim lyckas förhandla med en annan resenär, så att vi kan sitta tillsammans med honom och resten av vårt sällskap. Vi tråcklar oss förbi all packning och intar de sittplatser vi ska befinna oss på de närmaste tre och en halv timmarna, som det tar att sicksacka ned till Mettu.

Det fortsätter att strömma in människor i vagnarna, trots att de sedan länge är fulla. Alla får inte plats, och det är många som står kvar när vi nu sakta börjar puttra bort från Ooty. Ångloket är placerat sist, bakom vagnarna och skjuter oss sakta framför sig in i ett blågrönt sagoland.

På vår väg passerar vi totalt 16 tunnlar, 19 broar och 13 stationer, som ligger utspridda över rutten bland Nilgirisbergens 2542 kvadratkilometer av böljande höjder. Mer än hälften av landskapet är täckt av uråldrig shola och tropisk skog. Såväl teak som träsk, trängs bland kanelträd och orkidéer. Nilgiris betyder ”De blå bergen”, och allting tycks mycket riktigt glänsa i en skimrande blå ton.
 
 
 
Svalkan håller i sig, men regnet har avtagit. Branter och djup känns närmast trolska, där de vilar insvepta i vita moln och dimmor som skurarna lämnat efter sig. Det är inte svårt att förstå varför tåget, och miljöerna det passerar, användes i början på 80-talet, då David Lean filmatiserade boken A passage to India. Nyanser och närmast hallucinatoriska tvetydigheter från boken, fick tala sitt visionära språk i form av midnattsblå vatten och disiga bergstoppar. Mer dramatiska än Nilgiris dito får man onekligen leta efter.
 
Vi kör in i en dimmvägg. Träd, stora med spretande grenar, dyker upp ur intet. En stund senare spricker plötsligt väggen upp och vi skådar ett fullkomligt fenomenalt djup under oss, där vi smyger fram över en bro. Det känns som om vi hänger i luften. För någon sekund undrar jag hur någon över huvud taget kom på tanken att försöka bygga en järnväg här. Funderingarna tystas av de andetagande vyerna. Vattendrag löper vildsint fram bland kuperade klippor. Enstaka hus bildar färgklickar i det gröna, som om någon strött dem från himlen och de landat lite här och var mellan stupen. I själva verket är de snarast mycket strategiskt placerade, just för att trakten är så svårframkomlig.
 
Alla de 13 stationerna är inte i bruk. Många är små och leder inte längre till någonting. Stationen i staden Coonoor är däremot onekligen i fullt nyttjande.

Det har gått ungefär en timme sedan vi lämnade livliga och stökiga Ooty. Jag och vår vän Snehalati passar på att springa av och smita in på en toalett. På själva tåget finns ingen sådan lyx; de tre små vagnarna har ingenting annat att erbjuda än hårda, smala bänkar i horisontala rader. Perrongen i Coonoor är minst lika full som i Ooty, och vi pressar oss på tåget igen när vi är färdiga.

Chai- och kaffeförsäljare utanför tågets fönster gör goda affärer, och när vi väl börjar röra på oss igen smuttar så gott som alla passagerare på någon varm och söt dryck. Vi lämnar korsningen av urbant kaos och historiska lämningar i Coonoor. Det känns som om det är nu resan börjar på allvar. Mellan Coonoor och Kallar, en annan av de större stationerna på sträckan, ligger rälsen emellanåt på nästan 1500 meters höjder. I sävliga 13 kilometer i timmen knuffas och lotsas vi fram i mjuka kurvor. Broar i såväl trä som järn håller oss uppe. Jag tittar ut genom fönstret och ser tjocka vita moln nere i avgrunderna.

Vi åker tåg i himlen.
 
Mitt emot oss sitter Reuel, bredvid Mathew, och gör stora ögon. En bit Ooty-chocklad smälter i munnen på honom och han ser mycket lycklig ut.

En indisk man med stor systemkamera och hans hustru, disponerar bänken bakom oss. Han ställer de vanliga frågorna. ”Var kommer ni ifrån? Har ni besökt Indien tidigare?” Det visar sig att han själv är anställd vid ett företag som har en filial i Stockholm, och har rest mycket till Sverige. Vår konversation om naturen i våra respektive hemländer avbryts av den sagolika utsikten. Mannens ansikte döljs bakom kamerans objektiv, som ska fånga ett smalt vattenfall tio meter under oss.
 

 
I Hills Grove gör vi ett längre stopp. Här finns ingenting annat än storslagen natur i en stor tystnad. Stationshuset ligger ensamt bland träden, några spår av civilisation går inte att se. Stationsnamnen vittnar tydligt om kolonialhistorien och det vilar onekligen något mycket brittiskt över dessa närmast ödsliga, och mycket charmiga, anhalter.

Mathew och Pratim hoppar av tåget och köper mer kaffe i små pappersmuggar. Mathews fru Annie skyfflar in små friterade bollar med het chili genom fönstret. De smakar synnerligen gott, och starkt. Det brinner lite i min mun när rälsen återigen börjar slamra och dunka under oss. Utanför de vidöppna fönstren ackompanjeras rytmen av fågeltjatter och insektssurr. Sträcker jag ut handen genom fönstret kan jag ta på vegetationen. Jag ser rosa- och indigoblå fjärilar sväva i luften.

Var den för stunden mest spektakulära utsikten är, märks genom vilken sida passagerarna lutar sig över till. Alla vill hänga ut genom fönstren och i största möjliga mån ta in vyerna. De som inte når hela vägen fram reser sig upp, sträcker sig på tå och kikar över axlarna på de vars överkroppar är farligt långt utanför fönsterkarmarna. Kamerablixtar lyser.

När vi kör in i en tunnel blir det kolsvart i vagnen. Varje gång det sker börjar fotbollslaget längst bak i vagnen att hurra. De skrattar, klappar händerna och tjuter. Glädjen smittar av sig och vi ler i mörkret.
 
Naturen förändras successivt allteftersom vi närmar oss Nilgirisbergens fot. Jag noterar att doften av eucalyptus sedan länge har försvunnit. Runtom oss börjar tillvaron planas ut. Ravinerna och vattenfallens väg till avlägsna älvar långt under spåret börjar sakteliga omvandlas till spikraka rader av kokosplantager. Det gröna kryddas av blommor i klara starka färger: brinnande orange, varmt gult och kyligt lila. Bergens blå skimmer ersätts av en röddammig matthet.

Det känns inte som om vi enbart rest från Ooty till Mettu, från bergen till de släta markerna. Vi har gjort en resa tillbaka i tiden med hjälp av magnifik ingenjörskonst, den största på sin tid, som är aktningsvärd än idag.

När vi för sista gången hör tågvisslan på stationen i Mettu, är vi alla mycket upprymda och glada. Pratim köper än mer te och kaffe. Vi turas om att posera framför vår vagn och föreviga varandra. Jag är lugn i själen. Det skönt att vara ute och röra på sig; den livliga kvällskommersen i Mettu är precis i min smak.

Minibussen som körde oss till Ooty har blivit nedkörd för att möta oss, och återigen sätter vi oss ned för att resa tillbaka till vår utgångspunkt i Kotagiri. När vi under tystnad vänder tillbaka upp i Nilgiris blå berg, är utsikten över marken magnifik. Mettu, nu bara ett neonfärgat täcke där under oss, fascinerar oss alla från vår höjd utan vägbelysning. Det känns nästan som om det är en tågräls som rullar under oss, och inte bilens hjul.