Resan mellan Hampi och Mandu

Hubli JunctionEfter lite mer än en vecka i underbara Hampi bestämde sig Wilda och Chris för att resa vidare norrut mot delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. De valde att ta inlandsvägen – vilket resulterade i en minst sagt kaotisk vecka. Häng med Backpackings Wilda på en händelserik resa från Hospet (Hampi) till Mandu

Vi började i Hospet
Flera rostiga gamla bussar väntar på att resenärer ska kliva ombord vid Hospets busstation. Bussen som går till Hubli verkar inte ha kommit in än. Klockan tickar vidare men ingen buss kommer. Gång på gång frågar jag olika personer när bussen ska komma. ”Snart kommer den”, ”Om en halvtimme”, ”Om en timme” – svaren är mångtydiga och jag känner mig mer stressad, vi ska med ett tåg från Hubli.

När bussen till sist rullar in drygt två timmar försenad kastar jag mig ombord innan den ens hunnit backa in till hållplatsen. Kaoset är fullkomligt, men jag får en del beundrande blickar när jag lyckas säkra två platser längst bak och hjälper Chris in genom fönstret med packningarna. Bussen kör i snigelfart i de långa köerna mot Hubli, tydligen har det varit ett politiskt möte mitt ute i ödemarken. Och vi missar vårt anslutande tåg trots att vi rusar över spåren.

…och fastnade på vägen.
Att sitta fast i Hubli är ingen höjdare. Staden är sliten och bullrig. Trots det lyckas vi hitta ett hyfsat rum för natten på hotel Ashoka. Badrummet däremot är nog bland det äckligaste jag sett men vad ska vi göra. Nästa tåg går i morgon kväll och det ska vi vara med på. En oväntad höjdpunkt var restaurangen på Ananth Residency. På bottenvåningen äter du i Veg avdelningen. Deras dosa är underbar! En våning upp hittar du lyxigare Non-Veg matsalen. Prova en Chicken Tikka Masala för 110 Rs plus skatt – du kommer inte bli besviken!
 
Vi hann med tåget till Londa – men där höll det på att skita sig igen. Sittandes på plattformen vi blivit informerade om att vänta på kommer en uniformsklädd man fram. Han undrar vart vi ska. Vi säger att vi väntar på tåget till Khandwa och han utbrister ”That train is on next platform. Now. Run!”  och pekar på ett stillastående tåg vars dörrar börjar stängas. Packningarna åker på och vi kastar oss ned på tågspåret. Inte lång efter att vi klivit ombord rycker tåget igång.

Natten går långsamt trots att vi har liggplatser. Grannarna i kupén byts ut flera gånger under natten och lampan i taket tänds oavbrutet. Långt ifrån utvilade kliver vi således av tåget i Khandwa klockan tre eftermiddagen därpå. Vi promenerar omedelbart mot busstationen varifrån vi har hört att en buss till Mandu skall gå. Överallt ligger skräp och den tunga luften är fylld av de vidrigaste stanker. Svaren vi får av alla vi frågar lyder ”No bus, take train tomorrow”.

Läget känns aningen hopplöst. Att resa i ett svep genom Indien utan ordentlig mat eller sömn sliter mer än man kan tro. Vi suckar, rycker på axlarna och beger oss tillbaka mot tågstationen. Tidigt nästa morgon går ett tåg till Indore, alltså inte ens till den stad vi ville komma till. Ett okej guesthouse vid ett smutsigt torg får duga för natten. Magen vrålar men inga restauranger som ser ut att kunna laga till något hyfsat bakteriefritt finns i sikte. På grönsaksmarknaden däremot köper vi härligt färska tomater för ynka 4 Rs per kilo. Trots allt känns det skönt att vara i en stad utan turister. Nu kan vi handla på samma villkor som lokalbefolkningen. På kvällen promenerar vi runt i gränderna och förundras över hur det kan vara nödvändigt att tuta mer här än i Delhi.
 

På morgonen fungerar tågstationen som tillfällig sovplats åt allehanda djur och människor. Mängder av kor strosar runt och letar efter något att äta mellan de sovande människorna, som dragit filtar över ansiktet. Tåget, med galler istället för fönster, rullar in och vi kliver på. Second Class består av träbänkar med plats för fyra personer. Ovanför finns metallhyllor att lägga väskorna på. I vår kupé tränger vi ihop nio personer på varje bänk. Jag retirerar till bagagehyllan tillsammans med min ryggsäck.
 
Våra medresenärer skrattar gott åt oss och visar sina mobiltelefoner. Musiken skvalar från telefonerna på högsta volym och många passagerare skriker högt varje gång tåget kör genom en tunnel. Folk stiger på och av men alltid får fler plats att sitta ned. Inga problem. Den mentaliteten är väldigt skön.

Framme i Indore äter vi lunch på lyxhotellet Lemon Tree, tänk att pesto pasta kan vara så gott. I en sliten buss reser vi vidare mot Dhar, där vi byter till en ännu slitnare och mindre buss mot Mandu. Vi delar det smala sätet med en indisk bonde som bjuder oss på rostade kikärtor. De smakar lite bränt och konstigt. Bussen överfylls till max. Detta är första gången jag ser en buss packas till den milda grad att folk faktiskt hänger utanför.


 
Lugnet i Mandu
Lugnet framme i Mandu är obeskrivligt skönt. Att billigt boende saknas är dock en stor nackdel. Sedan finns väldigt lite att välja på i matväg. Shivani serverar god Alu Masala (kryddig stekt potatis) men låt bli naan bröden. Lassin smakade som en blandning av getmjölk och öl – väldigt underligt.
 
Dagen därpå hyrde vi cyklar för att utforska de historiska lämningarna i form av afghansk arkitektur. Dessa ligger en bit utanför staden, helt övergivna och utan inträdesavgift till skillnad från Royal Enclave inne i byn. Atmosfären känns näst intill magisk och lite bortglömd när vi långsamt kliver genom pelarklädda gångar. Efter ett par timmar bryts lugnet av en samling lekande barn. Vi hälsar på dem och säger nej, vi har ingen choklad att ge bort innan vi cyklar tillbaka mot byn.
 
Istället för att ta bussen via Dhar till Indore förhandlar vi med en ung man som bor i byn.

Han går med på att köra oss till Indore i sin lilla bil för 200 kronor. Längs vägen stöter vi på stora lastbilar, fårskockar och ett par dromedarer.
 
Vidare mot Bundi
På reservation office, väl tillbaka i Indore, går det smidigt att köpa biljetter till Kota, varifrån vi efter en natt kan resa med buss till Bundi. Att hitta boende i Indore därmot var svårt. Vi vandrade runt länge i skumma gränder nära tågspåren. Det är den generella regeln i indiska städer, ju smalare och mer fallfärdiga gränderna är och desto närmare tågstationen de ligger, ju billigare är det. Att du även får blodfläckade väggar och otvättade lakan kan du se som en bonus. När en man med lepra slutligen började följa efter oss gav vi upp och tog in på ett dyrare hotell längre bort från tågstationen.
 
Varmduschen i det fräscha badrummet var den första på två veckor. Sällan har något varit så skönt.

Var den första som kommenterar

Svara till